Jag var på bankett här om dagen. Det var pompa och ståt och trots att jag på 2,5 timmars sömn tillbringade nästkommande 23 timmar på uni, var det himla fabulöst. Två glas champagne senare kom jag 01.00 på att min föreläsning följande skoldag började klockan 8 så då var det bara att dra på sig täckisarna och styra kosan och festblåsan hemåt. Vi roades av Klungan. De som sänder Mammas nya kille. Enligt min mening har mnk varit ett skräp, ett otyg och något som stört i en annars ganska bra programtablå på p3. Nu ändrades dock min uppfattning. Kanske beror det på att de påminde mig om något jag saknat sedan ganska länge. En jag tappat bort och inte hittat igen. Det vrider sig lite i min mage när jag tänker på att jag inte ens vet var hon är.
Längtar efter Lycke.
Kollade kalendern nyss, hade för mig att påsken skulle vara tidig i år. Helfel. Påsken tänkte jag spendera på Lycke, i den där skogen som känns som min. Bland vårsnö och krispiga grenar, hjälpa pappa att leta vindfällar och mamma att röja snårris. Släpa och dra och titta på mammas och pappas nya idé: husvagns- och båtparkeringen. Förra året var jag hemma i Gävle över påsken, i huset själv. Utan min familj. Det var så mysigt att gå runt bland väggarna och hyllorna, på golven som speglat mig från grodperspektiv år efter år efter år. De jag stampat i och dansat över och dammsugit allt för sällan. Där gick jag och finurlade, ännu mer än vanligt, ostört. Obehindrat. Otyglat.
Det där att jag var helt själv är förresten ett ljug. Min bästa vän var med. Och en elak allergireaktion som resulterade i skengravidmage och sköldpaddshud i hela ansiktet.
Det här året har börjat så konstigt. – Jag längtar efter värme, vår och blänkande kryp i luften innan jag ens hunnit lägga min första klistervalla. Hoppas det ändrar sig imorgon, annars kan det här bli en kopiöst lång vår…
20 things that mentally strong people don’t do.
Published januari 14, 2014 Uncategorized Leave a Comment
oktober 2010
Idén föddes ur en skrynklig plansh. Slitna och trötta och blöta stod vi där i kön och tittade oss omkring, vilket håll var syd? Hur står solen bakom molnen? Hon pekade på en skylt ”Moebah”. Jag skakade på huvudet, nä det är nog åt fel håll… Det brännde i halsen och bultade i huvudet, hennes ögon var fulla med tårar. Jag blev den stora och vuxna och förståndiga. ”Det löser sig”, sa jag ”annars ser vi bara till att lära känna någon, det blir bra ska du se…”
Majs, bara en massa majs och uppförsbackar. Jag pressade fram ett leende och sökte svar i hennes ögon.
”Ska vi, är du säker?” sa hon.
”Vi ska!” sa jag.”
Det satt två damer på bussen som stannade vid rådhustorget, i väntan på att klockan skulle bli avgångstid. Utanför bussfönstret gick det en tjej iklädd en svart, tight kjol och ett svart linne. På fötterna hade hon pumps med vingelhöga klackar. Temperaturen hade sjunkit ner mot endast 15 plusgrader, det var kvällstid och lite småblåsigt, men huruvida tjejen frös eller inte kommer vi nog nu inte att få reda på. Damerna på bussen var hur som helst ganska upprörda över tjejens val av klädsel, och då snackar vi inte ur risk-för-att-bli-förkyld-synpunkt.
”Det är inte konstigt att det sker allt fler våldtäkter” sa den ena. ”Nej” suckade den andra, ”det är ju som att slänga fram mat åt hungriga djur”.
Här på bilden ovan ser ni Zappo. Han är ett djur, en häst för att vara mer specifik. Zappo fullkomligt älskar mat!! När bilden tas har han dessutom inte ätit på ganska länge då han precis kommit in från hagen och det var vinter då kortet togs.
Nedanför honom ligger det ihopsopat hö och på det står en hink med havre. Som ni ser äter inte Zappo varken höet eller havren, fastän han verkligen är superdupersugen OCH hungrig.
Jag säger nämligen nej.
I skrivande stund läser jag en artikel på DNs hemsida om ännu ett sexuellt ofredande.
Zappos hjärna är ungefär en tredjedel av en vuxen människas, till storleken räknat. Hans hjärna är mestadels styrda av instinkter; det som känns rätt och bäst just för stunden. Han kan ändå hejda sig. Att en vuxen, av sorten människa, som ska vara det intelligentaste djuret på jorden inte kan följa samma beteende är för mig ett mysterium. Tillika agro-påverkande. Liksom, vad fan är grejen?
…hänger jag och skolböckerna i denna vecka.
1. Idag är det sista dagen som Fotografiska ställer ut Helmut Newton. Hoppas ni alla hinner läsa det här i tid och att ni, om ni inte redan har besökt utställningen, snabbt som tusan kan ta er till Stockholm, för den är verkligen värd att beskåda!
2. Lorde,
exempelvis: Lorde – Royals
3. Blossas årsglögg från 2008: blåbär. Om ni kan få tag i den nu så GÖR! Få tag i den alltså. Årets glöggpremiär skedde hos mig igår. 28e september. Jo, jag tycker kanske att det var aningens tidigt egentligen, men smarr!
4. Mina vänner. Herre gud vad fint det är att ha dem. Ni som får möjlighet att lära känna någon av dem: lyx.
Önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting
Published september 25, 2013 Uncategorized Leave a Comment
Det bästa med livet är att man får göra som man vill. Varendaste eviga dag. Det är verkligen det bästa.
Återkommer.
”It’s really 3 things. The first thing is about opportunity. The second thing is about being sexy. And the third thing is about living life.
So first opportunity. I believe that opportunity looks a lot like hard work. When I was 13 I had my first job with my Dad carrying shingles up to the roof, and then I got a job washing dishes at a restaurant, and then I got a job in a grocery store deli, and then I got a job in a factory sweeping Cheerio dust off the ground. And I’ve never had a job in my life that I was better than. I was always just lucky to have a job, and every job I had was a stepping stone to my next job and I never quit my job until I had my next job. And so opportunities look a lot like work.
Number two. Being sexy. The sexiest thing in the entire world, is being really smart. And being thoughtful. And being generous. Everything else is crap, I promise you. It’s just crap that people try to sell to you to make you feel like less, so don’t buy it. Be smart, be thoughtful, and be generous.
The third thing is something that I just re-learned when I was making this movie about Steve Jobs. And Steve Jobs said when you grow up you tend to get told that the world is the way that it is, and that your life is to live your life inside the world and try not to get in too much trouble, and maybe get an education and get a job and make some money and have a family, but life can be a lot broader than that when you realize one simple thing, and that is that everything around us that we call life was made up by people who are no smarter than you, and you can build your own things, you can build your own life that other people can live in. So build a life. Don’t live one, build one. Find your opportunities, and always be sexy.”
Ashton Kutcher.
Vad som fem liter tidigare kändes som en ypperlig idé!
Published september 15, 2013 Uncategorized Leave a Comment
Sent här om kvällen läste jag en krönika som egentligen skrevs för 14 månader sedan. Internet är ändå bra för sånt som man vill spara, det som finns där finns ofta där för typ ever and ever. På gott och på ont. Krönikan fanns på någon slags mest lästa-lista och handlade om att bli gammal. ”När jag blir gammal…” skrev skribenten, ”så ska jag resa till Portugal. Det har jag alltid velat göra. Jag ska ta ut min pensionspeng och packa en väska och dra innan citronerna hunnit vakna…” Hon fortsatte avslöja att hon ska umgås med sina vänner och äta lunch mitt i natten. En massa saker, ”bus” och ”äventyr”. Väldigt fint skrivet faktiskt. Orden var ihopsatta i en fängslande form och jag riktigt såg framför mig hur hon (som jag egentligen inte har en aning om hur hon ser ut) och hennes vänner (som jag inte heller har en aning om hur de ser ut) äter lunch på en gräsmatta mitt i natten och väntar på att citronerna ska vakna.
Efter krönikan följde en mängd kommentarer. Förtrollade läsare fyllde ohämmat i vad de ska göra när de blir gamla. Någon ska köpa en enkelbiljett till Australien, en annan ska umgås med sina syskon. En tredje ska äta gräddtårta till frukost varje dag och en fjärde ska kasta loss och segla över Atlanten med sin livs kärlek.
Naturligtvis började även jag fundera. När jag blir gammal, vad vill jag göra då? Vad är det jag längtar efter då? Vad är frihet för mig då? Kanske vill jag resa någonstans? Förmodligen. Kanske vill jag umgås mer med mina syskon? Förmodligen. Kanske vill jag sitta på en gräsmatta med mina vänner och vänta på att citronerna vaknar? Vad vet jag?
För det är precis det som är grejen; vad vet jag? Hur ska vi veta vad vi kommer längta efter att göra när vi är gamla? Den bild vi målar upp för oss om vår framtid är ju förmodligen snarlik den längtan vi känner nu. Jag knöt på mig skorna och gick ut i den fortfarande ljumna septemberkvällen; tänkmode. Efter 20 minuter kom jag tillbaka, tog av mig skorna och bokade en flygbiljett. Eller fyra stycken om man ska vara petnoga.
Jag vet inte och tänker nog inte heller gissa vad jag vill och inte vill göra, vad jag längtar efter eller inte längtar efter om 50 år. Och nu kan jag heller inte ta reda på det. Men vad jag kan göra är att ta reda på vad jag vill göra och vad jag längtar efter nu.
Utan att stressa upp någon (allra minst mig själv) skulle jag bara vilja påpeka en sanning, en som jag har lärt mig helt själv:
Tiden väntar inte på någon.
Linnéa och Bamse funderar på vad de drömmer om.
Idag,
fast för exakt ett år sedan.
…och så lite Paul Anderson, Tim O’Reilley, User-Generated Content, plutiflikationstabellen och såntdärnt nivet…
Det här blir knepigt, sa han. När du har ditt och jag har mitt. Och både ditt och mitt är viktigt.
Hej hejelihej, här sitter jag på gräsmattan och pluggar. Det är svårt att koncentrera sig. Mest sitter jag bara och förundras över den senaste tiden och hur jag aldrig egentligen kan veta vad som ska hända. Tro mig, rätt så ofta försöker jag mecka med framtiden, styra och ställa, tro att det är jag som har kontrollen. Och kanske är det så, vad vet jag?
Även då sommaren inte alls är slut så gör de där lite kyligare morgonvindarna att jag börjar se tillbaka och sammanfatta sommaren. När min egen skugga kastar sig längre fram på gatan om kvällarna, när jag börjar inse att det är en god idé, näst intill nödvändigt, att klä sig i reflexer på kvällsprommisen, då gräver jag i minnet.
Det gör mig oerhört varm i magen och lika glad i hjärtat. Den här sommaren placerar sig väl någonstans i toppen på listan över bra somrar sedan 1988.
Eller, inte bara bra, fantastisk! För vet ni, den här sommaren har varit så himla himla asbra!
Och den är inte ens slut.
Sommar är verkligen mitt bästa. Och helg. De senaste dagarna har varit både sommar och helg, alltså en väldigt finfin kombination.
Fastän jag inte fick vara med och springa i Stockholm igår så är det är lycka i min kropp ändå.
Tack.
Lika dan, liknande, men
väldigt mycket mindre charmig.
Nu är jag på väg till Arlanda med värdelast. Värdefullaste.
Det är himla mysigt att träffa familjen. Det är också väldigt sött. Sockrigt alltså, och mätt!
Som tur är tycker min fina familj också om att hitta på saker. Roliga saker och viktiga saker, sånt som man kommer ihåg. Typ leka i Högbos höjdbana en torsdagskväll.
Det finns ingenting som får mig att fundera så mycket som när jag tittar på himlen. Himlen, universum, oändligheten, världssvälten och min mage.
(För övrigt vill jag meddela att Eclipse var något av en besvikelse. Varken så mycket magpirr eller g-kraftssug. Insane däremot kan man åka i oändlighet, tycker jag)
Sommaren fortsätter att visa sig från sin absolut bästa sida. Väder och vänner!
Väder som sagt. Jag smörjer och smörjer och smörjer…
Karin är hemma och det är naturligtvis en enda show. Karin ÄR show. Superlativet av alla humör och allting är överallt.
Sitter på tåget på väg hem från Falsterbo, Skåne. Väldigt fina hästar och väldigt mycket sol.
Förra helgen dansades det, dracks drinkar och bubbel ända in på förmiddagskvisten följt av skaldjursbaluns och massa skratt. Skräckfilmkväll framför brasan och nattbad.
Sitter här nu, trött och bränd och ruggigt sunkig och ändå kan jag inte bara landa. Här i tågsätet. Här och nu. Hjärnan går på högvarv fast jag säger åt den att bara chilla.
Jag försöker förklara: ”ta det lugnt, va!” Hjärnan ba: ”mera mera, imorgon vill jag göra det här, nästa vecka ska jag göra det här… Volleykalas, Stockholm, åk hit, res dit. Ring den, stanna här, sov där. Boka, fixa, plugga. Glöm inte vila på det, snacka med den, köp det där…”
Tiden väntar inte på någon, i alla fall inte på mig.
Hörrni, vet ni hur underbart vi har det? Alla vi, vi som bor i Sverige.
När jag var ute och sprang i Brighton, gick i bergen i Kina, tittade ut över öknen i Egypten, låg under myggnäten på Gilli, satt på uteserveringen på Sicilien…. Ja ni fattar, när jag är någon annanstans än i Sverige eller Norge (lite extra när jag är i England) så tänker jag på hur fin den är,
allemansrätten .
Så, min trogne vapendragare och jag bestämde oss för att med kanot, tält och torra vedträn hylla denna ypperliga företeelse även denna vecka.
Vi gör mandelexperiment för att se skillnaden mellan de bruna och de vita salta mandlarna. Moa ollonhuvud ovan.
Käck kvällsutsikt har väl ingen dött av.
Anton och Johan har lärt mig mycket om skog, eld och skogsboende. Tallbarste i majsburk.
Nu får jag längta efter helgens alla härligheter och nästa veckas upptåg, utflykter och upplevelser. Lite grann känner jag att det är nog med friluftsliv för ett tag, jag vill dricka champagne.
Sommar hörrni: vilken jävla grej!
Här om kvällen satt jag på en bänk på Gävle strand och käkade Polly med någon jag inte sett till på länge. Inte sedan jag bodde i min lägenhet, hade hästar och allt därtill och då på den tiden som jag trodde att Gävle, det var ungefär bara min, hans och möjligen några andras stad. Vi kunde allt, visste allt, hade tillträde överallt. Så tänkte vi då.
Sedan dess har det hunnits med en hel del, inte minst om vi ser till geografi. Jag har bosatt mig lite var stans sedan de där åren och även han där som satt mitt emot mig på bänken med munnen full av Polly har så att säga left the hoods. Jag ser nog fortfarande på den här staden som min hemstad. Det brukar vara här jag landar mellan allt det andra. Endast 40 % av min famlij bor kvar här och för tillfället är det bara 20 %, nämligen jag. Och jag räknas egentligen inte ens in i de där 40. Han mitt emot mig sa att det är samma saker som är bekväma att komma tillbaka till som också gjorde att han flyttade. Jag förstår hur han menade. Man vet vad som finns.
Vi pratade om planer, varför de är så oviktiga för honom och så fruktansvärt viktiga för mig. ”Är det för att du är vilse eller bara väldigt hungrig?”
Sanningen är nog den att jag gärna vill ge mig av innan jag tröttnar, alltid resa till något och aldrig fly ifrån där man är. På så vis kan man känna sig trygg i att om man inte gillar det nya har man alltid något fantastiskt att återvända till.
Vi skrattade.
Igår när jag skulle somna låg jag och tänkte på fraktaler. Självlikformiga mönster med struktur i alla skalor. Som en ormbunke som upprepar samma bladsekvens men i olika storleksförhållanden. Allt är lika men på lite olika sätt. Som ett träd eller som en sierpinskitriangel, där samma algoritm upprepas oändligt många gånger. Den här staden är som en fraktal, och även något som jag ofta väljer bort. Så, funderade jag, vad är i så fall bättre?
Inom matematik snackar man ibland om fraktaler, som ovan beskrivet. Som en motsats till detta skulle man kunna sätta kaos. När något beter sig kaotiskt är det små skillnader i starttillståndet som leder till stora oförutsägbara skillnader i sluttillstånden. Ett sådant system beter sig som om det vore styrt av slumpen.
Det gör en ju minst sagt lite nervig, om något ska styra mitt liv så vill jag knappast att det ska vara slumpen, där välts ju hela mitt resonemang om planer omkull.
Det här tåls att fundera mer på, uppenbarligen. Tills dess håller jag mig till mina planer. Ibland kommer lite kaos in på vägen, typ att hästen man ska vinna allt med blir skadad, hjärnan som ska lära sig allt blir sjuk eller benen som är tränade för att löpa ett lopp går sönder. Planerna innefattar ju riskanalyser och åtgärdsplaner, SÅ ATT DETTA INTE SKA HÄNDA. Och så händer det ändå.
Fraktaler och kaos. Gävle och världen. Jag och Polly och alla runt ikring. Nu är jag ju hur som helst här, i staden där det självlikformiga mönstret upprepar sig i flera skalor. Ironiskt nog så är denna dagen ett ganska bra exempel på det. Jag ska ha ridlektion.
Hej så länge.
Här kommer ett tips till er som inte vet vad ni ska hitta på under semestern: cykla. Verkligen. Gärna i ett annat land än där du egentligen bor, typ det bästa som finns. Äta god mat, sova på platser du aldrig tidigare sett, läsa karta, cykla vilse, hitta rätt och bara vara glad. Och att göra det med en av ens bästa vänner.
Jag älskar sommaren!!
Ja. Jag älskar det här.
Jag letade mig fram till byggnaden som jag varit i så många gånger förut. Solen blänkte i fönstren på framsidan och jag fick kisa ordentligt då jag tittade upp mot balkongen. Inte en endaste rökare satt där uppe och ingen annan heller för den delen, var det ingen där?
Entrédörren var precis lika trög som jag mindes den. Det finns i och för sig en knapp att trycka på, så går dörren upp per automatik, men just den där dörren är viktig att dra i. Ända sedan första gången jag lyckades öppna den där tröga dörren, utan att trycka på knappen, så har det varit förbaskat viktigt.
Jag gick upp för alla trappor och lokaliserade mig snart till den lilla luckan. Kvinnan på andra sidan luckan log vänligt då jag kom. ”Hej” sa hon med en glad och mjuk röst, ”sätt dig ner och vänta, jag ska genast gå och berätta för Calle att du är här”.
Rummet var sig likt, stolarna och britsen, lamporna i taket. Tavlorna på leder och muskler och hjärnor, det lilla rullbordet där alla sticksaker fanns var prydligt förberett. Jag undrade om det inte varit någon här sedan sist? Den vänstra plastskelettarmen låg på fönsterbläcket där jag lagt den för någon månad sedan. Konstigt. I den avlånga taklampan hade en av glödlamporna slocknat. Ett ovant öga kanske inte skulle reflektera över det faktum att det var tre, inte fyra, lite tydligare ljuspunkter i lampan, men jag som ägnat ganska mycket tid till att titta upp i just den där lampan störde mig naturligtvis på det något kolossalt.
Det två välbekanta knacken på dörren, och in kom Calle.
Under tiden som gått har jag utvecklat en hyvens lyx. Jag kallar den för regnskogslyxen. Den måste kallas så för varje gång jag tänker på hur lyxigt det är att inte behöva vara i det där rummet, i de där korridorerna, inte ens i den där byggnaden mer än några timmar i taget, måste jag också tänka ”peppar, peppar” och gripa efter allt trä som finns, gärna en hel regnskog om så var möjligt. Man vet ju liksom aldrig vad som ska hända, det har jag allt lärt mig. Hur som helst så gör denna regnskogslyx så att jag efter ett par timmar får ge Calle och den vänliga kvinnan bakom luckan en redig hejdå-handskak och stövla ut till min bil som ska ta mig hem. Till mitt hem. Utanför väggarna.
På vägen ut stannade jag i en korridor då jag råkade på en till synsen intressant lapp som hängde på väggen. Plötsligt avbröts jag i mitt läsande av en kvinnoröst. ”Är du vilse?” frågade den mjukt. Jag tittade åt det håll rösten kom ifrån och såg en hel hop med sjuksköterskor och äldre män, ihopsamlade på väg ut för promenad. Eller vad det nu kallas när man åker rullstol utomhus. Kvinnan som ställt frågan tittade med undrande ögon på mig. Jag mötte hennes blick, letade efter något igenkännande i hennes ansikte. Inget. Hon kände inte alls igen mig. Inte heller någon av de andra sköterskorna. De rullstolsburna männen var ordentligt påklädda, trots att det var varmt ute. Det isade till längs min ryggrad, som om någon lagt en snöboll i min nacke som sakta smälte till kallvatten och rann ner under tröjan. Ni vet, jag har också varit påklädd, på väg ut på måndags”prommenad”.
Det var då jag såg honom! Han som alltid suttit vid matbordet. Han som skakat, alltid. Han som inte kunnat äta själv, inte kunnat dricka själv. Inte kunnat prata, inte kunnat le. Han som jag alltid undrat över, om han faktiskt var lika rädd som han såg ut att vara. Han med stenväggsblick.
HAN tittade på mig och han log. I tre sekunder slutade jag andas.
Och så tog han plötsligt händerna ur sitt knä, satte fart å hjulen och kom fram till mig. Han tog min hand och sa högt till klungan där bakom ”Det är ju prinsessan. Hon har varit en av oss.”
Det kalla smältvattnet på min rygg klibbade fast tröjan och det började bränna bakom ögonen. Jag kramade mannens hand, snörvlade till och viskade
”Jag ÄR en av er”.
Vi släppte varandras händer. De begav sig bortåt. Jag tittade efter dem och tänkte ”Ja, det där är mitt gäng det. Och de ska minsann ut på promenad!”
Ingen sömn så långt ögat kan nå. Då får man dra önskningar ur early morning wishes box, fast det inte är morgon ännu.
Och så kan man baka lite. Och finurla.
Fick för mig att jag ska åka till England imorgon. Med ett pass som tydligen gick ut i april. ”Konstigt” tänkte jag, eftersom jag har flugit två gånger i april, tills jag påmindes om att jag då använde mitt körkort som legitimationshandling.
När jag för en gångs skull packat väskan innan en halvtimme före avfärd.
Stor suck.
– Hur mycket är du värd tror du? frågade han mig.
Jag funderade.
– Hur mycket tror du att jag är värd? fortsatte han.
Sen blev vi tysta. En såndär lång stund av bara tystnad.
Det hela började med att vi låg huvud mot huvud på gräsmattan och lyssnade på podradio. Gräset var torrt och varmt och alldeles lagom sommarstickigt. Sådär så att man måste vända sig, rygg-mage, med jämna mellanrum, för att inte gå bananer av irri på kliigheten av alla grässtrån och småkryp som kryper och bits.
Vi lyssnade hur som helst på en dokumentär om Fabian Bengtsson. Han Siba-killen som blev kidnappad och stoppad i en trälåda i Göteborg. Utpressarna ville ha 50 miljoner kronor. Bengt Fabian Valdermar Bengtsson, då 33 år gammal, var alltså värd 50 miljoner kronor.
Jag undrar vad det är som bestämmer hur mycket man är värd. Om det beror på utbildning, umgängeskrets eller helt enkelt hur stor påverkan det skulle ha på världen om man försvann. Hur mycket är då jag värd?
Är det kanske kilopris man får tänka? I så fall har jag troligtvis stigit i värde bara sedan imorse. Kanske är det vigselringar, smycken och juveler som är grejen? I så fall kanske min tråd bakom nedre tandraden och min titanplatta i huvudet räknas! Titan är faktiskt värdefullt kolla bara här och plattan är ganska stor.
Kanske var Fabian värd 50 miljoner kronor just för att hans familj skulle kunna skrapa ihop och betala den summan. Om så är fallet är alltså jag värd några bostadshus, några ha betesmark, lite fler ha skogsmark, lite tomt, nåt stall, ett par bilar, ett par släpkärror och en himlans massa cyklar. Min lägenhet kanske också räknas. Hur som helst så känns det väl inte skittryggt i en kidnappssutuation so to say. Men om man räknar in alla mina sadlar, alla kläder och skor, sängar, klippmaskiner, fyrhjulingen, sadelskåpet, båten och bra-att-ha-saker, då börjar det kännas lite bättre. Kanske.
Ska man räkna värde i minnen är jag värdefull, minnen och sånt är nog mitt värdefullaste.
Så, jag började räkna på minnen och erfarenheter. Försöka skramla ihop allt och stoppa på sig, likt de tävlande på Fångarna på fortet när guldpengarna faller ner i buren och tigrarna vill in och käka upp de tävlande. Man vill ju liksom inte missa något i en kidnappssituation! Då gäller det helt enkelt att ha stora fickor, inte några tighta trikåer då inte!
Plötsligt vände han på huvudet och avbröt min minneshetsletarinsamling.
– Du är i alla fall värd lika många avocado som det finns stjärnor i oändligheten.
Hej och hå, tänkte jag och flyttade klurandet från alla livets minnen till att börja fundera över hur många stjärnor det kan tänkas finnas i oändligheten. Det är nog många.
Jag flinade till för mig själv. För inte vet jag då hur många stjärnor det finns här i oändligheten. Och om man skulle räkna skulle man ändå räkna fel för de vi ser är oftast egentligen döda, för ljuset går inte tillräckligt snabbt. Men en sak vet jag faktiskt; att avocadsarna som man kan köpa på Ica, de blir bara dyrare och dyrare.
Och det räcker faktiskt för mig. Annars får jag förlita mig på titanplattan.
Snälla pappa och mamma kom och hämtade mig idag. Vi städade och packade, torkade och tvättade, diskade och donade och sorterade innan det slutligen bar av hemåt.
Där satt vi, alla tre helt tysta medan träden utanför susade förbi och solstrålarna värmde lacken.
Och så mötte jag pappas blick i backspegeln. Vi log. Mamma sträckte bak sin arm och klappade mig försiktigt på smalbenet. Hon tittade ut genom fönstret när jag skymtade tåren i hennes öga.
Vi åkte vidare. Stilla.
”Fantastiskt” mumlade plötsligt pappa.
”Ofattbart” viskade mamma.
Sen var det bara tystnad kvar igen. Och solen och träden utanför.
Jag förstår så himla väl om man inte hajar grejen. Verkligen. Men vi som varit med, vi förstår. För oss är det bara så galet fantastiskt.
Det har varit så himlans varmt ett tag. Som sommar. Vi har varvat projektarbetesjobb och tentaskrivning med dansgolvshångling, glassätarhets, brännbollsspel i pälsshorts, polisbilserskott och att ligga i gräset och skratta åt hela härligheten. Skratta åt det vi inte har förstånd att vara ledsna över, glädjas åt det vi inte har förstånd att ha ångest över, fläta sloblekt hår och smörja 6 cl solskydd helkroppsfördelat var 90e minut. Viktigt! För det har Sandra sett på nyhetsmorgon. Näst sista tentan har vi fått tilbaka och det gör mig också glad. Snart är denna, vad jag hela året trott var neverendingtentaskrivning faktiskt ending och jag får åka hem på lov. Jag längtar till sommaren och alla de äventyr som den erbjuder. Planera utflykter, det är något som jag gillar! Andra viktiga kom-ihåg är att vaccinera sig mot tbe, rehabilitera min vänsterfot och fortsätta smörja solskydd. Det är viktigt, jag håller med Sandra jag! Rynkor vill man ju inte ha och allra minst cancer.
Just det ja.
Cancer.
Helvetesjävlaskitcancer.
För mitt i allt det fina så finns så fruktansvärt ofattbart mycket jävligt. Och det gör mig så arg! Det skriks och gråts, oroas och bekymras. Förtvivlas. Mitt i sommaren och värmen och sommarflätorna av solblekt hår. Fy satan och alla världens svordomar. Man vill liksom skrika sönder den där tystnaden som uppstår av att någon inte finns kvar. I mitt fall vill jag mest skrika sönder den förtvivlan som finns hos de som sörjer. Och oroar sig. Och väntar.
Cancer. Inte roligt någonstans alls faktiskt.
Igår gick jag runt och tänkte på fritt fall på Gröna Lund. Man sitter där uppe, halvt skräckslagen. Och man vet hela tiden att snart släpper det och man faller, man vet bara inte exakt när. Skillnaden är dock att den där karusellen fritt fall är rolig och spännande. När det ringde i torsdags var det varken roligt eller spännande. Jag hann börja gråta redan innan jag svarade för jag visste att det hade släppt. Och jag visste att de föll.
Och så tänker jag på de som väntar. På de som oroar sig och i all oro tvingas streta på, bekymra sig och ha ont. Mitt i sommarvärmen och gräset och glassätarhetsen. Varje dag.
De tänker jag på.
Cancer. Fy fan!
Det är studiebidrags- och löningshelg, solen skiner och det är sång, dans och fest överallt. Här gick större delen av tilldelad peng igår vidare till naprapaten som jag hoppas ska kunna hjälpa min fot att bli lite mer brukbar igen. Ni vet, det där fallet förra sommaren spökar ännu.
Något som också skulle behöva uppsöka läkare är min telefon. Ringer ni mig och jag ingte svarar så snälla, ta inte detta personligt. För min telefon ringer inte, sen får jag ett meddelande några timmar senare med info om att någon har ringt. Inatt tex väcktes jag av ett mobilssvarsmeddelande som mina klasskompisar, med Anton i spetsen, skrikit in redan vid 22-tiden. Av detta meddelande kunde jag göra följande bedömningar: 1, de hade roligt. 2, de saknade mig. 3, de mår förmodligen inte superbra deluxe idag. 4, min telefon behöver verkligen akut vård!
Ska lämna in den när jag är tät,
nu ska jag bara cykla superfort på Iksu.
För det behöver jag varken spring-fot eller pengar.
Frukost på uni och kvalitet-deluxe-plugg.
Fina vänner, skön prommis, varmt väder och årets första kvällsdopp!
Det är soligt och varmt och grönt överallt. Jag ligger i gräset och tittar på mina trasiga fötter. De mådde inte så strålande innan igår och inte blev det heller bättre av att dansa high heels tills vänsterfoten inte längre fick plats i skon och därefter barfota.
Det är nästan sommar här. Det vände på en dag och plötsligt spelas det beachvolley i varje kvarter och kring spelarna solar åskådarna sina vinterskinn. Jag med. Jag solar med. Och tittar och drömmer om allt som varit, allt som kommer att komma, om filten och stunden just nu men framförallt drömmer jag om hela fötter och fart i benen.
Alltså, synen utanför bästa träningsstället Iksu är verkligen min favvo, särskilt idag när det är supersoligt finväder!
Alla som är där är antingen glada och förväntansfulla, trötta och nöjda, i stretching-mode, uppvärmningsmode och studsar runt,
eller som jag var nyss: svettig, äcklig, på dödsbenen, trött och väldigt väldigt GLAD!
Såhär i skriva-tenta-tider behövs en hel del promenader. Inte bara på grund av all uttråkningsätning som försiggår utan också för att vädra ur hjärnan lite och fylla på med ny energi. Igår efter spinningen tänkte jag att nu minsann, nu ska det skrivas tenta! Men fötterna gick av någon oförklarlig anledning åt precis motsatt håll mot var mina böcker, anteckningar och dator befann sig. Fötterna gick och gick, längre och längre från hem. Efter ett tag hade fötterna gått till Dödsudden. Det duggregnade och jag tänkte ”även fast det är fint här vid vattnet och den där stenen ser oerhört bekväm ut, så regnar det och jag BORDE faktiskt gå hem och skriva tenta!”
Fötterna lät sig dock inte övertalas, de hade gått klart nu så jag satte mig helt enkelt på den tillsynes stensköna stenen (höhö). Lite längre bort på udden satt två äldre män med ett varsitt metspö i handen, på ett förmodligen medtaget sittföremål av den ihopfällbara sorten. De satt där och filosoferade:
”Vatten…” sa den ene. ”Vatten…” repeterade den andre. De satt tysta en stund innan de började ett samtal om och kring Regalskeppet Vasa. ”Vi hade en skolpjäs en gång” sa någon ”och jag hade huvudrollen… jag spelade vatten…” Det blev tyst igen. ”Blopp blopp” sa den ene. ”Blopp blopp blopp” fyllde den andre i. ”Schwooooooooo” sa den ene och sen var vattenimitationerna i full gång.
Jag satt där bredvid och fnissade åt de två herrarna som nu hade börjat imitera vågljud och ljudet som uppkommer då du spolar i en toalett.
Tänk vad fint egentligen. Att bli gammal och sitta på en udde med en vän. Ingen tenta att tänka på, där satt de bara och imiterade ljud av vatten.
Det blev tyst igen. De båda funderade lite till, jag kikade på dem och såg att de blundade båda två. Duggregnet föll på deras ansikten och de såg båda ut att fullkomligt supergilla det.
En av dem bröt plötsligt tystnaden igen: ”Hur klarar sig Ove nu, med så långt till jaktsäsongen? Börjar han magra ur?”
”Det är ingen fara Lenne, han lägger väl ut äpplen på spåret i vanlig ordning…”
”Ja, jo så är det väl. Regler ska följas”
”Jo men visst” sa den andre. ”Regler ska ju följas.”
Susanne Sundfør – White Foxes – Kleerup & Enochson Remix
(För er som inte fattade det så lägger alltså tydligen den där Ove ut äpplen på järnvägsrälsen för att han inte får skjuta älgarna, ja ni hajar…)
Precis som vilken hemlis som helst.
Är det något jag älskar så är det att köra bil. Innan jag började på Universitetet här så körde jag bil i princip varje dag. Lyckligtvis för min plånbok och för miljön så tycker jag också om att cykla, men bilkörning – det är något jag saknar!
Det kan ha något att göra med att jag ogillar att åka kollektivt. Supermycket ogillar jag det. Buss och tåg och sånt. Jämt när jag åker tåg så börjar jag fundera så mycket. Vilka är alla? Vart ska dom? Var kommer de ifrån och vad gör det här? Hur är deras respektive hisotoria och framför allt; vad har de för drömmar? Så mycket brukar jag fundera över det här så att jag har varit med både i en C-uppsats och i ett tidningsrepotage. Märkligt. Tåget med tusen drömmar och en Markus Krunegård.
Hur som helst, det här med att åka tåg, jag tänker på det ibland. Nu tillexempel. Sker och ting kan vara som att hoppa på ett tåg och så sitter man där, tills man kommer fram.
Vi skriver åter igen tenta och jag frågar mig om jag över huvud taget har läst den här kursen? Även då jag verkligen verkligen vill ge en eloge till mitt huvud som har stretat på oerhört bra i snart två hela terminer, trots avrådan från föräldrar och läkare, så börjar det bli trött nu. Koncentrationen sviker. Minnet sviker. Jag lägger viktiga prylar och pinaler på superbra ställen men glömmer var de superbra ställena är. Så nu är det som att åka tåg. Jag hoppade på i höstas, åkte med och nu börjar det klia i kroppen. Ni vet, träsmak i rumpan, man vill liksom sträcka på benen nu, kliva av en stund. För verkligen, bara en stund, en sommar, sen vill jag kliva på igen och åka vidare! Nästa hållplats är sommarlov och jag längtar! Små stationer på vägen som vårsittning, brännbollsyra och mina fina fina klasskompisar gör det mer uthärdligt. Egentligen är det bara den här tentastreckan som är dryg. Som när man hamnar i sätet bredvid en osmal och oduschad rökare och rälsen är krokig och guppig. Så typ känns det.
Jag saknar ett annat tåg. Zappo. För där snackar vi tåg! När man väl startade och började rulla, då var det bara att hålla i sig bäst man kunde. Eventuellt om man gjorde 25631415588741155885511000 halvhalter och sa mycket hoooooooow och ptrooooo och visslade lite, kunde man sakta ner och ibland fungerade styrningen om man hade tur.
Ja, ni hajjar. Framåt är Zappos bästa håll.
På Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm finns det en jourhavande biolog. Honom kan man fråga typ vad som helst gällande bilolgi. Om man exempelvis hittar ett djur vilket man vill veta vad det är för sort eller art, så kan man skicka en bild eller information om djuret. Svaret kommer på dirpan, mycket finurligt om man gillar skogen och vill veta mycket men kan väldigt lite. För ett litet tag sedan bläddrade jag i en bok skriven av just denne jourhavande biolog. Plötsligt stannade jag på kapitlet om fjärilar.
Det finns en histora som jag kan berätta både utantill, bakochfram, uppochner och spegelvänt. Den handlar om någon som har ett hem under täcket som ingen har ryckt, den har det varmt och tryggt, den har en lampa vid sängen. Där har någon annan varit på flykt från den svåra terrängen. Det skulle aldrig ha gått, eftersom de stått på så olika ställen i livet, men tiden gav dem lite grann ändå. De kallar sig vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner som vilka vänner som helst, vilka människor som helst ungefär.
Den här någon har ett hem borta i skogen, snårigt och svart, där har den andre aldrig vart, där faller löven om våren (alltså nu, superkonstigt). Där har denne någon gjort sig en kvart, i dom djupaste snåren. De skulle aldrig ha mötts, när de fötts på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan dem ibland. De kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, men ändå, de ses igen de två.
Och i fickan ligger en längtan som aldrig blir still för alla de som aldrig vet vad de vill. Det finns till och med en sång och en dröm om en lycka så öm för de som alltid ska till att fånga en fjäril.
Hur som helst så finns det en skugga bland träden där de kan ses, där kan det tas och ges, där har de någonting tillsammans. Där är skogen rätt gles och där finns ljus lite varstans. Det är en underlig plats, där de satts på så olika prov med varandra, två världar ska krocka varje gång de ses. Man kan inte kalla dem kära, det är svårt att säga, men de vill vara nära, som vilka kära som helst, vilka världar som helst. Eller hur, det måste va nåt strul? Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån. Någonting fladdrar i vinden.
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden.
Det skulle aldrig ha blåst om de låst, om de stängt om deras olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen. Små lätta vingar, som någon lätt skjuter undan, som denne lätt förringar, som vilka vingar som helst.
Det är som att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss alla ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst vilken kärlek som helst,
hur som helst.
Hej och hallå, här ligger jag. I en hög. På ett golv.
Så trött så att det känns som att jag ska kräkas. Så glad så att det känns som att jag ska spricka.
Det finns mycket att vara glad över idag!
Jag läser om hur folk stör sig på alla som lägger ut träningsbilder på Insta. Så funderar jag på om jag gör det?
Sen läser jag om folk som stör sig på alla som lägger ut bilder på vad de äter, på Insta. Och så funderar jag på om jag gör det?
Sen funderar jag på hur många som verkligen tvingas följa någon annan på Insta och får ett akut sug efter att laga till en extra middag, trycka ner den i träningsdojorna och knäppa ett kort.
Ska nog skaffa mig ett twitter-konto också där jag kan skylta med bilden, som extra krydda.
sen tänker jag att det måste ju finnas NÅGON som är irri på vårpromme, backhoppningsbacke, igelkottsbäbisar, boardingpass, asfaltsvältar, Kerstin, såpbubblor, händer, blev, balkonger i solnedgångar, diskmaskiner och grävdans också.
men vad gör det liksom?
I påskas hittade jag en papplåda på vinden i mina föräldrars hus. I den fanns det teckningar och annat hemmasnickrat som tillverkats i mina, Klas och Karins yngre dagar. Framförallt mina, jag var pyssloman när jag var mini.
Bland annat så fanns där en bok. ”Kerstins drömbok” kan man på första sidan läsa, med fina och färgglada bokstäver. Längst ner på framsidan står även mitt namn och året 1995, det året då den tillverkades, året då jag fyllde 7 år.
Hittar man en sådan bok på en vind, där man förmodligen tecknat ner lite tankar om drömmar som man haft, kan man liksom inte bara refsa upp boken hur som helst och börja läsa. Jag packade ihop pappkartongen igen, men tog med mig boken ner till vardagsrummet, det med silvertapeter och de skönaste fotöljerna jag någonsinn suttit i. Kokade mig en kopp kaffe, satte mig till rätta och började försiktigt bläddra i boken med fingrar så lätta som om papperssidorna var gjorda av gladguld.
I boken fanns lite ditt och lite datt. Mycket smart och relevant faktiskt,
jag läste om drömmar om att starta en marsvinsuppfödning. Det kan man ju säga att jag undefär uppfyllde faktiskt. Det känns ju bra för det är inget jag behöver syssla med nu, för många marsvin som krypit in i dammsugarslangar, satt gurka i halsen och dött, fått förstoppning och kostat en massa pengar i veterinäravgifter för att sedan lite snöpligt blivit tagen av en rovfågel när den var ute på prommis. Både jag och Klas har varit hemma från skolan för att mata marsvin med nappflaska när deras mamma dog. Stackars mamma och pappa har genom åren varit tvugna att nalla från semesterdagarna då försäkringskassan ännu inte infört ”hemma för vård av sjukt marsvin” i deras stadgar.
Numera ligger marsvinsuppfödandet på hyllan, så att säga.
Andra drömmar handlade om att rida stora tävlingar, på snabba hästar som hoppar höga hinder. Jag ville resa till värme och till ktla, bota sjuka djur, klättra på höga höjder, simma i djupa vatten med fiskar i alla världens färger. Ta hand om barn utan föräldrar, uppfinna saker, lära mig allt om solsystemet och rymden, klappa pingviner, lära mig spela klarinett, piano och gitarr
och så var det den viktigaste punkten:
när jag var 20 år (med andra ord typ liggandes på dödsbädden) skulle jag ha byggt eller köpt en rymdraket. Med den skulle jag åka och se stjärnorna på närmre håll och sen åka två varv runt jordklotet,
ett supersnabbt, snabbare än ljuset och så ett långsamt varv, så att jag hann se allting noga.
Nu, år 2013, drömmer jag inte längre om att bygga en rymdraket. Men sedan den där dagen, då jag satt uppkrupen i den röda fotöljen och drack mitt kaffe, så har jag varje dag tänkt på det där, att hinna se saker noga.
Det är nog inte så himlans dumt att drömma så.
Hemma på barnhems finns en massa saker som vi gjort, den här stora tavlan tillexempel. Den är målad av mig när jag var 9 år och här kan man läsa om varför grävlingarna behöver sova på vintern. Sånivet.
Ibland behöver man bara titta lite extra noga, så den man ser verkligen vet att man ser den.
Ibland behöver man bara lyssna lite extra noga, så den man hör verkligen vet att man hör den.
Alla kan bli sjuka och så måste det nog vara. Världen har alltid fungerat så. Jag tänker inte ifrågasätta evolutionen, men jag önskar, stjärnstoppsmycket önskar jag, att ingen ska behöva vara rädd.
Jag går runt och lyssnar på alla historier som bor i väggarna. Går på golven fullproppade av minnen. Tittar ut över trädgården där förväntningarna ligger och sover under snön.
Att komma hem är som att resa i tiden, man känner samma känslor igen. Ibland är det i Norrköping där påsksnön smälter undan under fötterna i min skog. Ibland är det när jag cyklar till universitetet 47 mil härifrån. Ibland är det när jag åker runt här omkring och tittar på alla de ställen där jag skrattat, gråtit, sovit, funderat, dansat, ridit, älskat och längtat.
När jag tycker att det känns knepigt får jag påminna mig att jag har en hyvens tur,
de finns de som inte har något hem alls.
Panelhöna mintushot sleepover
Kanske inte lika ung längre men precis lika dum.
Någonting har hänt med min sömn. Den jag tappade bort den för några nätter sedan och än så länge är den fortfarande borttappad. Det gör i och för sig inte så mycket, det är sol på himlen jätte tidigt och då är det kanske ändå lika bra att gå upp…
Skriver tenta, waggar till kordofoner av alla dess slag, springer morgonspring, andas vårluft, bakar, lyssnar på feta tunes, smider planer och målar ägg med glans och glitter.
Våren: du är så himla välkommen!
Karin och Kerstin och en finfin påsk.
Did you hear about the guy whose whole left side was cut off? He’s all right now.
Published mars 24, 2013 Uncategorized Leave a CommentExempelvis så kanske man har en lördag och massvis med flåslängtan i lungorna. Då kan man gå upp i tid till det tidigaste cykelpasset för att rasta benen. Sen kanske det är sol på himmelen och man råkar ha de bästa av vänner, då kan man cykla hem och packa med sig allt man behöver för att åka på pimpelhajk, grilla och titta på renar.
Sen när man är sådär sköntrött som man bara blir av att vara utomhus ganska länge, då kan man åka hem och tentaläsa lite innan man hoppar in i duschen och beger sig på kvällskalas.
Så kan man ju fördriva en lördag om man vill.
† Herre gud vad bra!
Snabb och smart, inte idag. Kvick och kulinarisk, inte idag. Rätt och rik och riktig, inte idag. Pigg och påtänkt, inte idag. Modig och magisk, inte idag.
-verkligen inte idag.
Hallå där hospitalet,
jag har inte saknat dig.
Men, det är ju internationella kvinnodagen + solsken och barmark och lite tentaskrivning mellan allt
och finlunch och världens bästa kvällshäng, så jag ska ju egentligen inte klaga.
Tack hjärta och lungor. Tack ben och fötter och armar. Tack tänder och näsa och lever och vener och artärer. Tack blodet. Tack vilja och otålighet och kunskap och okunskap och magkänsla och mod och trygghet och dryghet och defekter av alla de slag. Tack huvud och hjärna.
Tack allt det och allt annat som gör att just jag kan vara
jag.
Nej, jag har inte druckit två flaskor vin utan bara cyklat ett vasaloppspass.
När jag var liten, uttråkad och gnällig, sa min mamma alltid att ”Kerstin, du måste lära dig att kunna ha tråkigt.” På riktigt. Så sa hon. Det måste vara världens sämsta säg.
Igår pratade jag och pappa om vardagslunket. Jag frågade honom om hur han mådde och han sa ”ja, duvet, vardagslunken… den ena dagen är som den andra…” som om det vore ett bra svar på min fråga. Och det var det också, för jag hörde det i hans röst.
Jag tycker att det är oacceptabelt oförlåtligt mot sig själv att skylla på vardagen. Att skylla en tråkig tillvaro på att det är höst, eller att det är tråkigt väder, eller att det är långt kvar till sommaren. Alla mina dagar är inte heller något äventyr, spännande och roliga allihopa. Men går det så långt att man börjar skylla på vardagen som en faktor missgynnande sin egen hälsa, då bör man fasen sätta ner foten! Att bara ha o-tråkigt två dagar i veckan eller bara på semestern, börjar vi räkna efter hur få de dagarna är under en livstid, kommer vi begå kollektivt självmord allihopa. Lägg in oss, liksom.
Om jag får några barn någon gång ska jag inte lära dem att man måste kunna ha tråkigt. Jag ska inte lära dem något om vardagslunken. Det kommer de att få finurla ut själv. Jag ska bara försöka lära dem äventyr. Att fira så mycket som man möjligen kan tänkas fira och att de flesta dagar är olika,
det är vad jag ska försöka lära dem.
För alla er som har idébrist gällande helgaktiviteter, tröttnat på bakissöndagarna och till er som har för lite frisk luft i lungorna kan jag tipsa om hajk. Det var vad vi pysslade med i helgen, vikingstyle.
Pulssnö. Skottning. Bäcker fällde sitt första träd och var med all rätt mäkta stolt. Granrishuggning i oändlighet, Bullens korv och minusgrader. Upp och hoppa, blåbärssoppa!
Ubikvitär. Tydligen årets ord.
Nästa säsong vill jag vara i samma lag som Dick, pax!
Här bör ni lyssna ordentligt! Det gjorde under tiden som jag låg och väntade och väntade och väntade, då på den tiden när jag inte var allergisk mot ljud. Varsågoda!
Jag kan ju här passa på att poängtera att jag aldrig haft cancer, även då det tydligen finns de som tror det. Men grejen med en världscancerdag tycker jag är värd att uppmärksammas!
Vi sprang det fortaste vi kunde nedför backen på våra korta och myggbitna ben. Sole värmde fjället och ingen av oss hade den här morgonen halkat i fårskit då vi klivit utanför fjällstugedörren. Klas var som vanligt två meter före. Jag visste mycket väl att det är bäst att inte komma för nära, då springer han bara ännu fortare vilket i sig leder till att jag också måste öka takten för att inte halka allt för långt efter.
Vi sprang, liksom varje morgon ner till hotellet i dalen. Där fanns Rolf Nyboe Nettum. Han bodde inte med oss uppe på fjället utan som sagt, nere i dalen på hotellet. Det var himla hyvens faktiskt om jag ska vara ärlig. På hotellet, i receptionen som i och för sig sällan var officiellt öppen den tidiga stund vi kom flåsandes, men som alltid gjorde ett litet smygöppnings-undantag när Rolf knackade på, såldes det is. Alltså norsk glass, isglass med jordgubbssmak och toppen täckt med ett tunnt lager choklad. Rolf var duktig på att ge damerna i receptionen just så passande komplemanger så de letade fram nycklarna till glassboxen och fiska fram två stycken.
Klas gillade inte choklad och jag gillade inte glassen och även om jag hade gillat glassen lyckades jag aldrig äta den lagomt snabbt. Grejen var nämligen den att, som alla vet så kan man inte äta isglass i turboo. Då drabbas man av en brain freeze så gigantisk så att man ungefär behöver låsa in sig på toaletten och gråta någon halvliter. Dörrarna till toaletterna i receptionen var apsvåra att låsa och om möjligt ännu mera apsvåra att låsa upp. Åt man istället glassen för sakta började den smälta, rinna och härja vilket gjorde att pinnen blev alldeles kladdig. Pinnen, det var den man ville åt. För under den blåa plasten fanns tuggummit. Sött glassklet gjorde det stört omöjligt att skala bort den blåa plasten och tuggummit gick förlorat!
Både Klas och jag var vana den-här-sortens-is-ätare och löste det hela, som varje morgon, genom att ”tappa” själva glassdelen lite rutinerat i närmsta papperskorg alternativt på den röda helteckningsmattan, för att inte väcka misstanke.
Rolf, som jag tror nog i och för sig var född i farstun i sitt barndomshem, var ändå en mycket smart man och frågade någon gång försiktigt ”kjære barn, trenger du ikke heller ha en normal tyggegummi..?” Men vi bara skakade på våra solblekta huvuden. Tuggummipinnen smakade liksom som inget annat tuggummi någonsin kunde smaka.
När vi hade hängt med Rolf en stund utanför hotellet kom morfar och hämtade oss alla i sin bil med taklucka. Där stod vi, i baksätet med våra huvuden uppstickandes ur takluckan. Fartvinden ven genom håret och in i ögonen så man bara kunde titta snabbisar och sen blunda imellan. Vi skrek och tjöt tills vinden torkat ut våra små strupar och insidan av kinderna var torra som sandpapper.
Innan krönet som ledde fram till just vårt hus var vi tvugna att sätta oss ner och för guds skull inte glömma att spänna fast säkerhetsbältena om mamma och pappa skulle se oss. Tur att Klas hade flinka fingrar som kunde trycka fast både sitt eget, mitt och även mina fingrar eller mitt ljusbruna toviga hår om jag inte ryckte det undan, på en grisblink så att inte mamma och pappa märkte!
Inne i stugan kunde vi sedan sitta och äta formfranska med Sjokade och fil med Björnhavregryn i, medan vi spanade ut på fjällen där vi skulle strosa runt och hoppa fram mellan stenarna på våra fötter prydda med gympaskor som spelade melodier om man stampade tillräkligt hårt.
Som en norsk sommarfjällsdröm.
Både Rolf och morfar Arne är nu döda, men innan Rolf dog hann han skriva en bok. I den kan man bland krig, nazism, sjukdom och flykt även läsa om de där pigga och myggbitna benen, tillhörande två glassugna barn och deras hopp mellan stenrösen på fjället.
Som ett litet boktips.
Ni vet de där låtarna som man kan lyssna på om och om och om och om igen? Det här är just en sådan låt!
not all who wanders are lost
Things That Stop You Dreaming
Ni vet när man ligger bredvid någon och ska sova. Eller på en strand eller bara i solen på en filt. Och så ligger man där mot den där någons axel/nyckelben liksom, eller snarare gropen som finns där. Och så märker man att ens eget huvud passar sådär superperfekt, just i den där lilla gropen.
Precis just som ett pussel.
Samma sak så finns det en del händer som bara passar ihop. Till och med min hand, fast den inte ens känner att någon annan hand håller i den, så håller den liksom tillbaka ibland.
Det är nog för de där händerna, skulle kunna vara bitar i ett handpussel.
NÄHÄ! Och tur är väl det!
Inte många rätt idag. Avd. 70, Sandvikens rehab: ajlavju.
Tur för mig att jag har benen! Dom ba: vi kör på. Då är det bara för mig att haka.
När huvudet strejkar får man cykla så många pass man vill,
så det så!
Jag älskar verkligen att fylla år! Det är därför jag gör det tre helger och en tisdag haha. Skoja. Men ändå inte.
Tusen miljoner TACK alla underbara vänner för alla gratulationer, blommor, ballonger, kramar, skratt, presenter och tid. För egentligen är det ju det som är grejen. Tid.
Grattis Kerstin. OCH älskade Emilie som äntligen är hemma och såklart Camilla Andersson. Idag är våran dag 🙂
Hej och hallå, här sitter jag och äter blodpudding utan sylt samtidigt som jag lirkar lite med hemtentan. Just det, den där hemtentan. Det kommer en liten jag-vill-bara-krypa-ner-under-täcket-och-gråta-attack varje gång jag tittar på den och plötsligt blir Facebook sådär hiiimlans intressant. Facebook som inte ens är kul, egentligen. Och här hamnar jag också, tydligen.
Hemtentan.
Vi snicksnackade om den idag, att den är lite klurig och så och att det är min födelsedag imorgon.
”STAAAACKARS DIG KERSTIN. SOM MÅSTE SITTA OCH SKRIVA TENTA HELA DIN FÖDELSEDAG…!” löd åsikterna. Jag flinade bara.
Nu ska jag sätta på min klyschhatten igen. Eller, klyschsombreron kanske. Den där som är så stor så att hatthyllan skulle ramla ner om jag la den där.
Imorgon är min födelsedag, jag har då försökt carpe diema i typ 25 år. Även om jag förra året hade, enligt omständigheterna, en fruktansvärt finfin födelsedag i dagarna tre så hade jag nog inte gjort något hellre än suttit och skrivit en hemtenta. Just det, här sitter jag nu. Jag kan vara med. Jag ÄR med.
Imorgon ska jag inte bara skriva hemtenta, klockan 07.00 är det morgonspring. Sen föreläsning och SEN hemtentaskrivning. Och lycklig är jag för det.
Igen tack och tack och tack.
Tack för alla fina vänner som kom och gratulerade mig i förskott, igår och för megafina presenter. Tack för att jag nästa helg får fira födelsedag igen.
Tack för att jag måste masa mig upp klockan kvart över sex. Tack för att jag får förfrysa kinderna och ojja mig en gnutta över det. Tack för att jag får äta torra brända blodpuddingsskivor som jag själv lillagat. Tack för att jag får panikgråta över en tenta.
Igen och igen och igen.
Ibland när kroppen bara känns konstig kan det vara fint att hamna i ett annat sammanhang där ingen vet nåt alls om en själv. Ingen utom vi två, såklart.
Det hade ju varit fab att dricka drinkar med mina favvos och dansa hela natten igår. Efter den här inför-röntgen-koman ska jag bara dansa. Alltid.
Dock resulterade icke-festen igår att jag var på bio och knatade ut imorse för att åka längdskidor. En hel mil var jag ensam i spåret. Folktomheten är absolut förståelig, det var knappt så att jag såg skidspetsarna för all dis, men mysigt var det absolut ändå!
För övrigt har det flyttat in två katter här. Jag trodde jag inte gillade katter, men där hade jag minsann fel. Det är bra med katter, eller vilka djur som helst egentligen, när man saknar alla sina fålar som mest.
Här bjuder jag på en liten Zappo i sina yngre dagar. Helsöt och helvild.
Avslutade 2012 med buller och bång, god mat, dans, finfina vänner, skönsång och lekar, cigarr och skumpa. Inviger det nya året med att bli bloggrapead och att sova med en glasbit i foten.
Hallå hallå 2013.
Snygg-Emelie sitter nog på ett plan tillbaka till England just nu. Pallade en bild från hennes insta, den illustrerar att hon är kung! (Bredvid drottningen, ni hajar?) Kungbra, kungsöt och kungmodig!
Januari
Huset på Barnhems är nedsläckt och tyst. Grannarna och förbipasserande funderar på om det verkligen är någon hemma? Ofta lämnas blommor och paket utanför den vita dörren med de tre ringklockorna, samtliga icke fungerande. Så plötsligt öppnas den ibland, den där dörren. Ut knallar en pappa och ett schabrak, något påpylsat som rör sig i slow motion. Är det en förvuxen hobbit? Är det en stor kasse han släpar på den där Bengt Eurenius? Nej nej, det är bara jag och min rullator i red metallic som tar oss en tur. Denna tur ökar under månaden från ca 10 meter till 6 stadiga kilometer. Varje morgon, varje lunch, varje kväll. Oavsett väder är det någon som tvingas ut och rasta byltet.
Världen är upp och ner, allt skakar, men jag längtar bara efter att andas. Så jag går.
Allt är lite bökigt. Det tar ca 45 minuter för fyra personer att tvätta mitt hår; en håller i huvudet, en håller i nacken och övriga kroppen, en står med köksslangen och shamponerar och skjöljer, en ligger på golvet och svabbar upp allt vatten för att försöka undvika vattenskador i köket. Under det hårt lindade bandaget blöder öronen och huvudet är fyllt med vätska. Min kala skalp är som en vattensäng. Januari är tacksamhet och väldigt mycket smärta.
Jag läggs senare in på avdelning 70 i Sandviken. Där tränar jag på… livet.
Jag sitter i ett litet rum, en kvinna sitter mitt emot mig. Hon tar fram en bild, jag säger ”katt”. Hon säger ”rätt Kerstin”. Ny bild, jag säger ”båt”. Hon säger ”bra Kerstin.” Nästa bild, jag säger ”…såg”. Hon frågar om jag är säker på det. Jag blundar. Koncentrerar mig. Sväljer klumpen i halsen, tittar och säger ”spik”.
Hon säger ”bra Kerstin.”
Får permis en helg och jag får brevet. Rider lite och styr till och med över ett litet hinder, men det är en liten hemlis. Jag går i trappor nästan utan att hålla i mig, om mamma och pappa sitter still och är tysta.
Februari
Jag flyttar hem från sjukhuset och åker bara dit på dagarna. Jag tränar och tränar och tränar på att gå utan att hålla i mig i någonting. Avståndet mellan köksbordet och kylskåpet växer till mellan köket och badrummet. Snart spatserar jag runt i huset fritt. I mitten av februari får jag gå från Fängelsemuseét i Gävle, hem till mitt hus, själv. Ingen går bredvid. Det är tyst och vitt och isande kallt. En känsla som liknar den att precis ha tagit sitt körkort och nu får köra bilen utan att någon sitter bredvid. Huvudet är snurrigt, tårna är kalla men magen är alldeles varm.
Tåren på kinden fryser till en iskristall.
Plötsligt springer jag! ”Det är som ett mirakel” säger läkaren, jag tänker på han som kallade mig för humlan. Den borde inte kunna flyga men de gör det ändå.
Det blir Alla hjärtans dag och hjärtat i min kropp är väldigt tacksamt.
Mikael Wiehe – För att du är här
Mars
Höger fot framfölr vänster fot framför höger fot framför vänster fot… Hur kunde jag tycka att det var så svårt för bara en månad sedan? Jag springer och springer och springer. Världens bästa Tore döps och jag kan vara med i kyrkan, LYCKA! Jag kan ta mig till vänner. Moa och jag uppsöker lugnaste cafét för att styra ljud-träning. Varje vecka ger jag mig själv ett uppdrag, ett test, en belöning. Det behövs, det vore fel att säga att varje dag är en dans på rosor när alla runt omkring har ett jobb eller en skola att gå till och mitt huvud inte är lika friskt som det ansikte och den kropp som de ser. Jag går runt i min bubbla, tar mig själv i handen och säger ”kom nu Kerstin, idag ska vi göra det här..!”
Ingen i världen är gladare än jag när snön töar bort och jag kan cykla. Jag rider, går på spa, åker till hjärta i Uppsala, kisar i solen och planterar frön i alla krukor jag kan hitta i källaren. ”Finns det liv så finns det hopp” intalar jag mig.
April
Det är påsk på Lycke. Snön ligger vit i solen. Pappa tar med mig ut i skogen för att leta vindfällar. Jag tänker på mitt hål i huvudet, eller det som varit ett hål. Julia informerar mig om att det är bra att det är igenspikat så att det inte regnar in, eller så att inte hjärnan ramlar ut.
En olustig känsla börjar infinna sig i min kropp. Något som jag inte känner igen och som jag har svårt att skaka av mig. Den där tacksamheten och lyckan och energin, den är som borttappad. Jag är trött, stentrött. ”Vila då, det är nog bra om du vilar” säger mamma. Men jag vet att det inte är det som är lösningen. I fem dagar är jag trött, orkeslös, nästan lite ledsen utan att ens veta riktigt varför. Jag masar mig upp ur sägen, in i badrummet och möter min egen blick i spegeln. Där säger jag till mig själv, högt så att jag verkligen ska höra ”men spring efter den då!”
En dag senare packar jag och pappa bilen proppfull med prylar och beger oss till Funäsdalen där luften är frisk och snön fortfarande ligger kvar. Vi simmar i hotellets bassäng, åker skidor, äter god mat, sitter i solen, andas fjäll och hänger med världens bästa Petter! Framför allt hittar jag min energi, och mer därtill.
Man kan inte sitta och tro att energi är något som alltid kommer till en som på autogiro. Energi är som kondition och som kunskap: det är en present som bara man själv kan ge sig själv.
Sista april firas med dunder och brak. Älskade älskade vänner.
Sandro Silva & Quintino – Epic (Original Mix)
Maj
Jag springer och cyklar, springer och cyklar. Världens finaste vänner finns inom en armlängdsavstånd. Panelen spelar utomhus på Berggrenska gården, förstafemman har reunion och solen lyser. Maj är konstig. Jag försöker leka att allt börjar bli som vanligt, lagar Babylon Zoo och dricker kaffedrinkar. Men det är något som inte stämmer, jag sover ingenting. På riktigt, det kan gå tre dygn utan att min kropp sover alls och på den fjärde natten sover den 45 minuter. Så mycket hinns med när man är vaken 24 timmar per dygn och jag gör visiter lite här och var i Sverige. Försöker hämtar ork i endorfiner, leder Camp Smiling Bay på Lerviksvägen och varvar det med besök efter besök på sjukhuset. Det fungerar det med.
Familjen – Vi Va Dom – John Dahlbäck Remix
Juni
Underbara Lena fyller 60 år och jag agerar bartender. En äldre man får syn på en ultraljudsbild som ramlar ur min väska på festen och gratulerar mig till graviditeten. Då jag förklarar att jag inte alls väntar barn, det där är mina äggstockar på bilden, blir stämningen en smula trykt, men rolig. ´Min första riktigt stora felbedömning av mitt nya self utspelar sig i maj. Utan att ha druckit en droppe får jag inte vara kvar på en restaurang på stan. Huvudet var trött redan innan besöket men jag sa till mig själv att jag kan bita ihop. Hjärnan går i strejk. Precis som den gjorde då och då på sjukhuset, skillnaden var där att jag hade personal runt mig ständigt som kunde fiska upp mig i en rullstol och bädda ner mig i min säng. Här står jag istället på gatan i regnet, utan mina vänner vetskap (ännu). Kroppen bär mig inte, precis som när man är jätte jätte full. Det är mitt i natten, jag står ute och lutar mig mot en vägg då en vakt säger vänligt att ”det händer alla, alla får i sig lite för mycket ibland, men du får stå här ute tills du piggnat till lite”. Jag kan inte svara, inte tänka, inte stå. På något märkligt sätt lyckas jag fumla fram telefonnumret hem och kan ringa mamma och pappa. De vaknar och hämtar mig. Innan jag lägger mig slänger jag spaden. Ni vet, det är lätt att gå och gräva ner sig i något som hänt, så redan innan jag somnar lovar jag mig själv att aldrig vara bitter över vad som hänt.
Regler: man får vara ledsen, men aldrig vara bitter.
Och sen, VILKET JUNI! Duktiga Anna tar examen och jag orkar! Det firas midsommar och jag orkar! Jag springer midsommarlopp, dansar på dansbanan, sprider kärlek i trafiken, dj’ar, åker till Umeå, åker till Gävle, planerar, rider, ror, kramas, dansar lite till och bara älskar att det är sommar! Okej att min vänstra fot lider av hälsensinflamation, att huvudet blir trött blixtsnabbt, att jag inte pallar mycket ljud och att min kropp inte längre producerar sömnhormon. Alls.
Jag uppriktigt ÄLSKAR juni ändå!
Paul & Fritz Kalkbrenner – Sky & Sand
Juli är på ingång och jag hämtar andan. Ett uppdrag, något som funnits på min näthinna sedan den 17e november och etsat sig fast, ska slutföras.
Jag längtar.
”I am the life-force power of the universe. I am the life-force power of the 50 trillion beautiful molecular geniuses that make up my form, at one with all that is.” (Jill Bolte Taylor)
Har du någon gång funderat över hur mycket du skulle kunna veta? Eller i alla fall tro på? Vi vet ju alla att sanning bara är sanning tills det att motsatsen bevisats, att ingenting är riktigt stensäkert super-påriktigt, samtidigs som allt är fakta för vi inte har någon motsats som väger tyngre.
Min bror och jag har under de senaste dagarna pratat mycket om det här med kunskap, eller tro om man så vill kalla det istället. Vi kan båda ibland förvånas över hur mycket som forskats fram och tagits reda på. Alla de saker, metoder, teorier och så vidare skiljer sig från varandra i form av viktighet, relevans, trovärdighet, säkerhet, men det viktigaste i allt vi vet och allt vi har tagit reda på måste väl ändå vara att allt man kommmit på bygger på ett intresse.
Någon eller några har undrat. Någon eller några har provat. Försökt. Funderat. Vågat.
Samtidigt tittade vi i TV-tablån idag, jag och Klas och jag fick kalla kårar och ståpäls på armarna. Teen mom, Bonde söker fru – återblicken och tusentals How I Met Your Mother-avsnitt.
Man blir ju mörkrädd.
http://www.ted.com/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html
Vi äter, spelar spel, äter, går på julkonsert, skrattar, äter, spelar kubb, äter lite till, pusslar, snyter oss, äter och saknar våran lillmyra som är på andra sidan jordklotet och pallar kokosnötter.
Förkylning och fläskläpp. I morse tykte jag synd om mig själv. Då är det tur att jag är smart nog att inse och komma ihåg ungefär hur kaxig jag var för ett år sedan. Det är då man skrattar tills man blir blå i ansiktet.
Vi har fått betygen från vår senaste kurs och just för tillfället känner jag mig lite lätt världsbäst. Denna känsla infinner sig högst sporadiskt i min kropp så jag passar på att suga på karamellen så länge det varar. Jag gissar att det tar slut lagom tills det att jag tar med mig min snoriga näsa och onda hals på en liten längdskidstur. I år önskar jag mig bara känsel i julkapp. Och möjligen en ny dator. Den här, min gamla vapendragare, var med och delade ut snittar under invigningscermonin av hjulet.
Snälla tomten?
Lite plugg. Bra flås! Kvällsbeach x 2. Kakbak. Städ. Tvätt. Källsortering.
Väldigt många drinkar. Dans dans dans. Renhorn. Bakishäng.
Lycka.
Om 10 dagar firar vi att det är jul. 7 dagar efter det firar vi att ett nytt år börjar. 15 dagar senare firar jag min födelsedag. Men just nu känns ingen av de dagarna väsentliga, inte det minsta.
Imorse när klockan var halv 8 tittade jag på min pulsklocka, den visade 184 slag/minut. Jag skulle gissa att det är ungefär samma puls som jag hade exakt samma tid, för exakt ett år sedan. För just då, fast för ett år sedan, vinkade jag hej då till min mamma och min pappa för att rullas iväg i min säng, genom alla gångar, vidare till en operationssal.
Min mamma ville krama mig, men det gick ju inte, man hade ju inte saneringstvättat sig 6 ggr i onödan liksom. Så hon sa bara: Vi ses snart Kerstin, visst?
Jag nickade.
Ett år har gått. Ett år som innehållit så väldigt mycket mer än vad jag nog idag varken kan förstå eller komma ihåg. Så många saker jag har fått uppleva och så måga saker jag har fått känna, lära mig, både nya och de som jag varit tvungen att lära mig igen.
Idag leker jag åter igen omkring i min tacksamhetsrymd. Medan jag ser er andra i den vanliga världen, så töntar jag runt i min bubbla, där bara jag får plats. Jag hoppas innerligt dock att ni också har en bubbla att fumla runt i då och då, som inte vi ser.
Tack Wilhelm Conrad Röntgen. Tack Friedrich Wilhelm Adam Sertürner. Tack alla läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsteraputer, logopeder och neuropsykologer. Tack mamma, pappa, Klas och Karin. Tack alla alla alla fina vänner! Tack rullator och mediciner, rullstol, stavar, Hemlingbys motionsområde. Igen, tack mamma och pappa för att ni, liksom jag, hävdar att jag kan allt.
Tack vilja och envishet och hybrishormoner. Tack hjärta.
Och tack Pedram, för livet.
Fredags bästa:
Morgonspinnpulsen
Fingruppen
Lyxlunch
Kvällshäng med mumsbrudar
Att jag har köpt ALLA julklappar!
Fredags sämsta:
Att mina talgbollar jag satte upp till fåglarna igår har blivit stulna (ska man straffas bara för att man inte har någon balkong?!)
Lite för mycket fredagskvällsgodis som ligger och gör ont i min mage.
Det skrivs julkort på Fysik.
ICAs-, Triss-, choklad-, paket-, eller bara den med finfina bilder. Ica Maxi har en med erbjudanden varje dag. Jag har en från Rädda barnen och en från WWF. Mysteriet på Greveholm, andra upplagan OCH SÅ VIDARE.
Men min favoritkalender, det är ändå TV-sportens julkalender!
http://www.svtplay.se/klipp/883392/lucka-3
Åååååå vad jag längtar till jul!
;
Förra året firade vi jul från mitten av november. Så nu implementerar jag det till en tradition. Bra saker ska vidhållas!
Kerstineurenius's Blog 