Årets partytrick

Det var tisdagkväll och jag var bjuden på mäklarfest. Det var i alla fall vad som stod på inbjudan, hur många som var mäklare och hur många som bara helt enkelt gillade att beblanda sig med vin, öl, champagne och mörk whiskey som luktar rökt kött är jag dock inte säker på.
Mig kvittade det; plockmat, drinkar, cocktail dress och kavaj en vanlig tisdag säger man inte nej tack till liksom tänkte jag och hoppade i min svarta blåsa innan vi gav oss av med siktet inställt på kalas.

Kvällen flöt på i en glamourös men mysig atmosfär. Till en början. Efter hand blev viktiga papper allt viktigare och röster allt högre. I sällskapet jag stod vid plussades det på  en nolla gällande årlig inkomst för varje tömt whiskeyglas och kavajnissarna började gämföra fastighetsförsäljningar.
För mig var det enkelt liksom:
Inkomst: studiebidrag.
Antal sålda fastigheter: 0.
Jag lyckades dock snappa upp ett och annat och kvällens slutsats blev att det nog är fastigheter man ska investera i, inte hästar. Villor och lägenheter får oerhört sällan karpaltunnelsyndrom och de äter mindre hö.
Hur som helst, det var en fabulös och minnesvärd kväll. Dock är det inte mat på tandpetare, Irländs whiskey, skoskav eller kvinnan med den seriöst 30 (!!!) cm höga frisyren som jag kommer komma ihåg bäst från kvällen. Ni förstår, jag fick även se årets partytrick!

En man i kategorin 30+, ändå snygg, med fruktansvärt vita tänder tog efter att vi haft en konversation och snorklings- och dyklningserfarenheter och en diskussion om vilket hav som är mest spännande, tag i min arm och drog med mig mot en liten vrå på bottenvåningen. Till en början blev jag lite ängslig men den sinnesstämmningen förändrades snabbt.
Mot en vägg stod ett litet akum. I akvariet fanns några fiskar i olika glänsande färjer. 30+-mannen som jag inte tänker nämna vid namn, men låt oss kalla honom för Tom på WEiF, hade varit i trakterna förr skulle jag gissa, för under akvariumet hittade han en liten håv vilken han exalterat fipplade fram. Sen gick det undan, på två röda hade han lyckats pimpla upp en stackars orange fisk som till dess stora fasa (antar jag?) fick uppleva en drastisk klimatförändring när den bytte miljö från syresatt vatten i glasbunke till människomun och kanske även whiskeyfylld magsäck. Japp, ni läste rätt. Tom på WEiF stoppade alltså firren i munnen, svalde, gapade och gestikulerade frågan ”can you see it?” samtidigt som han blottade minsta vrå av hans ganska stora mun.
Mina förvånade ögon var antagligen stora som apelsiner när jag skakade på huvudet. Nä, det enda jag såg i munnen var de knasigt vita tänderna, ingen fisk alls.
”Watch!” uppmanade Tom på WEiF och höjde fingrarna som en trollkarl. Utan varken Abra-Kadabra eller Simsallabim harklade han sig och spottade tillbaka den stackars fisken i glasbehållaren igen.

Jag hängde inte med honom något mer den kvällen…