Jag går runt och lyssnar på alla historier som bor i väggarna. Går på golven fullproppade av minnen. Tittar ut över trädgården där förväntningarna ligger och sover under snön.
Att komma hem är som att resa i tiden, man känner samma känslor igen. Ibland är det i Norrköping där påsksnön smälter undan under fötterna i min skog. Ibland är det när jag cyklar till universitetet 47 mil härifrån. Ibland är det när jag åker runt här omkring och tittar på alla de ställen där jag skrattat, gråtit, sovit, funderat, dansat, ridit, älskat och längtat.
När jag tycker att det känns knepigt får jag påminna mig att jag har en hyvens tur,
de finns de som inte har något hem alls.