Jag var ordentligt stressad när det rätt som det var ringde i telefonen.
Morgonen började med att jag försov mig en smula. Emilia, Maria, jag och Lilje skulle till borgen där jag tillbringat så många timmar; Kvarnborgen, på besök. Duktiga Vide och Stefan hade bakat muffins med Choklad och krossat godis som vi hade med till damerna i trean. Fina fina gamla kollegor!
Besöket drog naturligtvis ut på tiden och det var med andan i halsen jag tryckte på mig ridbrallor istället för strumpbyxor, piké istället för klänning. Jag skramlade runt med min mega-nyckelknippa och skulle just sätta mig i bilen när telefonen, som redan nämnt, ringde. Ett okänt nummer. Svarsknappen fungerade (otroligt nog när det gäller min telefon…) Det var en mansröst som jag inte riktigt kunde placera, i andra änden.
Efter en förklaring om att vi hade möts på ett bröllop, han hade bjudit på en 7 and 7, jag hade kontrat med en Alexander för att inte personalen visste hur man gjorde en Rosa Långpelle, jag hade berättat om framtid och hästar och flygplan, han om väntan på ett barn och någon slags chefsroll på en tidning och om slipsar och blanka skor 9-5, förstod jag vem det var jag pratade med: det var ju han! Min vän på ansiktsboken, han som sa att han vet hur framtid luktar.
Uppenbarligen vet han det. Han berättade nämligen nu för mig om barnet som landat i spjälsängen intill fotändan i rummet där han och hans fru sover. Han berättade lite sanbbt och någon tidning och om slips och blanka skor 9-5.
Jag var imponerad.
Han frågade inte särskilt mycket om mig, utan gick ganska rakt på sak: han hade tagit reda på mitt nummer för han hade hittat hit.
Varje gång någon säger det får jag en lite mysko känsla i magen, vill nog helst inte veta. Jag skriver ganska mycket, publicerar betydligt mindre. För varje fler identifierad läsare blir det svårare att trycka på knappen. Här är jag kung, behöver inte tänka mig för, inte bekymra mig över, inte ta hänsyn. Fast ja, det spelar ju kanske inte så stor roll…
Hur som helst, vad 7 and 7-mannen egentligen undrade över var om jag kanske möjligen eventuellt var intresserad av att skriva något. ”Ja, alltså om det är bra och du känner för det? Eventuellt!”
Jag satte ostmackan, som liksom många andra dagar fick gestalta mig lunch, i halsen.
”Host host host” (mackan kom i rätt strupe) ”Öh, va?” mumlade jag med munnen full av smulor.
”Jag, tidningen jag snackade om alltså. Bara eventuellt!”
”Vad skulle det i så fall vara?” undrade jag.
”Ja, jag vill liksom i så fall att du gör dig grej, jag gillar din stil. Men det måste ju vara vettigt.”
Nu när jag kom hem blev jag tvungen att läsa. Vad är egentligen min grej? Hur är min stil?
Så nu har jag läst; 124 korta eller längre skrifter som jag bara slängt ur mig lite när och hur och vips, från den 1 mars 2009 tills idag. Jag har skrattat åt lite, skakat på huvudet åt lite, tagit bort lite, blivit arg, blivit lite ledsen, saknat något, känt mig stolt och bara knäpp. Kommit ihåg. Inte en enda ”dagens outfit”!
Efter att ha skummat igenom en gång till kom jag på det; det är nog det som är min grej, det är nog det som är min stil: det jag skriver är inte speciellt vettigt…
Kerstineurenius's Blog 