Förra året firade vi jul från mitten av november. Så nu implementerar jag det till en tradition. Bra saker ska vidhållas!
Arkiv för november, 2012
Men hallå härliga morgon! Till frukost skulle jag vilja ha en rostmacka och ett gevär, tack!?
När dom är små får man ta två! (Eller tre eller fyra, ah HUR MÅNGA MAN VILL!!)
17 december.
Vad ska du bli egentligen? frågade han mig.
Jag funderade.
Min hjärna fungerar ungefär som en Sodastreamer när det kommer till påhitt. Liksom helt still, tills man trycker på knappen och när man trycker blir det lätt lite för mycket. Kolsyra och vatten och bubblor och blask far åt alla håll och kanter.
Struktur det får bli mitt nya träningsfokus, så fort jag har bockat av att lära mig göra riktiga armhävningar, lösa rubriks kub och kråla.
Hur som helst, mina idéer är oftast lite mer storslagna än utfallet, det hinner bubbla över och slaskad ner lite under produktion skulle man kunna säga. Exempel: jag drömde om att resa till månen, hamnade på Kebnekaise. Jag drömde om att svischa runt omkring Bermudatriangeln, hamnade i Stilla havet snorklandes bland hajar och sköldpaddor. Drömde om att lära mig kinesiska, kunde efter tre veckor i Kina beställa 4 portioner ris om servitören hade gott tålamod och lite fantasi. Drömde om att läsa 50% ekonomi utöver min utbildning förra våren, hamnade på Sandvikens rehab och löste korsord ämnade för åk 1 (okej, det var en riktig punktering, inte ens i närheten).
Drömde om att kasta mig ut och falla fritt hela livet, hann falla fritt över Cairns i 60 sekunder, sen vecklade jag ut fallskärmen…
Ni fattar, man måste drömma stort för att komma någon vart alls om man är jag, tydligen.
Så, jag tänkte en stund till och svarade:
– Buddah, innan jag vände på klacken och gick.
Samtidigt som jag den här veckan har slitits likt den bästa sparkcykeln på dagis, mellan rädslan av att en viktig åter igen har lagts in på sjukhus, eufori av att ett nytt viktigt liv har kommit till världen, förtvivlan över att en viktig människa i samma stund har försvunnit bort och aldrig mer kommer igen, samt att en väldans viktig har legat någonstans där emellan, på ett operationsbord bland maskiner och klämmor och kirurger, så håller jag mig ändå idag till planen:
Idag är det den 16e november och det firar jag.
Inte bara för att det är Internationella dagen för tollerans, traffikoffrens dag och simhopperskan Anna Lindbergs födelsedag (grattis!).
Nej, idag är det den 16e november och ett år sedan allt byttes ut, blev annorlunda, ramlade ihop men ändå stod stark för att sen få vänta in december och resten av all världens tid. Andetaget som fick sig en törn, både en och två och fyrtio gånger, det vill jag fira idag.
Så glöm inte det i fortsättningen: den 16 november, det är en dag för att fira andetaget.
Idag är helt enkelt en väldigt fin dag!
mest saknar jag mina fyra vapendragare. De där som funnits i mitt liv forever and ever. Alla utom lillmyran, hon dök upp 4 år senare.
Vapendragarna som alla bodde i det röda huset med vita knutar. De som ägnat tusen och åter tusen timmar i en bil, ibland skrattandes, ibland bråkandes, ibland sovandes, ibland diskuterandes, många gånger sjungandes. De gillar fjäll och skidor, Lycke, Kina, morsdag, födelsedagar, julen, midsomrar, påsk, farsdag, namnsdagar och alla andra dagar som går att fira.
Vi har ännu en firardag att stoppa in i kalendern. Min överlevnadsdag. Och åter igen hamnar jag i en tacksamhetsrymd beyond allt annat idag. Förmodligen kan mycket också bero på Oscar eller Adam eller vad han nu hette, killen som hjälpte mig prova ut mina nya snabbskor på intersport förrförra veckan. Varjedags-endorfiner för 1900 pengar. Lätt värt!
Syns man inte så finns man inte
och ser man inget så ramlar man.
Har ju hänt fler än en gång liksom, typ här.
Lunch med Erika. Mammas födelsedag. Tårtbakning. Pappa-och-mamma-mys. Köp av nya snabbskor. Visit hos Sten och Ulla. Matlagning, matlagning och matlagning. Markus Krunegård. Jenny. Gävle konserthus. Asta kom hem. En varm mule. Klas. Fysiklektionslunch med sterlingmotorsbygge. Godis. Plugg på Java. DU. Krossat porslin. Petra, Lina, Jacob, Alex, Moa och Asta. Panelen utan Malin. Vin. Sophie Världens bästa Hammarin. En framsida i tidningen. Lamm. Kaffe och plattmuffins med Moa och Alex. Värme.
Tog genvägen genom sjukhuset när jag gick från stationen med den tyngsta väskan i mannaminne. I korridorerna. Förbi skylten ”Neurokliniken”.
Stannade och tänkte på hur himla konstig den här världen är.
Jag intalar mig att nya skor och Ibuprofensalva ska lösa hela nästa veckas tentaplugg. Vore ju sjukt bra!
Det var i november för några år sedan som vi alla tre hade masat oss upp strax efter fyra på morgonen, Kinesisk tid. Varendaste klädpalta vi kunde hitta hade vi pylsat på oss, inklusive de dunstoppade fodralen vi funnit i en låda på hotellet. Diskussionerna hade gått varma om det var dunjackor eller tecken men i slutändan hade Karin fått använda vaddetnuvar, som madrass. Hon som drog nitlotten och fick sova på byrån. Eller ja, hon var ju den enda som nästan rymdes där.
Jag var allt som oftast sjuk under de där höst- och vintermånaderna. Var det inte revben som strulade då var det skyhög feber. Grejen är bara den att det är svårt att se sin egen ohälsa när man dagligen köper lunchnudlarna av killen i rondellen, han utan ben som drar sig fram på en skateboard och hackar tänder. När man går från toaletterna med 17 olika funktioner för sitsvärme, stjärttvätt och torkning, på 25e våningen i hotellet med glasgolv, ut på gatan och lägger mynt i de knotiga små händer som väntar utanför. Barnen som bor i ingenstans där bara igen tar hand om dem eller ger dem mat. Då klagar man helt enkelt inte över feber.
Hur som helst, vi stod där den där morgonen, på de gula bergen i Huang Shan och tittade upp i den lila himlen. Vi pratade om hur vi här nere tror att vi kan så mycket, vet så mycket. Och där uppe och ute finns oändligheten.
Och det kan jag tänka på ibland . Nyss tillexempel, när vi under lunchen byggde sterlingmotorer och snackade sol- och solcellsenergi och jag tänkte att ”vi människor vet så mycket”.
Jag vet i alla fall ingenting om oändligheten.
Kerstineurenius's Blog 