Hela livet är ett disco

Födelagshelgen skimrade i hela paletten av disco.
Eller, inte neon och sådär, men disco som i fabulöst o-stelt, galet galet galet roligt och extremt mycket disk.
Alla från Pontus miniatyrliten, typ 3 bast, till Ulla Rahmberg som klivit över 90-strecket för århundraden sedan var med och förgyllde min födelsedag under dagarna 3.
Inte samtidigt som tur var. Jag vet inte hur mycket Ulla Rahmberg skulle uppskattat alla de fruktansvärt goda mjölkdrinkar som skakades och när R.I.O. och David Guetta poppades på högsta volym med extra bas. Hela helgen gick åt till kalas. God mat. Trötta mornar. Guitarrspel. Världens bästa bål. ”Med andra ord”. Tårta. Ost och kex. Fantastiska vänners skratt. Chips och grönsaker och allt annat möjligt som man kan äta. Rosa Lång-pellar. Taxi. Efterfest.

Konstigt vore väl annat än att bara kunna avsluta söndagen med en extremt glad Kerstin Eurenius.
Jag får kanske sätta på mig klysch-sombreron, men det går inte att låta bli att undra över hur världens finaste människor råkar finnas i just mitt liv. ? .
Jag tänker inte ifrågasätta utan helt enkelt bara njuta av det.

Jag älskar helt enkelt att fylla år!

2009

Det var det de.

 2009 var banne mig ett märkligt år. Året då jag tappade mig själv en stund, slarvade bort mig helt enkelt för att sedan hitta mig igen och komma på någonting annat. En helomvändning alltså.

häng med nu!

Det började, liksom alla andra år i landet Sverige, mitt hemland, med vinter.
Vinter på Kasern blev kalas. Ordagrannt. Snälla, icke klagande grannar och kalas. Jag fick en ny bekantskap som skulle spela en väldigt stor roll de närmaste månaderna och någon som jag tyckte om något kopiöst: Mr H. Fin och grå. Han var min stöttekäpp när illvilliga karpaltunnlar och ständiga resor till en viss Mälarklinik härjade som mest. En vänlig bonde i Björke tog sig an min bästa bruna och klumpen i magen krympte en aning. (Ok, bara någon tusendels millimeter, men ändock.)
En snäll, röd mössa som kliade mig på ryggen nattetid gjorde så att jag kunde sova och jag skulle ha tackat om jag förstod det då.

Snön smälte och det som räddat mig där på vintern blev mitt fall den våren. Det blev smältvatten, plusgrader och barmark.
Det blev den 16 april.

Jag kanske blev en gnutta kär där på våren. Om det var i våren, värmen eller tiden kan jag inte svara på för det varade inte längre än att jag hann glömma bort det under en cykeltur till Bönan och tillbaka. Typ 3 mil, eller nåt, alltså.
Ett ”hej då” och ett raderat telefonnummer. Sen var det borta.

 

En påsk och många mjölkdrinkar.
Krocketspel och konstiga komplimanger.
Nyplockade påskliljor i baren.
Jag sa höger, han sa vänster. Jag sa nejje. Han sa god natt.
Vi jagade hjärtan till kvällsmat och klädde oss i frost.

 

Jag flydde till Afrikas norra delar där jag snorklade och åt Italiens tomatsoppa, kikade på korallrev och ramlade på huvudet i en stentrappa.
Habibi!

 

Bara ben i Sverige.
Peace & Love där någon pinkade Moa i pannan.

Rosévin till frukost och Lykke Li till middag. Håkan Hellströms trummis någonstans därimellan.

 

 

Sverige stod i blom och jag somnade i fel del av staden.
026 blev 011 och jag var förkyld. Överallt ville jag bort av någon konstig anledning. 89 hektar, inkl. egen volleybollplan, var för litet
– jag tog mig till Oslo.

Åter i Norrköping blev jag modig. Megamodig. Modigare än dig.

 

Hemma i Gävle fortsatte jag att cykla. Hela tiden försökte jag cykla ifrån. Jag växlade upp. Växlade ner. Det gick fortare och fortare. Aldrig tillräckligt fort så jag vilade på en soffa där längs vägen.
Det blev min tillflyktsort, den soffan, och där luktade det lugn.

 

Förkylningen bet sig fast som en fästing om sommaren. Nätterna blev kalla och dagarna blev korta. Balkongen blev mörk.
Kräftskiva och nya ridgrupper under mina vingar. Zappo fanns i Slottlandet där det alltid regnar.

Det gick långsamt och sen så fort.
Jag blev tvungen att tänka om.
Nya planer. Nya tankar. Nya insikter. Ny Kerstin. Ny värld.
Tankar tillbaka till portugisen sa till mig att börja odla en ny skog.

Två flygplansresor senare befann jag mig plötsligt i en stad med 25 000 000 kineser. Det är många! Jag åt mat på runda bort och drack te istället för vatten. Blå linje, röd linje, 37 våningar upp och där fanns Klas.

 

 

Snön kom och året slutade som det började, med undantag för att min hjärna var en annan. Helt sjukt mycket annan! Men en massa snö, fina kalas och ganska mycket, för mycket champagne!

 

 

Jag var modig 2oo9!!