Det bästa vi har är varandra

Tydligen är det viktigt att renovera operationssalar ibland. Det förstår jag.
Och tydligen är det viktigt för hjärnkirurger med fortbildning. Det förstår jag också.
Igår var jag dock en riktig liten tönt, utan nästan någon förståelse för dessa två ovanstående faktum. Så jag betedde mig sjukt omoget och grät som en liten bejbi, typ. Att ligga här i två till veckor, med mediciner som dödar min mage, känns liksom såååå hilma o-kul.
Men, som tur var tog jag mitt förnuft tillfånga och kom fram till att ingenting blir bättre av att man är sur, och slutade lipa.
Därefter åkte jag till doktorn och skar upp min vänstra armhåla på två ställen, tömde den på 4 dl var-blod, för att följande stoppa in två slangar som nu sticker ut lite snyggt. Då hulkade jag mig en stund till. Helt sjukt vad blödig man blir, jag brukar aldrig gråta, i alla fall inte för att något gör ont. Men serri, trycker man ut 2 x ägg-stora bölder ut armen, det göööör oooont!

Hur som helst, idag tänker jag vara glad hela dagen.
Nån måtta får det väl vara.

Jag har skrivit en önskelista till tomten. När jag blir lite modigare ska jag önska mig högt.
Det är först då det blir sant, säger Jessica.

Jonathan Johansson – Stockholm

(Jag skulle också vilja säga ett litet förlåt till den stackare, vars operationstid jag nu fått. Nån som måste vänta äääännu längre…)

Nä. Stryk tum-hållning ur kalendern den 2a december.
Helvete.

tillåt mig presentera:

Till min duktiga, älskande familj, till mamma och pappa, till mig själv, till alla de som hänger på och till dem som bara behöver det!:

Tio glada tår,
som alla längtar efter att rida, cykla, springa och efter att åka längsdkidor.

Ett ljus idag för Anders.

Idag försöker vi att inte lådsas om att jag vaknade upp i morse av att halsen och öronen var fulla av näsblod. Idag lådsas vi inte om någon hjärntumör eller övriga krämpor, idag går alla våra tankar till familjen Svensson i Forsby, Kimstad.
Familjen Svensson är en fantastisk bondefamilj som arenderar delar av vår mark i Östergötland. Idag begravs deras äldste son och vi, jag och min familj, hade tänkt att åka dit för att närvara. Sörja och stötta. På grund av rådande omständigheter är vi inte där, inte fysiskt, men vi tänker idag på och tänder ett ljus för Anders och hans familj.
– Jag vet: en tanke hjälper faktiskt.

Är det bara jag, eller är just det här årets novembermånad lite mörkare och jobbigare än vanligt?

Siri Nilsen – Kort evighet

Så tänker jag mig…

Egentligen hade jag gärna lämnat kvar mitt huvud och min kropp i sjukhussängen i rum 24, bland sladdar, sköterskor och larmknappar. Vi är inte bästisar för tillfället, jag och kroppen. Plötsligt börjar man uppskatta saker som t.ex. ha full känsel i armar, ben och ansikte, bara kunna prata, eller en sån sak som att det inte känns som att huvudet ska sprängas. Och då snackar vi sprängas!
Jag har verkligen tröttnat på det här nu.

Den 2a december får ni gärna hålla en tumme. Då ska min gladiatorliknande stål-hjärnkirurg få ta sig an min stackars skalle och sen tänker jag faktiskt bli frisk!

Om man vill kan man lyssna om och om och om på det här och lådsas att man står på toppen av Kebnekajse.
Där ser fingertopparna inte längre ut som nåldynor och armarna inte ut som en sprutnarkomans. Där kan man bara stå och andas, och bara vara världens friskaste.
En halv dag i taget,
så tänker jag mig…

Hundra och åter hundra tabletter i min kropp. Solen skiner utanför fönstret och jag tycker det är fint.
Ingenting blir roligare än vad man gör det till, inte ens på ett av landets bästa sjukhus, så vi roar oss med att konstruera pepparkakshus, spela spel och baka lussebullar.
Eller, de andra gör. Jag hejar mest på från min säng.

Pepparkakshuset, läkarna och alla era tankar vaktar mig om natten,
jag är så tacksam för det.

Trots att jag har världens i särklass bästa familj och andra runt mig och trots att jag klarar allt, så var den här dagen liksom bara väldigt…

svår.

.

Tid för kom ihåg, del 1.

Sommar, ljus och mitt bruna, mjuka hår.

stopp

Om, utifall att…

Om jag hade haft en häst nu hade det varit dags att sätta på den vinterdojorna.
Herre gud, vad jag längtar efter det nu! Jag tänker att jag snart borde köpa en ny häst, för under de senaste dygnen har det hunnits tänka en hel del på saker, vad som är viktigt och mindre viktigt.

Jag tänker att det är helt sjukt vad många fina vänner jag har. Både när jag är superfrisk och inte lika superfrisk.

Jag tänker att jag så himla himla gärna skulle vilja kunna gå på föreläsningen på tisdag, spinningen i morgon bitti och fest på lördag.

Framför allt tänker jag att det är en himla tur ibland att jag är just jag.
För då klarar jag allt.

Note to self…

…kommer man på att det ju skulle vara en fantastisk idé att gå ut och dansa iklädd inlines istället för skor så kan det vara en exakt lika fantastisk idé att öva på att bromsa rullskridskorna. Innan, gärna.

Foto: J. Rönnbäck.

Spring

…fast inte som i vår, men det är väl kanske inte någon nyhet för någon.
Spring som i fortare än någonsinn förr. Skoskavet varade igenom strumpan, men ibland måste man bara springa så fort så varken knän, skoskav eller hjärna hänger med.
Har man för mycket energi så har man.

Dagens fyra tips!

Hamingja.

Tre huvuden på kuddarna. Sex fötter i motsatt ände. Det var Gävle-fredag på Norra Kungs.
De fem kommande dagarna spenderades på absolut bästa möjliga vis. Det har ätits långa mysiga frukostar, firats mamma Mettes födelsedag, gåtts på releasefest, förfest och efterfest. Det har musikhängts, hafts myskvällar utan dess like, ätits luncher med de finaste av människor, gåtts på bio, mysts med familjen, mysts med andra underbara och skrattats sönder revben. Jag har prommenerat, hälsat på Tore, Frans och deras mammor, smakat hästlukt, lärt känna nya vänner och framförallt kramats.

Regina Lund har spännt sina skarpa, blåa ögon i mig och talat om för mig att det abslout är dags nu.
Det sistnämnda har absolut fått mig att fundera lite. Vaddå dags? Vad är dags? Jag brukar vara ganska duktig på att göra saker just när det är dags (om inte alldeles opassande mycket för tidigt).
Så igår, plötsligt slog det mig. Känslan liknade lite den som uppkommer när jag missbedömer avståndet från diket till elstaketet och råkar ducka klart lite för tidigt när jag ska krypa under till hästhagen på Lycke, vilket resulterar i att jag får en el-stöt i skallen. Fast lightverisionen. Typ den känslan.

Hon har rätt, Regina. Det finns ingen tid att skylla på, inget land att åka till, inget lopp, ingen väska, ingen stress.
Ingenting alls.

Det är dags nu.

YEAH!

Jag har datorförbud, dock är inte telefonen inräknad. Det spelar i och för sig inte så stor roll, jag glömmer den lite här och var mest hela tiden, och mest hemma.
Förlåt för att jag inte svarar när det ringer, svarar på meddelanden förrän dygn för sent. Jag är inne i den där välkända tenta-pluggbubblan jag hört så mycket om men inte upplevt på ganska länge. De flesta av dygnets timmar spenderas på Uni, nedgrävd i böcker, seminarium, litervis med kaffe och en sjuk längtan till fredag. Då är det gjort, då ska det åkas hem. Hem till min mamma och pappa, Klas, Karin och alla underbara.

En sjuk längtan efter en hög med godis och en mjölkdrink på en solig balkong.
Nu ska jag spinna ur all mjölksyra ur hjärnan, för att sedan mysa med finfrämmande.

Snart är det färdigt, vi ses på andra sidan…