Jag glömde: NÄR slutade jag lyssna på Florence Valentin??!
(Kan ha varit när jag under en Florence-konsert kröp runt på fyra ben efter Håkan Hellströms basist och tyckte jag var svinrolig. Kan ha varit då typ…)
Hur som helst, detta återupptas nu. På momangen!
12 timmars sömn och jag är pigg som en lärka igen! Känns fint!
Nyss hände något roligt. Roligt fast lite konstigt och lite ledsamt. Jag fick ett telefonsamtal till min hemtelefon (japp, jag bor hemma på Barnhemsgatan för tillfället så jag har s.k. hemtele.)
Det var från en person som jag inte pratat med på typ ett och ett halft år, kanske mer. Han ville egentligen fråga min farsa nåt, men pappa är ju inte hemma så han fick nöja sig med mig.
Efter lite ”hur är läget?” följt av ”jo tack, jag mår bra, hur mår du själv?” och lite ”har inte du flyttat?” och lite ”hur går det med hästarna?” och lite ”vi flyttar nu och så…” och lite annat, så kom det. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev lite illa till mods.
Andra änden hade tänkt på mig här om dagen. Andra änden hade hört en låt och helt enkelt kommit att tänka på mig. Det var ju liksom fint. Ända tills han sa, med ett skratt:
”Först blev jag ganska glad men sen kom jag ihåg hur viktig du plötsligt blev och hur tråkig du blev sen. I kontorsstrass och utan tid, så himla viktig. Fast nu är du ju inte sådär tråkig längre kanske? Och inte sådär viktig…”
Ursäkta!? Det är INTE vad man vill höra från någon man inte hört ett ljud från på mer än ett år!
Sen meddelade jag bara nollelva femtrenolltvånio. Sen inte så mycket mer.
Ibland är man bara inte så lika som man tror…
Jag vet i alla fall vilken låten var. Och jag vet att den är dålig.
Jag vet att bara för att man jobbar på kontor med sorgligheter varje dag så blir man inte tråkig. Jag vet också att man har tid för det man vill ha tid för.
Jag vet att jag visst det fortfarande är viktig!
Det är ganska supertråkigt att springa. Dock går det så himla mycket lättare när man är arg.
Varför har jag blivit så arg? Lite hit och dit är jag arg. Nä, nu ska jag sluta med det och bli gladaste jag igen. Jag är ju liksom glad, oftast, men jag blir sur när jag inte fattar. Japp, då blir jag frustrerad, därmed sur, därmed arg!
Nu ska jag dricka drinkar på trädgårsdgalej, kan man bli annat än glad då liksom..?
”K90” har undrat 3 gånger på en vecka om jag har löshår och nej, no löshår. Pråmis!
En del saker kan man bli töntigt glad av. Justin Vernon är en sån sak, eller ja, person. Skulle han komma till Sverige och jag fick chansen skulle jag pussa hans skor, seriöst.
(Ja, jag vet att jag sagt det förr https://kerstineurenius.wordpress.com/2009/04/02/justin-himmel-hazelton/ men upprepning är bra!)
Ingen kommer bli gladare än jag när de BRA låtarna finns på Spotify.
SNÄLLA!!
Det enda som är dåligt med det hela är att jag lyssnar och lyssnar så jag blir sen till dricka-vin-på-balkong. Typiskt…
Destinationen är Lycke 1:1, om man vill vara petig. Tåg till Norrköping -> pendel till Kimstad -> världens längtsa backe = vips, så är man där!
På Lycke ska jag tänka lite, jag tror det är på tiden. Jag ska framför allt tänka på min egen filosofi gällande fallskärmshoppning och vad Kanada-Mannie sjöng om för mig, en kolsvart natt utanför en husvagn i Beenleigh. Jag ska också cykla längs Göta Kanal, äta glass på restaurang, sakna A och Z och bli modig igen, det känns liksom bättre då.
Min Australien-/Indonesien-sambo kommer att närvara vilket är bra om man behöver berätta hemlisar mitt i natten eller höra att man är bäst i världen.
När jag kommer tillbaka är jag på topp igen!
Jag vet inte riktigt vad det är för copyright på sånthär, men det här är för tillfället min absolut bästaste spellista!:
Det finns så många saker som jag verkligen skulle behöva ta tag i att göra. Saker som jag skjutit upp, en del oerhört onödigt och en del helt nödvändiga.
Just nu är jag totalt ursäktad från att jag inte gör dessa borde-göra-saker. För förtillfället håller jag på att packa.
Det är Zappos väska som packas och jag kan omöjligt låta bli att vara nedstämd. Hans saker in i bilen, ur bilen, bort från mig. Alldeles för långt bort från mig. Jag saknar det redan.
Alldeles alldeles redan.
För övrigt har jag nu en ny cool telefon som jag fått från min mamma, inhandlad på Ica Maxi. Det tar ca 200 år att knåpa ihop ett sms och man vet inte ens om det kommer fram. Namnen i min telefonbok får inte plats så alla som finns i den (inte många alls för tillfället) har nu fått nya smeknamn, men den har en bra ficklampa. Tydligen…
Imorgon gäller det att packa med näsdukar för jag kommer gråta. Garanterat.
Inatt när jag gick halvt gråtandes genom stan, över något töntigt som jag inte ens minns, mötte jag en kille som en gång i tiden frågade lite oskyldigt om vi skulle ta en fika. Nu i natt när vi stötte på varandra växlades 7 ord. Inget av orden kom från mig. Det var han som förde ”konversationen”:
”Kerstin, du är ett stort jävla misstag.”
Att själv kalla mig för misstag ska jag försöka undvika. Dock vet jag att jag begår en himla massa misstag då och då. Ibland en himla massa misstag på exakt samma gång. Typ så var det igår.
Gårdagen slutade med noll stycken mobiltelefoner i min ägo och ingen cykel kvar på kontot.
Igår och inatt skulle jag vilja säga att jag var exakt så o-fantastisk som man bara kan vara. Jag var gnällig och dryg och stackars stackars alla människor som jag mötte fick ta del av det. Jag känner en kille som sagt ”jag kan uppriktigt helt ärligt säga att jag aldrig någonsin betett mig så illa när jag varit full så jag behöft be om ursäkt efteråt”.
Grattis till honom liksom. Jag kan dock inte säga detsamma.
Oj vad jag önskar att hela Gävle läser detta, så jag kan säga:
Fast mest skulle jag vilja säga förlåt till Anders. Och till hans fina kompisar och till Sandra och Frida och till min mamma vars cykel jag försnillat.
Lås in mig.
Någon har googlat på ”kerstin eurienis” och hamnat här. Är det verkligen tillåtet?!
Hästar, sol, lediga dagar, bästa vännerna, godaste maten, finaste stunderna, fina familjen, bra tankar, bra jag, insikter, sova i bästa armarna, bada, plocka runt (iofs hemlös), bra se-fram-emot-saker, fantastiska titta-tillbaka-på-saker OCH SÅ VIDARE.
På andra sidan gatan, från ett fönster som jag minns, har jag gömt mig bakom trädet som inte finns.
Kerstineurenius's Blog 