Som jag tidigare tillkännagivit åkte vi lite vilse idag. Plötsligt började det blåsa kolossalt så vi gjorde det enda rätta för att förhindra att förfrysa kinderna av oss: satte fart åt det håll vi trodde var hemåt.
Plötsligt plingar det till i telefonen
så,
vi vände…
När orken och energin har sprungit bort så har man två val: antingen så låter man den vara borttappad eller så får man börja leta, springa efter.
Mina skoskav sa åt mig att jag fick cykla efter den istället, så imorse bar det av. Efter en liten ridtur och en gnutta stallmys hade jag lyckats skrapa ihop tillräckligt med ork för att ta med mig huvudet och fortsätta sökandet efter den borttappade motivationen.
Just nu är vi i Funäsdalen och letar. Och vet ni, jag känner på mig att den finns här! Imorgon vankas morgonsim i hotellets simbassäng följt av hotellfrukost och en tur på fjället med fina Petter. Jag missade ju liksom exakt hela skidsäsongen och nu är det äääääntligen dags! Jag och farsan betar i skrivande stund på antalet vurpor under premiärturen. Ingen djupledskänsel + halvbra motorik kan ju sluta lite hur som helst, men det mesta går ju förr eller senare.
Den vinner som är trägen och att strunta i att ens försöka slutar garanterat i 100 % förlust. Det fattar ju till och med jag…
Nu är det mest bara slut på energi kvar. Det är då man måste ta fram reserverna som man förhoppningsvis flåsat ihop någon gång och använda dem för att hitta på energigivarsaker.
Som att typ planera radioprogram, rida eller åka till Funäsdalen för lite vildmarksliv.
Kaffe och kärlek,
borde hjälpa en bit iallafall…
Morgonsim, finlunch och kvällshäng med den här sköna bönan.
Jo. Ja. Lite helare blir man…
Som så många gånger förr när vi träffas, jag och familjen Lönnberg, ägnas en bra stund av min avsatta häng-tid till att umgås med Julia, numera sex och ett halvt år gammal.
Efter en fabulöst köttrik och paltkoma-framkallande måltid ledde samtalet över till blöjpriser och olika tekniker för framställande av hemlagad barnmat. Varför ska precis alla mina vänner föda barn just nu? tänkte jag och högg in på ännu en syltgrotta, socker socker och kaffe är bra för att hålla ögonen öppna.
När jag blinkade till för tionde gången kände jag hur någon pickade ihärdigt på min vänstra underarm. Det var Julia, alias Jullan (lucky her, liksom) som räddade mig från pinsamheten som skulle infinna sig om jag somnat till och lyckats dunka pannan i det svart/begea porslinet, nyinköpt från NK.
”Kooooooom nu Kerstin, solen har kommit fram vi går till parken..!!”
Japp, ingen längre övertalning krävdes. Sol, park och… ja, sol: allt som behövs. Jag ursäktade mig artigt mitt i någon slags diskussion om genusvärderingar och dagisverksamhet, typ, och smet iväg med Jullan i handen och siktet inställt på sol + park.
Vi hann knappt utanför dörren innan den oundvikliga frågan släpptes lös ut i den kalla men friska luften mellan oss:
– Kerstin, kan jag få se hålet?
– Hålet?
– Ja. Mamma säger att jag inte får leka så våldsamt med dig och måste göra som du säger, för du kan bli trött för du har ett hål i huvudet. Kan jag få se det eller?
– Doktorn har sytt igen det, det finns inget hål längre.
Tystnad.
– Fast det är ju tur egentligen. Annars kanske du tappar hjärnan och hur ska vi då hitta till parken, vi har ju ingen karta. Och om det börjar regna så behöver du inte vara rädd att det ska regna in…
Jag brukar lite till och från jobba mycket med barn. Eller också bara hänga med dem. Ridelever och stalltjejer och vänners små paltar. Ibland kan det vara ruggit uppfriskande. Särskilt om de är sex år, då behöver man inte ens ge dem fart på gungorna eller lyfta dem upp i rutchkanan. Nopp, Jullan både klättrar på stegen och kan gunga själv.
Som avslutning ska jag delge er mina topp 4 citat av barn ca 5-8 år gamla, under följande 20 minuter spenderade i lekpark:
1. Nu på påsken är det bra med höns, de är dem som lägger äggen. På julen är det bra att det finns så många grisar, de lägger korv.
2. På påsken spikade lärjungarna upp Jesus på ett kors och gömde honom i en grotta. Sen skrek han hjälp på alla språk i världen och då blev han räddad. Det är det som kallas underverk.
3. Jag slår min syster ibland men inte så hon blir medvetslös, bara så hon förstår att jag menar allvar.
Om man öppnar ögonen och bara ser svart, då är man medvetslös.
Och till sist, mitt favvo:
”Kerstin, tänk efter noga innan du gifter dig. Ibland kommer man på att killen inte är så smart som man trodde först. Då få man skiljas som vänner. Om man har barn blir det problematiskt, då får någon annan bestämma vem som ska få barnen. Men har man tur så kan man få den största TVn eller nåt istället!”
Ganska liten Kerstin på någon fjälltopp i Norge.
Mallabralla var min lilla elev-parvel för sissodär sex, sju år sedan.
Nu har hon blivit ”stor” och tävlar på nationella hopptävlingar.
Det här, mina vänner, det är den absolut största maskrosmuskeln jag känner!
Och när ni ändå är i farten kan ni kika in här. Behöver jag ens säga att min mamma började gråta?
Reading while sunbathing makes you well red.
Det var igår som jag blev påmind. Damen på Ica, när jag stod oskyldig och plockade i jordig potatis i min plastpåse.
– men flicka lilla, du har ju ett HÅL i huvudet!
För en gångs skull valde jag att inte svara. Inte le och förklara. Inte skämta, inte ens titta åt tanten. Jag plockade bara hastigt i de sista två potatisarna, knöt ihop påsen och drog min kundvagn vidare i de trånga gångarna bland hyllor med sylt och mjölk och prisnedsatta skumharar.
Jag hade velat skrika åt tanten. Skrika henne rakt i ansiktet:
”Ser du inte att jag handlar!? Alldeles själv! Jag kommer ihåg mjölk och havregryn och potatis! Jag går och jag står och jag räknar, och jag gör det HELT SJÄLV! Jag plockar potatisar med min HÖGRA hand, ser du inte det!!?”
En timme senare gick jag runt i min skog. För bara två dagar sedan gick jag på exakt samma stigar, men då iklädd gummistövlar, pulsandes i snö.
Nu, i löparskor, i blöt mossa, över hala men bara rötter.
Winter will pass.
Jag satte mig på en blöt sten och kände hur det dåliga samvetet började trängas med morotskakan jag nyss fikat på, i magen. Hur skulle tanten vid potatisarna kunna veta? Vem är jag att bli butter och arg och ignorerande? Man kan inte bli arg och otrevlig så fort en vilt främmande människa väljer att påpeka att ens huvud är en smula intakt och osymmetriskt. Nej Kerstin, skärpning.
När jag för några år sedan, en stund bodde i England satt jag en natt och diskuterade med Adam över en drink eller tusen.
Jag berättade om ”katastrofer” som skadade hästar, o-vunna tävlingar och om bokstäver som inte, hur jag än vred och vände på dem, passade ihop. Det var då han sa det:
”There is one thing sure in life; this too will pass. No matter how dark things looks, there is always a new day, a new way. That too will pass, most things do.”
Vintern går över, liksom det mesta faktiskt gör.
Jag hoppade upp från stenen och började jogga längs stigen, ut på grusvägen. Den som leder hem.
För även när det är blött och regnigt och man möter oförstående tanter bland jordiga potatisar måste man fortsätta, det finns liksom så himla mycket kvar. Man kan inte sitta på en sten och vänta, då missar man så mycket på vägen. Livet liksom.
Man missar famnar att somna i, gropar att falla i, punkteringar att laga, berg att bestiga, sjöar att cykla runt, böcker att läsa, problem att lösa, tid att fördriva, småsaker att störa sig på, hästar att rida, språk att lära sig, länder att resa till, nätter att ligga vaken och finurla över saker, skämt att skratta åt, hemlisar att höra, saker att lära sig,
Liv att leva.
Och vem vill missa det liksom?
Jag inser nu att jag kanske lyckats sprida en aning dålig stämning här, men det ska snart kompenseras genom att jag ska avslöja min topp-5 barncitat, hört vid lekplats.
Stay with, helt enkelt!
Ursäkta, jag tror du har ett hål i huvudet.
-Nähä?
Grundskola. Gymnasiet. Högskola. Studier i Brighton. Universitetet.
Nu, på toppen, skogsskolan.
Vi har en egen skog. Det är väldigt mysigt, särskilt när livet går i 190 km/h och man får ett lätt nervsammanbrott om man råkar få rött vid allt för många trafikljus då man är på väg någon viktig stans, att man kan cykla ut till sin favorit-glänta och sitta i blåbärsriset, finurla över livet, dricka en skvätt kaffe och mumsa på hemmagjorda scones.
Dock så är inte bara skogen ett mysigt andningshål, det är även himlans mycket jobb. Träd blåser omkull, träd måste skövlas, träd växer på varandra, fel slags träd växer på fel plats OCH. SÅ. VIDARE.
Mina föräldrar är båda civilingenjörer men när de sätter sina sammanlagda fyra fötter här ute på landsbyggdsmark så blir de genast skogsmullar med en tuch av jordbruk/stall/mark-arrendatorer the both of’em.
Förmiddagen har ägnats i skogen med pappa. Vi har letat vindfällar (alltså, träd som blåst ner) bland lingonris och snårskog. Jag är ju lite av naturen sån att jag gärna vill get to it, liksom. Helst ha med sågen på ryggen redan från början så man bara kan slicea upp träden som man får syn på, packa på dem på fyrhjulingen, bli smutsig och trasig så man blir klar någon gång och så man får käka påskmat!
Pappa är mer den som vill få en överblick över ALLA vindfällar på 75 ha skog, titta ut nord- respektive sydlig riktning, så vi sedan hittar tillbaka till det omkullblåsta trädet och helst ska man ägna en kvart, per träd, på att fundera HUR det kommer sig att trädet gick av just där det gick av, varför just det där trädet blåste ner, med mycket mera…
Jag har i alla fall, under dagens skogsskola, hittills lärt mig fyra sätt att handskas med träd som ramlat över och på andra träd, hur bävrarna bor vid vårt båthus och varför kanel är effektivt mot myror.
Nu ropar pappa, nya sågen ska invigas och vi ska lista ut vilken oljeblandning som fungerar i vilken såg.
Gotta go!
Kerstin på spaning.
Pappa: ”varför är den knäckt tre meter över roten…” Eurenius.
…för jag tänkte bli lika smart som förr!
Kerstineurenius's Blog 