Jag minns så väl en sensommarmorgon för sissodär nio år sedan. Jag var hemma hos min polare Pernilla. Pernillas äldsta dvärgkanin hade precis fått små rosa, nakna kaninungar och jag var naturligtvis där för att spana in de små liven och samtidigt finurla ut ett tal som jag skulle framställa för mina föräldrar, så att jag skulle kunna ta med en hem. En egen liten kaninbäbis, som jag kunde stoppa i buren, lägga till min samling fyrbenta djur som redan fanns där i. Marsvinet Molly skulle få en kompis var min fenomenala tanke!
Till saken hör också att Pernilla hade en katt. George. George var inte särskilt förtjust i kaniner. Men denna augustimorgon var även George på glatt humör då vi tog fram de små blinda krabaterna. Även om inte kaniner var favoritdjuren för George så gillade han allt kaninungar. Det syntes på blicken, liksom, när vi bar runt på dem. Han följde varje rörelse intensivt.
Pernillas pappa varnade oss, George brukade tydligen fånga råttor och släpa in på hallmattan eller lägga bland skorna. Mycket nöjd med sig själv la han bytet där tills någon upptäckte lukten och slängde ut den stinkande döda råttan.
Men vi lovade att passa kaninungarna noga och dessutom visste Pernilla att George var världens snällaste katt, som aaaldrig skulle göra något så fint och nyfött illa! ”Han vill bara rädda oss från pest och såna dära andra dödssjukdomar som råttorna sprider”, så hon och jag trodde henne naturligtvis!
Vi lade tillbaka kaninerna i uteburen bakom garaget och gick in för att äta Skogaholmslimpa med cognacsmedwurst (jo, det stavas så), vilket man alltid gjorde hemma hos Pernilla. Jag hade ju även ett mission att utföra: ringa och tjata på mamma och pappa om min kaninbäbis.
Svaret var såklart fetnej. Samma visa varje gång. Mamma sa alltid nej som ett standardsvar. Ibland gick det att mjuka upp lite. Ibland fick man som man ville. Jag visste att det var omöjligt när jag hade tjatat så mycket så att hon lämnade över luren till pappa för att ”jag skulle höra hans åsikt”. Så var det också alltid. Och pappa tyckte som mamma och mamma kunde säga ”du hörde vad pappa sa”. Ja, ni hajjar. Inte skitlätt att vara en liten djurfanatiker i den familjen inte…
Jag var hos Pernilla till kvällen. Kaninungarna hade glömts bort för ett tag och ersatts med busringningar, plockepinn och att smyga på Pernillas snygge granne. Vid sju ringde pappa och sa att jag skulle komma hem. Käket stod på bordet och det var ju skola i morgon (osv osv osv osv osv m.fl bla bla bla OCH SÅ VIDARE).
Ni kommer kanske inte tro mig, men jag fick faktiskt min kanin den kvällen. Dock inte som jag hade tänkt mig.
När jag skulle sätta på mig min sko kännde jag något mjukt och senigt. Vi skrek tills vi blev blåa och det är ett under att vi inte hamnade på mentalsjukhus, jag och Pernilla.
Där låg den. Död. Det var Georges fel att jag gick hem med en sko den kvällen, för att sedan aldrig se de skorna igen.
Sedan dess har jag hittat många underliga och bra och mindre bra och äckliga och mindre äckliga saker i mina skor.
Det har hänt att jag hittat ett telefonnummer utan namn i mina duntofflor efter en sömnig efterfest.
Det har hänt att jag hittat rester av min utspillda matlåda i mina coneverse, några dagar efter att den skulle ha ätits upp.
Det har hänt att jag hittat en 500-lapp i mina vinterstövlar som jag nyss tagit ner från vinden, vilken jag la där bara för jag visste hur glad jag skulle bli när jag hittade den!
Men den här morgonens skofynd slog nog det mesta!
För när man ska sätta på sig sina svarta vagabondstövletter för första gången på väldigt länge, och hittar sitt bismarck armband som man letat efter i säkert fem månader, då känner man bara lycka!
Ren och skär lycka!
Skär som en nyfödd kaninunge…
Kerstineurenius's Blog 