För några år sedan var jag i Frankrike. Inte bara jag utan jag och tusentals människor till.
Vi alla hjälptes åt varje dag att städa och laga mat och tvätta och kratta och gräva.
Maten var fantastiskt näst intill oätbar och det var smutsigt i princip överallt. Vi satt mest på en gräsmatta och spelade gitarr eller städade på postkontoret eller vad det var.
Någon gång rymde vi till en liten å och badade.
Allt var bara fint. Lugnt och underligt fridfullt.
Fantastiskt vackert.
Där mötte jag en pojke vid namn Filipe.
Filipe var några år äldre än jag, från Portugal och undrade mycket.
Han funderade över om vi gick i skolan hela året om i Sverige eller om vi var tvugna att hjälpa våra föräldrar att ta hand om boskapet halva året ”som de gör i Amerika”, sa han.
Han undrade om vi någonsin hade plusgrader och om vi hade jackor av ren- eller älgskinn.
Som jag beskriver Filipe så kan man lätt tro att han var lite småkorkad. Men det var han inte.
Tvärtom!
Hur som helst kom jag att tänka på Filipe idag.
En dag gav jag honom ett ”heja-sverige”-svettband att ha på armen i gult och blått och han lös upp som en sol! Mungiporna gick upp till hans ganska stora öron, tills han snart rynkade ihop pannan och hans mun blev liten som ett russin.
”I want to give you something Kerstin” sa han och tittade på mig fortfarande lika sammanbitet.
Sen gick han bara iväg.
Han var lite finurlig den där Filipe, det hade jag lärt mig vid det där laget.
Den kvällen kom han förbi vårt tält där vi bodde. Han kom förbi och sträckte fram sin långa taniga arm. I handen höll han en kvist.
Jag förstod inte riktigt, men tackade och tog emot kvisten. Inte visste väl jag hur man gör i Portugal, ”det kanske är som en blomma?” tänkte jag.
Filipe bara skrattade. ”Can’t you see it is a tree?” frågade han mig.
Den kvällen fick jag förklarat det för mig hur viktigt det är att ha sina träd. Hur viktigt det är att odla sin skog runt omkring sig. I skogen är man alltid skyddad. Man kan gömma sig för faror, skydda sig mot regnet och skugga sig för solen. Man kan framförallt andas!
Ibland måste man gallra i skogen. Annars växer den sig för stor för att bevakas, för tät för liv och omöjlig att ta sig fram i.
Men en skog, det bör man ha!
Det var nog det smartaste någon sa till mig den sommaren.
För jag, liksom förhoppningsvis ni också, förstod såklart att inte Filipe pratade om en riktig skog med löv, bark, barr och mossa.
Han talade om ens egen omgivning, varje människas egen skog uppbyggd av människor, varelser, runt omkring denne.
Det är svårt att vara skog ensam. Ett enda träd är aldrig en skog.
Jag är van att bygga min bland stora, mjuka och varma varelser som luktar tryggt, har man och svans och kan hoppa högt.
Just för tillfället känns den skogen ofrivilligt fälld, väldigt gles (snarare 7 mil bort) och inte alls sådär andningsbar som den borde vara.
Jag måste nog odla en ny skog.
Men kanske en annan sort.
Kerstineurenius's Blog 