Januari
Huset på Barnhems är nedsläckt och tyst. Grannarna och förbipasserande funderar på om det verkligen är någon hemma? Ofta lämnas blommor och paket utanför den vita dörren med de tre ringklockorna, samtliga icke fungerande. Så plötsligt öppnas den ibland, den där dörren. Ut knallar en pappa och ett schabrak, något påpylsat som rör sig i slow motion. Är det en förvuxen hobbit? Är det en stor kasse han släpar på den där Bengt Eurenius? Nej nej, det är bara jag och min rullator i red metallic som tar oss en tur. Denna tur ökar under månaden från ca 10 meter till 6 stadiga kilometer. Varje morgon, varje lunch, varje kväll. Oavsett väder är det någon som tvingas ut och rasta byltet.
Världen är upp och ner, allt skakar, men jag längtar bara efter att andas. Så jag går.
Allt är lite bökigt. Det tar ca 45 minuter för fyra personer att tvätta mitt hår; en håller i huvudet, en håller i nacken och övriga kroppen, en står med köksslangen och shamponerar och skjöljer, en ligger på golvet och svabbar upp allt vatten för att försöka undvika vattenskador i köket. Under det hårt lindade bandaget blöder öronen och huvudet är fyllt med vätska. Min kala skalp är som en vattensäng. Januari är tacksamhet och väldigt mycket smärta.
Jag läggs senare in på avdelning 70 i Sandviken. Där tränar jag på… livet.
Jag sitter i ett litet rum, en kvinna sitter mitt emot mig. Hon tar fram en bild, jag säger ”katt”. Hon säger ”rätt Kerstin”. Ny bild, jag säger ”båt”. Hon säger ”bra Kerstin.” Nästa bild, jag säger ”…såg”. Hon frågar om jag är säker på det. Jag blundar. Koncentrerar mig. Sväljer klumpen i halsen, tittar och säger ”spik”.
Hon säger ”bra Kerstin.”
Får permis en helg och jag får brevet. Rider lite och styr till och med över ett litet hinder, men det är en liten hemlis. Jag går i trappor nästan utan att hålla i mig, om mamma och pappa sitter still och är tysta.
Februari
Jag flyttar hem från sjukhuset och åker bara dit på dagarna. Jag tränar och tränar och tränar på att gå utan att hålla i mig i någonting. Avståndet mellan köksbordet och kylskåpet växer till mellan köket och badrummet. Snart spatserar jag runt i huset fritt. I mitten av februari får jag gå från Fängelsemuseét i Gävle, hem till mitt hus, själv. Ingen går bredvid. Det är tyst och vitt och isande kallt. En känsla som liknar den att precis ha tagit sitt körkort och nu får köra bilen utan att någon sitter bredvid. Huvudet är snurrigt, tårna är kalla men magen är alldeles varm.
Tåren på kinden fryser till en iskristall.
Plötsligt springer jag! ”Det är som ett mirakel” säger läkaren, jag tänker på han som kallade mig för humlan. Den borde inte kunna flyga men de gör det ändå.
Det blir Alla hjärtans dag och hjärtat i min kropp är väldigt tacksamt.
Mikael Wiehe – För att du är här
Mars
Höger fot framfölr vänster fot framför höger fot framför vänster fot… Hur kunde jag tycka att det var så svårt för bara en månad sedan? Jag springer och springer och springer. Världens bästa Tore döps och jag kan vara med i kyrkan, LYCKA! Jag kan ta mig till vänner. Moa och jag uppsöker lugnaste cafét för att styra ljud-träning. Varje vecka ger jag mig själv ett uppdrag, ett test, en belöning. Det behövs, det vore fel att säga att varje dag är en dans på rosor när alla runt omkring har ett jobb eller en skola att gå till och mitt huvud inte är lika friskt som det ansikte och den kropp som de ser. Jag går runt i min bubbla, tar mig själv i handen och säger ”kom nu Kerstin, idag ska vi göra det här..!”
Ingen i världen är gladare än jag när snön töar bort och jag kan cykla. Jag rider, går på spa, åker till hjärta i Uppsala, kisar i solen och planterar frön i alla krukor jag kan hitta i källaren. ”Finns det liv så finns det hopp” intalar jag mig.
April
Det är påsk på Lycke. Snön ligger vit i solen. Pappa tar med mig ut i skogen för att leta vindfällar. Jag tänker på mitt hål i huvudet, eller det som varit ett hål. Julia informerar mig om att det är bra att det är igenspikat så att det inte regnar in, eller så att inte hjärnan ramlar ut.
En olustig känsla börjar infinna sig i min kropp. Något som jag inte känner igen och som jag har svårt att skaka av mig. Den där tacksamheten och lyckan och energin, den är som borttappad. Jag är trött, stentrött. ”Vila då, det är nog bra om du vilar” säger mamma. Men jag vet att det inte är det som är lösningen. I fem dagar är jag trött, orkeslös, nästan lite ledsen utan att ens veta riktigt varför. Jag masar mig upp ur sägen, in i badrummet och möter min egen blick i spegeln. Där säger jag till mig själv, högt så att jag verkligen ska höra ”men spring efter den då!”
En dag senare packar jag och pappa bilen proppfull med prylar och beger oss till Funäsdalen där luften är frisk och snön fortfarande ligger kvar. Vi simmar i hotellets bassäng, åker skidor, äter god mat, sitter i solen, andas fjäll och hänger med världens bästa Petter! Framför allt hittar jag min energi, och mer därtill.
Man kan inte sitta och tro att energi är något som alltid kommer till en som på autogiro. Energi är som kondition och som kunskap: det är en present som bara man själv kan ge sig själv.
Sista april firas med dunder och brak. Älskade älskade vänner.
Sandro Silva & Quintino – Epic (Original Mix)
Maj
Jag springer och cyklar, springer och cyklar. Världens finaste vänner finns inom en armlängdsavstånd. Panelen spelar utomhus på Berggrenska gården, förstafemman har reunion och solen lyser. Maj är konstig. Jag försöker leka att allt börjar bli som vanligt, lagar Babylon Zoo och dricker kaffedrinkar. Men det är något som inte stämmer, jag sover ingenting. På riktigt, det kan gå tre dygn utan att min kropp sover alls och på den fjärde natten sover den 45 minuter. Så mycket hinns med när man är vaken 24 timmar per dygn och jag gör visiter lite här och var i Sverige. Försöker hämtar ork i endorfiner, leder Camp Smiling Bay på Lerviksvägen och varvar det med besök efter besök på sjukhuset. Det fungerar det med.
Familjen – Vi Va Dom – John Dahlbäck Remix
Juni
Underbara Lena fyller 60 år och jag agerar bartender. En äldre man får syn på en ultraljudsbild som ramlar ur min väska på festen och gratulerar mig till graviditeten. Då jag förklarar att jag inte alls väntar barn, det där är mina äggstockar på bilden, blir stämningen en smula trykt, men rolig. ´Min första riktigt stora felbedömning av mitt nya self utspelar sig i maj. Utan att ha druckit en droppe får jag inte vara kvar på en restaurang på stan. Huvudet var trött redan innan besöket men jag sa till mig själv att jag kan bita ihop. Hjärnan går i strejk. Precis som den gjorde då och då på sjukhuset, skillnaden var där att jag hade personal runt mig ständigt som kunde fiska upp mig i en rullstol och bädda ner mig i min säng. Här står jag istället på gatan i regnet, utan mina vänner vetskap (ännu). Kroppen bär mig inte, precis som när man är jätte jätte full. Det är mitt i natten, jag står ute och lutar mig mot en vägg då en vakt säger vänligt att ”det händer alla, alla får i sig lite för mycket ibland, men du får stå här ute tills du piggnat till lite”. Jag kan inte svara, inte tänka, inte stå. På något märkligt sätt lyckas jag fumla fram telefonnumret hem och kan ringa mamma och pappa. De vaknar och hämtar mig. Innan jag lägger mig slänger jag spaden. Ni vet, det är lätt att gå och gräva ner sig i något som hänt, så redan innan jag somnar lovar jag mig själv att aldrig vara bitter över vad som hänt.
Regler: man får vara ledsen, men aldrig vara bitter.
Och sen, VILKET JUNI! Duktiga Anna tar examen och jag orkar! Det firas midsommar och jag orkar! Jag springer midsommarlopp, dansar på dansbanan, sprider kärlek i trafiken, dj’ar, åker till Umeå, åker till Gävle, planerar, rider, ror, kramas, dansar lite till och bara älskar att det är sommar! Okej att min vänstra fot lider av hälsensinflamation, att huvudet blir trött blixtsnabbt, att jag inte pallar mycket ljud och att min kropp inte längre producerar sömnhormon. Alls.
Jag uppriktigt ÄLSKAR juni ändå!
Paul & Fritz Kalkbrenner – Sky & Sand
Juli är på ingång och jag hämtar andan. Ett uppdrag, något som funnits på min näthinna sedan den 17e november och etsat sig fast, ska slutföras.
Jag längtar.
Kerstineurenius's Blog 