Här kommer ett tips till er som inte vet vad ni ska hitta på under semestern: cykla. Verkligen. Gärna i ett annat land än där du egentligen bor, typ det bästa som finns. Äta god mat, sova på platser du aldrig tidigare sett, läsa karta, cykla vilse, hitta rätt och bara vara glad. Och att göra det med en av ens bästa vänner.

Jag älskar sommaren!!

Till havs

igen och igen och igen

Ja. Jag älskar det här.

gänget.

Jag letade mig fram till byggnaden som jag varit i så många gånger förut. Solen blänkte i fönstren på framsidan och jag fick kisa ordentligt då jag tittade upp mot balkongen. Inte en endaste rökare satt där uppe och ingen annan heller för den delen, var det ingen där?
Entrédörren var precis lika trög som jag mindes den. Det finns i och för sig en knapp att trycka på, så går dörren upp per automatik, men just den där dörren är viktig att dra i. Ända sedan första gången jag lyckades öppna den där tröga dörren, utan att trycka på knappen, så har det varit förbaskat viktigt.
Jag gick upp för alla trappor och lokaliserade mig snart till den lilla luckan. Kvinnan på andra sidan luckan log vänligt då jag kom. ”Hej” sa hon med en glad och mjuk röst, ”sätt dig ner och vänta, jag ska genast gå och berätta för Calle att du är här”.
Rummet var sig likt, stolarna och britsen, lamporna i taket. Tavlorna på leder och muskler och hjärnor, det lilla rullbordet där alla sticksaker fanns var prydligt förberett. Jag undrade om det inte varit någon här sedan sist? Den vänstra plastskelettarmen låg på fönsterbläcket där jag lagt den för någon månad sedan. Konstigt. I den avlånga taklampan hade en av glödlamporna slocknat. Ett ovant öga kanske inte skulle reflektera över det faktum att det var tre, inte fyra, lite tydligare ljuspunkter i lampan, men jag som ägnat ganska mycket tid till att titta upp i just den där lampan störde mig naturligtvis på det något kolossalt.
Det två välbekanta knacken på dörren, och in kom Calle.

Under tiden som gått har jag utvecklat en hyvens lyx. Jag kallar den för regnskogslyxen. Den måste kallas så för varje gång jag tänker på hur lyxigt det är att inte behöva vara i det där rummet, i de där korridorerna, inte ens i den där byggnaden mer än några timmar i taget, måste jag också tänka ”peppar, peppar” och gripa efter allt trä som finns, gärna en hel regnskog om så var möjligt. Man vet ju liksom aldrig vad som ska hända, det har jag allt lärt mig. Hur som helst så gör denna regnskogslyx så att jag efter ett par timmar får ge Calle och den vänliga kvinnan bakom luckan en redig hejdå-handskak och stövla ut till min bil som ska ta mig hem. Till mitt hem. Utanför väggarna.
På vägen ut stannade jag i en korridor då jag råkade på en till synsen intressant lapp som hängde på väggen. Plötsligt avbröts jag i mitt läsande av en kvinnoröst. ”Är du vilse?” frågade den mjukt. Jag tittade åt det håll rösten kom ifrån och såg en hel hop med sjuksköterskor och äldre män, ihopsamlade på väg ut för promenad. Eller vad det nu kallas när man åker rullstol utomhus. Kvinnan som ställt frågan tittade med undrande ögon på mig. Jag mötte hennes blick, letade efter något igenkännande i hennes ansikte. Inget. Hon kände inte alls igen mig. Inte heller någon av de andra sköterskorna. De rullstolsburna männen var ordentligt påklädda, trots att det var varmt ute. Det isade till längs min ryggrad, som om någon lagt en snöboll i min nacke som sakta smälte till kallvatten och rann ner under tröjan. Ni vet, jag har också varit påklädd, på väg ut på måndags”prommenad”.
Det var då jag såg honom! Han som alltid suttit vid matbordet. Han som skakat, alltid. Han som inte kunnat äta själv, inte kunnat dricka själv. Inte kunnat prata, inte kunnat le. Han som jag alltid undrat över, om han faktiskt var lika rädd som han såg ut att vara. Han med stenväggsblick.
HAN tittade på mig och han log. I tre sekunder slutade jag andas.
Och så tog han plötsligt händerna ur sitt knä, satte fart å hjulen och kom fram till mig. Han tog min hand och sa högt till klungan där bakom ”Det är ju prinsessan. Hon har varit en av oss.”
Det kalla smältvattnet på min rygg klibbade fast tröjan och det började bränna bakom ögonen. Jag kramade mannens hand, snörvlade till och viskade
”Jag ÄR en av er”.

Vi släppte varandras händer. De begav sig bortåt. Jag tittade efter dem och tänkte ”Ja, det där är mitt gäng det. Och de ska minsann ut på promenad!”

Ingen sömn så långt ögat kan nå. Då får man dra önskningar ur early morning wishes box, fast det inte är morgon ännu.
Och så kan man baka lite. Och finurla.

Skjut mig.

Fick för mig att jag ska åka till England imorgon. Med ett pass som tydligen gick ut i april. ”Konstigt” tänkte jag, eftersom jag har flugit två gånger i april, tills jag påmindes om att jag då använde mitt körkort som legitimationshandling.
När jag för en gångs skull packat väskan innan en halvtimme före avfärd.
Stor suck.

Avocadosar och stjärnor, och så jag då såklart!

– Hur mycket är du värd tror du? frågade han mig.
Jag funderade.
– Hur mycket tror du att jag är värd? fortsatte han.
Sen blev vi tysta. En såndär lång stund av bara tystnad.

Det hela började med att vi låg huvud mot huvud på gräsmattan och lyssnade på podradio. Gräset var torrt och varmt och alldeles lagom sommarstickigt. Sådär så att man måste vända sig, rygg-mage, med jämna mellanrum, för att inte gå bananer av irri på kliigheten av alla grässtrån och småkryp som kryper och bits.
Vi lyssnade hur som helst på en dokumentär om Fabian Bengtsson. Han Siba-killen som blev kidnappad och stoppad i en trälåda i Göteborg. Utpressarna ville ha 50 miljoner kronor. Bengt Fabian Valdermar Bengtsson, då 33 år gammal, var alltså värd 50 miljoner kronor.

Jag undrar vad det är som bestämmer hur mycket man är värd. Om det beror på utbildning, umgängeskrets eller helt enkelt hur stor påverkan det skulle ha på världen om man försvann. Hur mycket är då jag värd?
Är det kanske kilopris man får tänka? I så fall har jag troligtvis stigit i värde bara sedan imorse. Kanske är det vigselringar, smycken och juveler som är grejen? I så fall kanske min tråd bakom nedre tandraden och min titanplatta i huvudet räknas! Titan är faktiskt värdefullt kolla bara här och plattan är ganska stor.
Kanske var Fabian värd 50 miljoner kronor just för att hans familj skulle kunna skrapa ihop och betala den summan. Om så är fallet är alltså jag värd några bostadshus, några ha betesmark, lite fler ha skogsmark, lite tomt, nåt stall, ett par bilar, ett par släpkärror och en himlans massa cyklar. Min lägenhet kanske också räknas. Hur som helst så känns det väl inte skittryggt i en kidnappssutuation so to say. Men om man räknar in alla mina sadlar, alla kläder och skor, sängar, klippmaskiner, fyrhjulingen, sadelskåpet, båten och bra-att-ha-saker, då börjar det kännas lite bättre. Kanske.
Ska man räkna värde i minnen är jag värdefull, minnen och sånt är nog mitt värdefullaste.
Så, jag började räkna på minnen och erfarenheter. Försöka skramla ihop allt och stoppa på sig, likt de tävlande på Fångarna på fortet när guldpengarna faller ner i buren och tigrarna vill in och käka upp de tävlande. Man vill ju liksom inte missa något i en kidnappssituation! Då gäller det helt enkelt att ha stora fickor, inte några tighta trikåer då inte!

Plötsligt vände han på huvudet och avbröt min minneshetsletarinsamling.
– Du är i alla fall värd lika många avocado som det finns stjärnor i oändligheten.
Hej och hå, tänkte jag och flyttade klurandet från alla livets minnen till att börja fundera över hur många stjärnor det kan tänkas finnas i oändligheten. Det är nog många.
Jag flinade till för mig själv. För inte vet jag då hur många stjärnor det finns här i oändligheten. Och om man skulle räkna skulle man ändå räkna fel för de vi ser är oftast egentligen döda, för ljuset går inte tillräckligt snabbt. Men en sak vet jag faktiskt; att avocadsarna som man kan köpa på Ica, de blir bara dyrare och dyrare.
Och det räcker faktiskt för mig. Annars får jag förlita mig på titanplattan.

Snälla pappa och mamma kom och hämtade mig idag. Vi städade och packade, torkade och tvättade, diskade och donade och sorterade innan det slutligen bar av hemåt.
Där satt vi, alla tre helt tysta medan träden utanför susade förbi och solstrålarna värmde lacken.
Och så mötte jag pappas blick i backspegeln. Vi log. Mamma sträckte bak sin arm och klappade mig försiktigt på smalbenet. Hon tittade ut genom fönstret när jag skymtade tåren i hennes öga.
Vi åkte vidare. Stilla.
”Fantastiskt” mumlade plötsligt pappa.
”Ofattbart” viskade mamma.
Sen var det bara tystnad kvar igen. Och solen och träden utanför.

Jag förstår så himla väl om man inte hajar grejen. Verkligen. Men vi som varit med, vi förstår. För oss är det bara så galet fantastiskt.

Glad och glad och alldeles för många svordomar arg.

Det har varit så himlans varmt ett tag. Som sommar. Vi har varvat projektarbetesjobb och tentaskrivning med dansgolvshångling, glassätarhets, brännbollsspel i pälsshorts, polisbilserskott och att ligga i gräset och skratta åt hela härligheten. Skratta åt det vi inte har förstånd att vara ledsna över, glädjas åt det vi inte har förstånd att ha ångest över, fläta sloblekt hår och smörja 6 cl solskydd helkroppsfördelat var 90e minut. Viktigt! För det har Sandra sett på nyhetsmorgon. Näst sista tentan har vi fått tilbaka och det gör mig också glad. Snart är denna, vad jag hela året trott var neverendingtentaskrivning faktiskt ending och jag får åka hem på lov. Jag längtar till sommaren och alla de äventyr som den erbjuder. Planera utflykter, det är något som jag gillar! Andra viktiga kom-ihåg är att vaccinera sig mot tbe, rehabilitera min vänsterfot och fortsätta smörja solskydd. Det är viktigt, jag håller med Sandra jag! Rynkor vill man ju inte ha och allra minst cancer.
Just det ja.
Cancer.
Helvetesjävlaskitcancer.
För mitt i allt det fina så finns så fruktansvärt ofattbart mycket jävligt. Och det gör mig så arg! Det skriks och gråts, oroas och bekymras. Förtvivlas. Mitt i sommaren och värmen och sommarflätorna av solblekt hår. Fy satan och alla världens svordomar. Man vill liksom skrika sönder den där tystnaden som uppstår av att någon inte finns kvar. I mitt fall vill jag mest skrika sönder den förtvivlan som finns hos de som sörjer. Och oroar sig. Och väntar.

Cancer. Inte roligt någonstans alls faktiskt.

Igår gick jag runt och tänkte på fritt fall på Gröna Lund. Man sitter där uppe, halvt skräckslagen. Och man vet hela tiden att snart släpper det och man faller, man vet bara inte exakt när. Skillnaden är dock att den där karusellen fritt fall är rolig och spännande. När det ringde i torsdags var det varken roligt eller spännande. Jag hann börja gråta redan innan jag svarade för jag visste att det hade släppt. Och jag visste att de föll.

Och så tänker jag på de som väntar. På de som oroar sig och i all oro tvingas streta på, bekymra sig och ha ont. Mitt i sommarvärmen och gräset och glassätarhetsen. Varje dag.
De tänker jag på.

Cancer. Fy fan!