Denna dag (eller ja, från och med eftermiddagen) kan bara beskrivas med ett endaste ord:
Arkiv för januari, 2012
”Är det något jag ska träna särskilt mycket på under helgen?” frågade jag.
Han skrattade naturligtvis, min sjukgymnast. Att jag är ganska ivrig över att göra precis allt jag kan för att bli bättre, friskare, starkare så fort som möjligt, gärna snabbare, har han liksom inte missat.
”Du kan träna på att gå, utan att hålla i dig i något. Fast bara inomhus!! Du får INTE ramla! Öva saker din kropp är van vid att göra.”
Oj oj oj. SOM jag har gjort mina läxor den här helgen.
Jag har gått och gått och gått. Upp för trappen, ner för trappen, på undervåningen, på övervåningen, i källaren, på motionsbandet.
Med stavarna i Hemlingby. Med stavarna på Hillesjön.
Jag har INTE ramlat.
Och så var det det där med ”att göra saker som kroppen är van vid att göra”.
– Japp, jag har ridit en stund. (OBS! Läs: suttit på en häst en stund)
Min kropp och min hjärna är båda helt slut så inatt tänker jag inte gå med på att drömma om någonting jobbigt. I natt tänker jag max drömma om sommar, hjärtan eller något annat fint. Imorgon tänkte jag vara pigg, redo att ta mig an en ny vecka full av rehabiliteringsträning, viljekontroll och vila.
Vi säger så,
god natt!
Sommar sommar sommar, du fattas mig lite.
Foto: T Frisk & E Eriksson.
Permis över helgen. Längtan i magen efter att få sova i min egen säng. Mammas och pappas röster från köket. Doften av hemma.
Hinner komma in genom dörren, in i hallen. Där ligger det,
brevet.
Vitt och platt och alldeles till synses kanske väldigt vanligt. Men för mig, som väntat och längtat och fasat lite och längtat lite till i exakt 19 dagar, för mig är det inte vanligt.
Mottagare: Kerstin Eurenius.
Avsändare: Neurokirurgen, Västerbottens Landsting.
Och plötsligt stannar tiden,
allting blir tyst.
Jag öppnar brevet, läser och inser,
nu är det bara resten kvar.
Brevet som säger:
FRAMÅT.
Maskrosmuskeln alt. Packar väskan (del enmiljontrehundrafyrtioelva)
Published januari 18, 2012 Uncategorized 2 CommentsHelinackordering, på Sandvikens sjukhus den här gången.
Vad har man med sig? Jag borde veta vid det här laget.
Det blir till att packa lätt: Pyjamas, tålamod och hopp, det viktigaste liksom. Och tandborste naturligtvis…
Jag tänker mig det som ett träningsläger. Det är maskrosmuskeln som ska tränas. Ni vet, den som bryter asfalt, blir skövlad och bryter asfalt igen.
Min maskrosmuskel ska bli starkare än starkast!
Tur för mig att jag inte ska så långt bort denna gång, utifall jag glömmer något viktigt eller blir kvar väldigt länge. Så länge så jag behöver solglasögon, sommarkläder eller inbjudningar att skicka till typ en trettioårsfest.
Neeeeeejdå, det går ju inte. Jag måste hem och gå fler mil, träna på att knyta skorna och framför allt lära mig rida igen!
Rappa, SNÄLLA!
Hej då Barnhems,
hej hej hjärnrehab!
Det som jag ska skriva nu är egentligen sjukt muppigt men så får det vara helt enkelt.
I morse hände nåt märkligt. Jag går alltid en morgonprommenad på morgonen á 6 km klockan 07.15, på helgen 08.00. Japp, ni läste rätt. Livrädd för lunginflamation och för att min cp-mage som redan sedan länge var fruktansvärt osamarbetsvillig, och som nu dessutom sagt upp sig totalt på grund av de piller jag hela tiden stoppar i mig, ska damma igen.
Men framförallt så tänker jag mig att om jag får igång kroppen och blodcirkulationen så syresätts allt i mig snabbare och jag blir helt enkelt frisk fortare!
Att Mille och stavarna följer med är bra, särskilt de dagar då världen är totalt upp och ner eller helt enkelt bara skakar.
Hur som helst, tillbaka till det märkligt töntigt fantastiska:
Imorse vaknade jag av att ´väckarklockan ringde! Och det gjorde mig så fruktansvärt lycklig! Så lycklig så att jag, trött som en björn i ide, lyckades sätta på mig strumporna själv i all lycka.
Jag sov alltså 7 timmar. Det är kopiöst mycket längre än vad jag sovit under en natt, på flera månader.
Hoppas att jag kan komma ihåg den känslan, sen när jag är frisk. Hur lycklig man bör vara av att ha sovit en hel natt. Hur lycklig man bör vara över att man har något att gå upp till, något som är viktigt nog att ställa en väckarklocka för.
Hur lycklig man bör vara över att vakna över huvud taget.
För övrigt har jag snart avverkat två av tre födelsedagsfirande-dagar. Jag brukar alltid fira min födelsedag i minst tre dagar. Jag tycker det är bra, man fyller ju bara år en gång om året och då tycker jag att man ska göra det ordentligt! Det har fikats, kramats, gråtits, ätits god mat, träffats många underbara vänner och öppnats paket bland mycket annat!
Jag älskar att fylla år!
Och imorgon fortsätter det! Bästa att ladda med sju timmars sömn i natt också.
Och jag ska ställa en väckarklocka. Gör det du också! Och när den ringer;
försök uppskatta att du fått sova ännu en natt. Försök uppskatta att du ännu en gång har fått vakna.
Det är jag som är lyckosten, för jag har en lycko(-)sten. Höhö.
Hejja oss!
Ibland kan jag verkligen tycka att folk krånglar till saker och ting. Sånt som liksom inte borde krånglas till. Jag räknar mig själv till kategorin ”folk” så detta gället alltså även mig.
Tankar och känslor och eftertänksamhet är bra. I lagom dos. Överdos leder lätt till att man står och stampar. Hamsterhjulet, ni vet…
Såhär har jag tänkt i några år och därmed även försökt att förebygga det. Detta har lett till att jag brukar finna det ganska enkelt att vara Kerstin Eurenius, mestadels. Men fortfarande är jag ju ”folk”, särskilt ibland.
Just idag har jag ändrat min uppfattning om det där med enkelt. Seriöst, du skulle kunna slå mig med ett baseballträ i skallen och det skulle nog inte göra någon skillnad. GAAAH!
Det är väldigt väldigt fint att ha haft ett liv som man kan längta tillbaka till, exakt precis som det var. Det är väldigt fint att veta att man har ett liv att längta till, exakt precis som det kommer att bli.
Men ibland är jag bara ”folk” och det är inte lika fint.
DET TAR JU SÅ KOPIÖST LÅNG TID.
Kroppen (huvudet inkluderat), idag vill jag bara säga:
FUCK YOU!
Det finns anledning att längta…
Alltså, jag är ju som gjord för att gå i trappor!
Skönt, vid 23 års ålder har jag äntligen funnit mitt call. Heja heja!
Berätta en historia
Nytt år.
År 2011 bjöd på mycket. Framförallt en hel del flytt.
Flytt från lilla Kasern till Kumlaby. ¨Därifrån bar det av till Portslade och Graham Avenue. Dags att flytta hem till Barnhemsgatan och sedan vidare till bästa Fysik. Och sedan åter till Barnhems, där mitt liv liksom började.
Ocj justa ja, däremellan hann jag installera mig två gånger på Umeå Universitetssjukhus.
Så här är det att det här är mitt forum för kom ihåg. Ni får läsa typ en tiondel av vad som skrivs. Resten sparas för bara mig.
Fast nu kommer nåt som jag skrev i februari, som liksom blev relevant igen:
Räknar strumpor. Packar som vanligt för många skor. För mycket kläder. För många jackor.
Sorterar. Tallrikar för sig, tavlor för sig. Ljus i en låda som inte ska stå varmt.
Jag hatar att packa.
Jag hade en chef en gång som har inspirerat mig mycket. Ganska tidigt in i vår chef-anställd-relation satt vi i ett litet tyst rum och diskuterade framtid. Hon lät mig brilljera med mitt bagage, mina planer och tankar om världen och framförallt om mig själv. Hon berättade om sin väg och om sina värderingar. Vi kom fram till att vi var ganska lika hon och jag.
”Man ska aldrig nöja sig, Kerstin” minns jag att hon sa en gång och tittade mig djupt men snällt in i ögonen. Jag tänkte att nejdå, det är ju ingen fara. Jag, liksom mina båda syskon har rätt så gigantiska synfält och är hungriga på utflykter. Rejält hungriga.
Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer.
Det är ju liksom den mänskliga rasens natur, att inte riktigt nöja sig. Hade det inte varit så hade vi väl fortfarande bott i grottor och blivit runtsläpade i håret av våra gorillaliknande män, varvat med att skapa middagsbufféer av dåliga rönnbär och löss plockade från varandras kalufser. Vi hade aldrig skapat finfina uppfinningar som hjulet eller flygplan eller discolampor. Inte heller varken flyttlådor, resväskor eller bohag att omsorgsfullt sortera däri.
Men sittandes här på golvet, med 13 stora pappkartonger fulla med saker, några för många resväskor och alldeles för lite tid, har jag för tillfället en liten smygande önskan krypandes upp för nacken; det vore rätt så skönt att bara kunna nöja sig.
Tycka att Gävle och Kasern var stort nog, att kunskapen jag har samlat på mig räcker gott och väl och att meddela exekutionstitlar för indrivning var ett prima och alldeles lagom arbete för mig. Då slipper man packa.
Jag kommer också nu att tänka på vad den där Fredrik på balkongen sa, mitt i natten, innan jag varken sålt hästen eller lärt känna jeansförsäljaren, juriststudenten eller hantverkaren som lagar världens godaste mat.
Vi hade ungefär den här lilla konversationen för ett par veckor sedan, jag och världens bästa E, sittandes i hennes soffa när vi på skoj summerade året som gått. ”Jag önskar att jag också var sådär driftig” sa hon med värme i rösten, vilket jag på sätt och vis tar som en komplemang. Fast vad hon inte riktigt vet är att jag är lat. Ruggit lat.
Och det är egentligen där jag-vill-vara-nöjd-grejen kommer in.
För egentligen är jag ganska nöjd. Nöjd med planen, nöjd med vägen och nöjd med min omåttliga vilja. Men just latheten gör att jag sitter här, bland mina oändligt många prylar och kartonger och väskor och strumpor och tankar.
Det äääär så jobbigt att packa!
Nog om det, nu gäller det att skynda.
Imorgon ska jag vakna någon annanstans,
hej då Kasern.
När jag tänker tillbaka på det gågna, ändå väldigt fina och händelserika året, så inser jag ju att det fina i den här annars ganska ostämda, dystra och falska kråksången är att jag nog kommer kunna uppskatta det här med möjligheter litt flytt lite mer.
Möjligheter till att kunna packa flyttkartonger till nya äventyr,
kanske till och med med hjälp av höger hand?
Ser ni också ljuset?
Kerstineurenius's Blog 