En dans på rosor.

Jag har nyss lämnat bort det bästa jag har.

Det bästa jag har har jag lämnat, i händerna på en annan människa. Människan i fråga heter Lars. Han har även ett efternamn, viklet jag inte ens kommer ihåg, trots att jag läst det hur många gånger som helst!

Kirurg: Lars …..

Allt har gått så hastigt. Först på tok för långsamt och nu plötsligt jättefort.
Jag har inte ens hunnit med att stå där, öga mot öga med Lars med okänt efternamn.
Jag önskar att jag hade hunnit gjort det. Verkligen! Jag hade tittat honom djupt och allvarligt in i ögonen och sagt nåt i stil med:
klanta för i helvete inte till det nu.

Imorgon händer det.

Visst är väl kanske livet en dans på rosor. Det är bara det att jag verkligen inte kommer ihåg stegen!!

Älskade.

Den där lappen.

En bra sak som ofta medföljer en bostads- eller hyresrätt är ett så kallat förråd. I mitt fall finns det två sådanna. Ett på vinden och ett i källaren.  Då jag råkar bo på tredje våningen i ett hus med läganheter i just tre våningar, faller det sig ganska naturligt att jag har saker som jag behöver ibland till ganska ofta, i vindsförrådet.

När man left i 21 år, liksom jag, har man lyckats samla på sig en hel del prylar, liksom jag. Detta innebär att jag också använder källarförrådet. Där har jag slängt in alla mina bra-att-ha-senare-saker i olika lådor och kartonger. Jag har i veckor letat efter en sak. Den finns ingenstans. Idag var jag i mitt källarförråd och tog en sisat hoppfull kik. Nada.
Vad som däremot fanns där, inskrynlkad mellan Liftarens Guide Till Galaxen och en hel trave av serietidningen Wendy, var en lapp.

Jag kom på mig själv sittandes, helt stilla med lappen i mina händer. Även fast den var lite gulbrun och rätt skrynlkig, synligt urriven ur en matte-läxbok och dessutom ihopvikt visste jag vad som stod på.
Lappen var skriven av mig själv.
Lappen skulle ges till någon annan.
Innan detta skedde hann jag ångra mig. Och sen ångra mig tillbaka en fyra fem gånger för att sedan ångra mig igen.
Jag vecklade ut lappen och läste, knäppt nog för jag visste ju redan vad som stod. Ändå blev jag lite förvånad och ovilligt nostalgisk.
Det var ett par ganska fina, väl valda ord som stod på lappen:

Du får förlåta mig, men du kan inte alltid vara med.
Ibland är två en förmånga när man bara vill vara ifred.
Jag är ingen fågel som du kan hålla fast i din hand.
Man kan helt enkelt inte äga varann.

Den dåvarande situationen löste sig på ett, för en 16åring ganska smärtfullt sätt, men lappen fanns kvar.
Jag bestämde mig för att den hade legat länge nog och tog beslutet att slänga den.

Jag tänkter inte gå ner i källaren på ett tag. Det är knasigt det där med överraskande lappar.
Någon gång ska jag sortera där nere.
Typ när jag blir stor.