En uppskattad present.

I vissa avseenden är jag ofattbart lat.
Det kan handla om tillexempel att gå ut med soporna, diska eller bara plocka undan lite.
Denna gång jag syftar på nu, är att sätta upp en viss lapp.

Det var närmare än nära att jag skulle fått ett brev från Posten där de skulle ha avskrivit mig som brevlådeägarinna. Så illa var det. Varje dag när jag kom hem från jobbet/stallet/någon annan stans, låste jag upp mitt lilla postfack innanför dörren, längst ner i trapphuset, för att bläddra igenom all reklam som någon odåga beordrats stoppa ner, och leta efter lite vettig post.
Den vettiga posten fick allt som oftast följa med mig tre trappor upp, medan reklam-åbäket blev liggande.
Till min fråga: HUR SVÅRT, Kerstin Eurenius, kan det vara att smacka upp en yyyyttepytte liten lapp som meddelar: ”Ingen reklam, tack!” på mailboxen (obs obs obs obs, internationaaal!) ? Men det HÄNDE helt enkelt inte. Det var så att jag visså gånger näst intill grinade då jag kom ner till ytterdörren och jag kom på att ”just det! det skulle jag ju ha tagit med mig ner!!”
Men mina arma ben vägrade helt enkelt vända om, traska tillbaka alla de trappsteg som de nyss svischat ner för, utan lämnade mig näst intill gråtande (som sagt) utan någon Ingen-reklam,tack-lapp…
Fan för dom!

Men så en dag hände det!
Jag traskar in, helt ovetande om vad som komma skall, inanför dörren, låser upp den lilla brevlådan och ser! Det SITTER en lapp på den, helt av sig självt!!
Jag har helt enkelt en fenomenal brevlåda! Tack för den!

En regnig utflykt bland pioner och hundkex till Sveriges, för tillfället, enda solstråle.

Jag vet mycket väl om att jag inte är ensam om att ha noterat detta väder.
Så var det nämnt.

Denna eftermiddag har jag rest lite drygt 14 mil i bil.
Radiomottagningen existerar inte åt det hållet jag skulle och skivor äger jag ju knappt några, men Björn Afzelius följde min färd norrut och sjöng för mig medan vattendropparna piskade mot rutan och vindrutetorkarna jäktade glaset framför mig.
Han sjöng om frihet och någon fågel när vi var längsmed Ängsjön.
Han sjöng om en flicka som tog sitt liv med en smutsig kniv mitt ute i vinternatten, fast det nog egentligen inte var hon som gjorde det, när jag passerade avfarten till Trödjefjärdsvägen och jag kunde tänka på alla miljoner bilioner gånger jag ridit just på den vägen.
Han sjöng om fred och om Fröken Julie som låg med ett fyllo och om jakten på Dalai Lama.
Utanför mitt regniga fönster svichade pionerna förbi. Skylten mot Hagalund, Kristinastigen och Rån blandades med gråa moln och hundkex. Granar och stenar. Stubbar och vägpinnar. Fallfärdiga hus med hundra trasiga bilar utanför.
Vägen mot Slottlandet är alltid grå. Så är det bara.
Aldrig någonsin har jag kört dit och det har varit solsken. Men det är rätt! Och det passar bra med stämningen som den där Björn sprider. De enda som egentligen fattades var en brasa och kanske en kopp med te. Hade jag tänkt till innan hade jag satt på mig mina Canada Snow-duntofflor, endast för stämningens skull. Kanske var det bra att jag inte gjorde det. Det känns ibland som att Mountin Horse-kängor är tämligen mer gynnsamt, dit jag var på väg…

Gladare. Galnare. Högre. Vildare.
Zappo.
Han kommer aldrig mer få flytta tillbaka till Lerviskvägen 42, inte i det här tillståndet.
Men uppenbarligen är han Sveriges, för tillfället största och starkast skinande solstråle. För lyser, det gör han min häst.
För första gången på väldigt för länge fick jag äntligen sitta på denne gyllenbruna best. Och det var ungefär som vanligt; som en tickande bomb som helt plötsligt, utan det minsta tillstymmelse till förvarning eller tecken, bara kan ta ett två meter högt språng upp i luften och pipa på ett sätt som bara denna varelse kan.
Denna gång var han mer än mycket förlåten. Kor är ganska skräckinjagande och bäckar kan vara horribla!
Ett glädjeskutt har fasen ingen dött av!!

Imorgon är det midsommarafton och en Gåsholm som gäller. Det är åt det där hållet jag rör mig nu för tiden, tydligen.
Ordning och reda, lådvin på fredag!
Och jag skulle vilja säga som han den där Byz:
Ni vet när man har left på makaroner en vecka, ska det inte mycket till för man ska stupa och däcka…

Jag tänker dansa runt en midsommarstång. Jag tänker äta god mat. Jag tänker dricka någon eller några uppfriskande drycker. Jag tänker få några myggbett. Jag tänker ha en sommarklänning TROTS vädret. Och framför allt så tänker jag glömma allt som börjar på Marlijn och Joy eller Gullig och grå eller Galen och brun eller karpaltunlar.

Imorgon är det regnställ och badkläder och blommor i håret.

Jag ska inte annat än gilla!!

Mina ögon skulle ha vetat bättre!

Det hände igår.
Jag har liksom länge väntat och fruktat och längtat yttepyttelite, men ångrat mig från längtan och sen bara fasat.
På riktigt har jag fasat! Verkligen!

Det är surt liksom, när man står på ett, vad man tror är, helt säkert ställe.
Helt oförberedd. Helt försvarslös. Helt obeväpnad. Helt utlämnad.
På öppen mark stod jag dessutom! Det fanns ingen jag kunde ropa på. Ingen att gömma mig bakom.

Och egentligen är det ju mitt fel. Mina illvilliga halsmuskler valde att precis just där, precis just då, precis så elakt som det låter, vrida mitt stackars huvud 10 grader till höger samtidigt som mina ögons okulär självfallet selekterade en närbild av det sällsamt obehagligt fantastiska.

Resten av kvällen, närmare bestämt till klockan 01:24, blev jag tvungen att ägnat till att bevaka sjärnorna. Där fick jag sitta i parken där inga gatlyktor stör, för att bejaka och begrunna dagens påhopp.
Av någon som inte ens vet om det.

Eller jo. Vi vet båda vad vi såg. Men mogna människor, som vi ju båda är, lådsades ingen av oss om det.
Nu är det tydligen sommar fastän vi varje dag tvingas skåda den bredaste paletten av grått så fort vi vickar en glutta på persiennen.
Nu blir det till att passa sig.

Jag har sagt det förut…

På min balkong är det alltid varmt nu för tiden. Även då fötterna är kalla efter en smärre missbedömning av väderleken på morgonkvisten när cykeln och jag rullar iväg till Kvarnborgens näste av mindre lyckosamma människors förhoppningsvis tillfälliga trassel. Har man längtat efter att få vädra sina nedersta kroppsdelar i ett par underbara gladiatorsandaler sedan i januari, så har man!!
Beaktar man samtidigt ett par stråfer av Jashua Radin och Justin Vernon tillsammans med en kopp Kiss Me Kate blir balkongen, sinnet, kroppen och förståndet ännu lite varmare.

När jag förbiser allt strul runt den grå och den bruna är jag ikväll inte den som klagar.

Imorgon är mitt uppdrag att se chef ut.

Min nybakade rulltårta ligger i kylen och väntar på mig. Eller oss förhoppningsvis, inte en chans att jag kommer få i mig hela den där själv! Jag laddar helt enkelt. Förra veckan och denna har jag agerat Kronofogde-fröken och jag försöker lära mina små students (som alla naturligtvis, som vanligt, egentligen är äldre än mig, men jag lådsas som att jag är den gamla, den lärdá, the boss helt enkelt) allt jag kan.
Imorgon är det min tur att lära mig. Fastställelse i panträtt. Lån i fast egendom. Kolon! BFA!!
Nu hajar ni varför jag måste ladda upp med rulltårta! Imorgon är det liksom mitt uppdrag att se chef ut!

För övrigt har det hänt något märkligt. Idag har jag och min älskade vän Lisa varit och inhandlat ett stycke stålmannendräkt och ett stycke hel-overall på en affär, jag kommer inte ihåg vilken, nere där på den så kallade ”stan”.
Nej, det kanske inte är så underligt, tänker ni, men I STORLEK 68!! Det ät typ helt galet litet! För två år sedan klämde jag själv på mig en stålmannendräkt i storlek 128 och DET var slimmat ska jag säga! Jag skulle kanske nästan på ett ungefär få plats med ett öra i, om jag pressade på ordentligt. Denna är helt enkelt miniatyrisk!!
Det är lyckligtvis varken jag, mitt öra eller Lisa som ska använda denna ekipering. Det är en mycket liten nykläckt människa som börjar på M.
En mycket fin vän till mig (observera gammal klasskompis = lika liten som jag) har kläckt denne krabat. Det är helt vrickat. Själv har jag nyss lärt mig snyta mig själv och ställa in mjölken efter frukost. Hon har en avkomling redan. Galet!

På vägen hem till mitt oerhört ungdomligt stökiga och fantastiskt omogna hem såg jag bara en massa barnvagnar. Alla släpade runt på dessa kolosser till otyg. Överallt var de! Som myggorna runt öronen i svampskogen och som egyptsierna runt 7-snåret utanför Aqua Fun. Tre hjul, fyra hjul, två hjul. Röda, beiga, svarta, bruna, glansiga, mindre glansiga, höga, trekantiga, såna man kan sitta i, såna man kan ligga i, låga, dubbelvagnar…
Fast barn är ganska gulliga i och för sig. När de börjar se ut som människor istället för degklumpar. Missförstå mig rätt, jag gillar barn. Jag tycker bara att det är underligt. Mycket underligt…

En ganska bra golfboll.

”Tänk snabbt!” var det enda hon hann höra.
Sen satt hon där med en bula i skallen och slickade på sin snabbt smältande Lakritspuck. Att någon ens kommer på tanken att kasta en golfboll i huvudet på en okänd människa begriper hon fortfarande inte, men det finns en hjärna på denna jord som faktiskt fungerar så.
För henne var det bra att den hjärnan fanns. För den där golfbollen som träffade henne i höger tinning en junidag, ledde till en miljon fantastiska saker och händelser och upplevelser. Kerstin Eurenius satt oftare på den gula altanen i pinnfotöljen än vad hon hängde med Klas och Karin i Lyckes skogar. Och när hon väl var i Lyckes skogar så var hon där med någon annan.
Det var som ler och långhalm (eller något sånt) de där två. Tillsammans i vassen för att fiska gäddor som ändå ingen ville äta upp sen. Tillsammans i skogen bland bären tills benen var helt prickiga efter pissmyrornas hungriga gaddar och myggen tillslut hade sugit ur varenda liten droppe av blod. Kändes det som.
Tillsammans till stan. Tillsammans bland träden, bland korna, hästarna och i vattnet.
”De är så lika, de där två” sa alla på byggden. Det tyckte de med. Likast i världen, säkert! Det var aldrig svårt eller tungt eller omständigt.
Hela världen var deras, ända tills sommaren blev gul och röd och brun. Och helt enkelt tog slut.

De har inte hörts så himla mycket sen dess, de där två.
Tills typ idag.
Nu har tydligen en av dem ett radhus. En egen liten trädgård och är förlovad.

Jag kan ju säga att den personen inte är den där Kerstin Eurenius i alla fall.
Nu är de inte längre likast i världen!