Är det något jag älskar så är det att springa på kvällen! Ikväll provade jag min vänstra hälsena som varit inflamerad i drygt en månad, vänsterfoten som dessutom blivit getingstungen och uppsvälld. Till min gigantiska lycka så studsade den fram lättade och fortare än vad den gjort på mycket mycket länge.
Ska man springa på kvällen kan det vara en bra idé att använda pannlampa.
Det gjorde inte jag ikväll.
Det är liksom en kittlande känsla i magen, man vet att man måste ha totalt fokus, höger vänster höger vänster höger… titta neråt framåt, ha avslappnade fötter, inte snubbla.
Det blir som en tävling mot mörkret och stigen. Skogen och alla ljud där inne.
Kvällens kyla motverkar myggor såväl som onödigt tung andning, man liksom bara låter luften rulla i lungorna, in, ut, in, ut.
Jag flög fram! Eller, i närmare bestämt exakt 5 km. Sen kände jag hur det högg till i min vänsterfot. Det var varken getingstick eller inflamerad hälsena denna gång. Jag snubblade retligt på en sten, vrickade foten och föll pladask ner med knän, vänder och haka skrapandes mot marken.
Jag minns inte när jag sist var så här arg! På flyget hem från Barcelona blev jag tvungen att stänga av telefonen. Mitt minne är ibland lika långt som en guldfisks och pin-koden är som så många andra saker bortblåst ur huvudet. Då jag råkar veta att ganska många saker liksom försvinner från mitt minne ser jag till att skriva upp viktiga saker på diverse lappar, men det gäller då att komma ihåg var man lägger dessa lappar. Ja,ni hör ju själva. Lägg in mig på demens-boende eller nåt!

Hur som helst, där låg jag på marken, mitt ute i den svarta skogen, brevid mil-spåret-stigen. Med lika långt kvar som jag redan hade sprungit. Blodet droppade från knäna och jag kände hur salta tårar så sakterliga började sippra fram i ögonvrån.
Hjärnan gick på högvarv och jag började måla upp bilder för mig själv om alla mördare och våldtäcktsmän som gömde sig i skogen. Valet var enkelt; jag tänkte tillbaka på mitt 24åriga liv och alla de gånger jag ramlat för att sedan resam mig upp och fortsätta springa.
Lite blod och en stukad fot var liksom ingen giltig orsak till att sluta, och vad skulle jag göra? Sätta mig på en stig och vänta tills nästa dag när någon kanske behagade springa en mil, just i det spåret och dessutom ha med sig en mobil?
Jag reste mig och fortsatte springa. Det är ju liksom det man gör har jag lärt mig.
Den senare halvmilen var inte lika studsande kan jag säga…

Jag hatar inte Barcelona

För två veckor sedan paddlade gummibåt i gavleån, dansade salsa med kubaner och hål i conversen på Berggrenska.
Förra veckan besteg vi berg och marinerade oss i myggmedel.
Därför är det nu dags för chill.
-Barcelona är en hyvens plats för chill!

Kerstin och radio

Tvättar, packar och pratar med någon från Sveriges radio om skillnaden mellan att bestiga berg och att läsa böcker. Skillnaden mellan att färja en dag och att sudda ut den.
Skillnaden mellan att vara vid liv och att faktiskt leva.
Vi kommer båda fram till att folk i allmänhet skulle behöva fundera lite mer över det där sista, att vara vid liv och att faktiskt passa på att leva lite under tiden liksom. Det behöver inte innebära att man måste åka några varv runt jorden, hoppa ut från ett flygplan med en fallskärm på ryggen, bestiga ett berg eller bo i ett rockbands turnébuss.
Huvudsaken, tycker jag, är att man någon gång under varje dag känner efter i magen, så man inte missar
den där tiden
som ju är livet.

Och så kommer den där kvällen…

…då man måste se sig själv djupt in i ögonen och berätta att man gör rätt. Att man väljer rätt, att man är på rätt spår. Att man klarar sig, igen. Att man någon gång måste försöka, måste våga prova igen.
Även fast jag förberett mig länge, övat sakta, samlat mod, så märker jag nu när jag sitter här, med ett getingstick som fått min fot att svullna upp likt en ballong och en inflamation i den ena hälsenan, att det ibland är knepigt att bo själv.
Särskilt i ett stort hus. Det hade varit behändigt med någon som bara kunde köra runt mig i en rullstol igen. Skruva bort alla trösklar igen och bära mig upp och ner för trapporna.

Då har jag spegeln att titta i så jag ser båda mina ögon. För där inne, långt inne i ögonen ser jag och sen vet jag, alldeles säkert: jag pallar. Jag fixar, jag kirrar.

Ett nytt berg ska bestigas, berget får bli en resa.
Förslagsvis på… fredag?
Packar bikini och pass och håller en tumme att mitt huvud får följa med genom tullen.

TACK

Tack för vilja, tid, luft
och för att man alltid, om man vill, får välja ljuset.

Jonathan Johansson – Stockholm

Förhoppningsvis

Jag känner på mig att det är nära nu.
 Lyssna och följ med vettja!
https://kerstineurenius.wordpress.com/2011/11/23/2277/

Min lillmyra har varit hemma i veckan. Jobbar man väldigt mycket mest hela tiden och har EN vecka ledigt på sommaren så tycker jag nästan att det är en storasysters skyldighet att se till att även en regnig vecka blir en rolig vecka.
Det har paddlats gummibåt, ridits, ätits mycket god mat och goda kakor, dansats dansats dansats grävts
och så har vi myst.
Klas, Kerstin och Karin-myset.
Och så har vi röjt. Kerstin och Karin-röjet.

Karin fick sin fallskärmshoppning och jag har fått en inflammation i min vänstra hälsena. På en SJUKT opassande tidpunkt måste jag säga,
imorgon åker jag för snart är det dags.
Dags att bestiga livet!

Hej apelsin

Hej du apelsin,
jag vet att du inte vill bli bortglömd. Att du gör dig påminnd lite nu och lite då, men fastän jag ligger här som manglad pannkakssmet under täcket och det tickar i huvudet, så vet jag.
Snart står jag högt över havet och tittar på solen som aldrig går ner. Då ska jag ägna dig en tanke. Jag ska tänka att du aldrig vinner. Jag ska spotta i luften och säga att du antagligen disikerats i tusen och åter tusen små delar, innan du helt enkelt kastats i någon sopkorg någonstans. Förmodligen.
För vet du? Du kan liksom ge upp,
jag vinner.

 

Och om en vecka får du se!

Alltså, jag är så himla bra på sommar!!

Hej hej sommar!

Hej sommaren! Du är verkligen välkommen! Nu åker jag till Göteborg en stund för att umgås med Marta och Emelie. Hoppas min sömn finns där för den har fattats mig sedan midsommar nu och på riktigt, snart ramlar jag ihop i en liten pöl. I förrgår natt sov jag exakt ingen minut och skorna blir inte lättare om man säger så…
Annars är jag på prima humör! Festligheterna avlöser varandra. Nästa vecka kommer lill-myran hem och passar på att fylla år när hon ändå är här. Därefter ska jag bestiga berg,
ordagrannt. Däremellan är det ju både grill-onsdagar, grävdans-fredagar, hästhäng och kvällsdopp. Och kanske lite sömn, vad vet jag 🙂

En sommar full med fantastiskheter!