Lyssnar man riktigt noga så kan man nästan höra,
så kom igen då, TA DEN!
Arkiv för oktober, 2012
Här sitter jag och dör lite. Mitt i bland alla mina försök till att plugga loggade jag in för att kolla min mail. Och det var då, här på den här stolen, för typ 10 minuter sen som jag dog lite.
I min inkorg fanns ett mail från en man jag, mig veteligen aldrig har träffat. Denna man är inte bara man utan också pappa till en flicka som är 11 år och har en tumör vid sin vänstra lunga. Mailet beskriver att hon ska opereras i slutet av november
”och sen vill hon bestiga Kebnekaise. Jag, min dotter och min fru har tillsammans kommit fram till att Tallmossen, även kallad Upplandsberget är gott nog för oss så det ska vi bestiga i sommar. Vi pratar ofta om det och lyssnar på Good life. Stort tack Kerstin!…”
Jag tänker på spår. På hur många av de människor vi träffar sätter ett spår i ens liv. En del stampar till riktigt ordentligt, så det gör ont innan de drar vidare medan andra smyger fram som på skör is en vårdag med plusgrader.
Den här förmiddagen har i alla fall satt ett fint spår i mig. Jag ska banne mig också bestiga Tallmossen och lyssna på Good Life i sommar!
Är det någon som vet var det ligger?
En del saker kan man liksom inte springa ifrån. Inte ens om man köper nya snabbskor, smörjer smalbenen med Ibuprofengel och tejpar foten jätte jätte hårt.
Det är inte så att jag inte vill veta. Nej nej, det är mera det att jag måste ta tag i det. En sak till. Lite mera blod. Svullna upp. Fler nålar. Fler diagnoser och provsvar. Rör, från ådror man ändå sällan hittar. Och sen väntan. Gud, hoppas jag slipper se någon jag har sett, vara någonstans jag har varit.
Eller, jo. Magnetröntgenapparaten, såklart. Hörselkåpor och huvudborr.
Egentligen är det töntigt att klaga. Om ett tag kommer jag som vanligt när jag borstar tänderna, se in i badrumsspegeln och se de där gröna, för tillfället väldans trötta, ögonen. Jag kommer flina lite, lägga höger hand på min vänstra axel och tänka ”jaha, det där gick ju bra. Det där också.”
Och det är ju liksom bra att veta ändå på något sätt: njuren, allt väl?
Min modigaste lilla myra ska ut i världen. Igen. Nu längre bort än hon någonsin varit, längre tid än England och Norge. Troligtvis i alla fall.
Därav har jag varit hemma i helgen. Dansat timmar i köket, gratinerat hummer, ridit och myst i stallet, skålat för livet i bubbel på Kalles, skogshängt i regnet och försökt grilla fläskfiléspett och wienerkorv över öppen eld.
Det var då jag åter igen insåg; alla glömmer bort. Till och med min egen familj, precis alla utom jag. När det bara verkligen verkligen verkligen behöver vara tyst och lugnt, då börjas det förklara, man. Ska BARA säga något mer. Lite högre. ”Det är då man bara vill ta ta fram hörselkåporna, i ren demonstration”, sa Peter. ”Det är då man bara vill ta fram geväret i ren FRUSTRATION”, tänkte jag.
Nä, det blev ingen sömn i lördags natt.
Söndagen stod dock för dörren och då spelar det liksom mindre roll om man sovit något eller inte, we love sundays anyway.
Champagnelunch, våfflor med lax och avocado, bästa vänner och alla mina två syskon inom en armslängds avstånd. Lisa, min Lisa. Stallhäng igen.
Dresscode champagne. Till och med Moët hade champagnefärjad overall.
Middag på Kalles.
Morgonspring innan solen gått upp.
Och så dör man lite när man ska upp och väcka sin bästa lillasyster och ser att hon har en kanindräktspyjamas!
Pappa grillar.
Morgonflyg, dödstrött.
Även då man uppskattar de små sakerna kan man uppskatta de stora.
Imorse var det kallt ute. Plötsligt bara.
Jag har ingen termometer eller så, men så fort jag vaknade visste jag. Min högerhand var nämligen som en staty. På rilly! Provade allt jag kunde komma på: fingergymnastik, höll i en kopp med hett vatten, spolade varmvatten på den OCH SÅ VIDARE. Men icke, den fortsatte strejka. Tur att mina grannar vaknar tidigt och kan hjälpa mig knyta löparskorna! En skoldag till utan morgonspring hade tusan varit förödande. Sjukt bra på att göra det mesta med vänster hand är jag, men knyta skorna där hår gränsen.
Och att knäppa knappen i jeansen, så idag när jag försökt och försökt och försökt fick jag tillslut ge upp och byta till brallor utan knapp för att hinna i tid till uni. Ganska små saker att gnälla över egentligen… Imorgon ska jag fråga Jompalompa det snällaste jag kan om han kan hjälpa mig skruva fast min cykelkorg, annars får den sitta löst till våren liksom…
Men! Inget mer hänga läpp idag inte! Nu vankas ju tusan veckans favvo-spinningpass och vet ni: spinningskorna har kardborreknäppning!
Håhååå, nu packar vi ihop händer och fötter, hjärtat, huvudet och lungorna och cyklar snabbare än någonsin förr!!
Have faith, Kerstin please be patient!
När mitt huvud slutar strula förvandlas jag till discokula!
Published oktober 14, 2012 Uncategorized 1 CommentAlltså, igår.
Man skriver och skriver och sen kommer man på att det är många som faktiskt läser här
så då väljer jag att sudda och sudda istället haha.
Men, egentligen behövs det bara fyra ord:
What a night! Gosch!
Discokulan.
Sjukt förvånade över att missa hissen.
Jag och Anton hade stjälafrukt-tävling i baren, med poäng. Sedan blev det fruktstund med förbipasserande, hungriga, men en apelsin sparade vi.
Vad gjorde vi med den?
STAMPADE SÖNDER, såklart!
Det är vad jag vill kalla terapi i vardagen.
Det är mitt bästa #4.
EPIC
Scenario 1:
Jag kanske har en finfin sovnatt egentligen men kan inte riktigt utnyttja den då jag kommer hem aaaaalldeles för sent. Och med hem då menar jag utanför min ytterdörr. Där tog det liksom tvärstopp.
Då är det tur med två saker. Nämligen att jag har grannar med både nycklar och pizza som släpper in mig genom ytterdörren. Och också att jag är väl medveten om min borttappningstalang så jag har gömt en extranyckel på ett fiffigt ställe utanför mitt lilla crib.
Hoppsan, liksom.
Scenario 2:
Jag lägger mig, i god tid, och blundar. Väntar, fortsätter att blunda. Väntar, blundar och fortsätter att vänta.
Beklagar mig lite över träningsvärken från helvetet. Duschar. Lägger mig, blundar, väntar.
Typ så tills det blir morgon, klockan ringer och jag packar med mig mina påsar under ögonen och cyklar på skakiga ben iväg till universitet, såklart en kvart försenad (TUR att Anton känner mig och mitt huvuds stresshanteringskapacitet vid det här laget), pluggar och hinkar 3 koppar kaffe.
Äter middag med fint sällskap och önskar att det var löpning på schemat.
– men icke.
Varje dag upptäcker man nya saker. Idag t.ex. kom det plötsligt fram någon slags statistik över vilka länder de som är här inne och kikar, befinner sig i. De senaste fyra dagarna har det sett ut såhär:
Det i sig har medfört en hel del frågor här va. Eftersom de enda länkarna hit kommer från Facebook, några bloggar och googlesökningen av typen ”Kerstin Eurenius” eller ”ögoninflammation blind” undrar man ju var ens bekanta egentligen befinner sig om dagarna?
Och kanske framför allt: borde jag kanske länka till google translate?
Den första gången vi sågs var sommaren 2011. Det var sommarkväll, varmt och 30årskalas x 4. En fabulös kväll som avrundades ytterst blött.
Vid välkomnandet tll festen fick alla en varsin liten fingerdocka, det var liksom vårt första möte. Jag fick snorklaren.
Kvällen fortskred i de gladaste av alla världens glada och vi dansade och sjöng tills det blev morgon. Någon gång däremellan, välkomnandet och morgonen alltså, hann snorklaren både stöta på Maria, dricka många drinkar, åka taxi och få sin snorkel uppeldad av ingen mindre än jag själv. Han fick sedan åka handväska hem till Barnhems, eller om det var Kasern, vem vet?
Därefter har han legat stadigt i väskan, som den placerades i en flyttkartong som i sin tur fick pendla fram och tillbaka mellan Barnhems och Fysik några gånger.
För några helger sedan var jag på maskerad. Uppenbarligen har jag inte använt väskan på något år, för när jag öppnade den så låg Snorklaren däri. Lite brännskadad men ändock!
Vi har nte setts sedan dess…
FRAM TILLS!: Igår dansade jag loss på Origo med fabulöst finfina vänner och vem tror ni att jag ser, runtåkandes på dansgolvet, väl placerad i en random killes bröstficka!? Jo, snorklaren!
Detta var naturligtvis tvunget att förevigas, så jag har bildbevis. Killen ville dock inte gärna skiljas från sin nu mera bara cyklopklädda kompis, så han fick dansa vidare, men jag tänker ändå att
Snorklaren, vi ses nog igen!
På 30årskalas!
Kompisar på maskerad.
Lyxåker på Origo!
Till min vän Malin Maskrosmuskel.
När jag gick i mellanstadiet hade vi något som kallades typ tjejsnack. Det var en schemalagd lektion då vi ibland läste, ibland ritade vi, ibland pratade vi om kroppen eller om olika känslor. Vår lärare sa att det är bra om man kan se sig själv som sin bästa kompis.
Jag tänkte, det är bra om min hjärna blir min bästa kompis. Det är ju praktiskt, då blir man inte ensam. Inte ens om alla ens underbara vänner skulle sluta tycka om en, liksom dumpa en.
Med en bästa kompis ska man kunna skratta så man tror att man ska dö av andnöd. Man ska kunna gråta så man tror att det aldrig finns någon tröst, men sen kommer bästa kompisen på att det gör det ju visst och så blir man gladare igen. Man ska kunna dela hemligheter och komma på finurliga idéer tillsammans. Man ska kunna ligga bredvid varandra på en äng utan att säga ett endaste ord.
Allt detta kan jag göra med min hjärna. Ibland har jag så roligt i mitt eget huvud så jag kan titta på min omgivning och tänka på hur synd det är om alla er som inte får vara med. Inte på riktigt, där inne liksom. Jag kan vara så ledsen så jag tror att det aldrig finns någon tröst, men då kommer bästis-hjärnan så småningom på att det gör det ju visst det! Hemligheter har vi och idéer finns det en hel hord av innanför mitt ihopskruvade skallben.
Men en bästa vän kan man byta ut. När den inte behandlar en som man tycker att någon ska behandla en. När man har diskuterat och ventilerat och förklarat varför man är missnöjd och besviken på den, då går det faktiskt att göra slut.
När man blir så frustrerad på den så att man måste leta sig ner i källaren på universitetet, låsa in sig där och hålla för öronen, passa på att fälla en tår för man är så frustrerad, då kan man bara välja att faktiskt säga hej då till bästisen, i alla fall för några dagar.
När människorna i ens omgivning inte förstår hur bråkig och ohjälpsam den är, för man ser ju så himla pigg och frisk ut! Och man kan gå och träna varje morgon och klättra i berg och ibland gå på kalas. Man kan till exempel rida. En vanlig bästa kompis kan man i dessa fall dumpa, lämna, bli av med, klara sig bättre utan.
Men Bästis-hjärnan sitter där den sitter. Den är dessutom nog i princip det enda organ som man inte kan byta ut!?
Ibland är det orättvist. Helvetesorättvist till och med. När man inte kan följa med, inte orkar, inte hänger med, inte ens kan tänka. Man kan nästan bli arg på de med alla fysiska förutsättningar, som inte utnyttjar deras bästis-hjärnors kompetens och kapacitet, utan istället bara lullar runt här i världen.
När man sitter där nere, längst ner på universitetet, inlåst och håller för öronen samtidigt som tårarna sipprar fram mellan ögonfransarna, då kan man inte göra slut. Inte byta ut. Faktiskt, ska jag säga er, kan man inte ens ANSTRÄNGA SIG LITE TILL. Då blir det bara ännu mer havregrynsgröt där inne i huvudet.
Det jag brukar tvinga mig själv och min så kallade bästis-hjärna, som jag då ju är fruktansvärt ovän med, är att bjuda in en till. Bästisar kan vara tre!
Då bjuder jag knappast in vänsterfoten, där diverse ligament är av. Inte heller högerarmen utan känsel, högerhanden som skakar och hoppar, sömnen som sedan länge har lämnat mig eller magen som sagt upp sig totalt typ förra året.
Våran tredje kompis, min och bästis-hjärnans, blir hoppet.
Så vi torkar tårarna, kliver ut från toaletten och upp för alla trappor. Jag håller hoppet hårt i handen, bästis-hjärnan får hålla sig i bakgrunden ett tag, tills den har skärpt till sig lite.
Man hoppas alltid att det sker snart!
Till Malin Maskrosmuskel och alla er andra, skulle jag vilja säga att det är viktigt att veta att man aldrig kan förstå någon annans känslor eller situation till 100%. Inte ens någon hjärnkirurg, inte de personer som är med dig/er 23,5 timmar per dygn, inte ens en stor, varm mule (tror jag inte iaf). Inte heller jag.
Men när den tredje bästisen, hoppet, har sprungit och gömt sig, för det gör det för alla då och då, så får du mer än hjärna hänga med mitt! Bästisar kan faktiskt vara hur många som helst! Vi får försöka hitta nytt hopp att hålla i handen.
Hela min kropp, nerifrån mina defekta fötter hela vägen upp i titanplattan som är fastmonterad i mitt skallben, hoppas jag så innerligt att din hjärna blir lite mer hjälpsam. Det är liksom så väldigt mycket dags för det nu!!
Helgen var som redan noterat väldigt konstig. 100% alkoholfria minnesluckor, Arlanda med nya bilen, luftturbulens, fyrhjulingskörning, många fantastiska hästar, underbara vänner, kalas, cancerfuckingcancer och så har jag ägnat 4,5 timmar åt att skotta gyttja.
Framförallt har jag funderat mycket kring prioriteringar. Kring mig själv och prioriteringar kring andra. Nu ikväll försöker jag byta ut den nötande oron över min stackars fot som ordagrannt small imorse på gymmet, vilken senare som tur var fick sig en omgång hos naprapaten, mot mitt frö som jag stoppat i idékrukan.
Hjärnan har ju, som enligt order, tagit det lugnt på idéfronten men nu ska den få börja träna.
Om man masar sig upp 06.00 på morgonen och börjar dagen med en svett-stund brukar huvudet ha hunnit värma upp lagom tills det kommer till uni.
Bokstäver börjar bli ord igen. Jag håller mina tummar för att det här håller i sig!
Den här helgen har varit märklig.
Kerstineurenius's Blog 