Hej och tack för kaffet!
Freaky Boy – I Fink U Freeky – I Think You’re Freaky
Arkiv för mars, 2012
Kärlek
Vänner
Kunskap
Fred
På min högra touretts-arm har jag nästan allt som behövs här i livet. Skulle jag haft ett godisarmband skulle det liksom varit helt komplett.
På den andra armen finns bara tid. Den där tiden som, vart man än befinner sig i livet, aldrig riktigt verkar räcka till. Tiden går så himla fort, snön är borta från marken, nästa vecka ska det bli närmare 20 grader varmt om man ska tro metrologmänniskorna och jag fyller kalendern med händelser, gem och lappar. Post-it, vilken jävla grej alltså!
Tiden springer, fortare än jag.
Förutom på neurokirurgen. Där står tiden stilla. Och då är det inte heller bra, aldrig är man nöjd.
Antingen klagar jag på att tiden går för fort och inte räcker till eller också går den för långsamt. Fort är bättre, tror jag. För är man nyligen hjärnopererad är det bra om klockan på väggen går fort.
Och stannar tiden på armen
då kommer man förmdligen för sent.
Nu är det tid för utflykt,
MUMS!
Morgonsim, sol-mys-stan-maria-lunch, sjukgymnastik och massvis med tårta.
Finns det liv så finns det hopp,
jag fortsätter att odla hopp hemma på Barnhemsgatan…
Önska önska runt i ring, önska kostar ingenting,
tänk vad man kan ha det bra, säg vad du vill ha!
Känsel i min högra arm och hand. Solsken på himlen och motivation i kroppen. Ett nytt, helt hjärnfilter. En ny häst. Självdiciplin. Varmare väder. En hel höft. En flygbiljett till Dubai.
Idag önskar jag att jag var lite mer som mig själv. Mitt riktiga själv och allt som hör till.
Tack.
Markus Krunegård – Sommaren står o väger
Igår när jag och mami var på fredagsspamys för att ångbasta, skrubba oss, äta god mat och fiå ansiktsbehandling hände något väldigt konstigt och helt fantastiskt! Om det bara var en tillfällighet eller något som kommer hålla i sig vet jag inte riktigt, för tidigt att säga ännu, återkommer liksom ang. det.
Nu; löptur i frostspåret innan utflykt med sleep over. SOLEN, var är du???!
Han är den som skrämmer bort måsarna från Stureplan, han är killen hela dan.
Han har god smak och pengar kvar.
Gårdagens firande måste verkligen ha tagit på krafterna. Imorse råkade jag ut för två insikter; den första var att jag hade försovit mig och den andra var att jag dessutom lyckats somna med min träningsdeg i handen. Trolldeg = mindre mysigt att vakna upp med i sängen.
Hur som helst var jag supersnabb och hoppade i dojorna för en morgonprommis med Jempalempa. En sorlig sådan! Våren har verkligen visat sin bästa sida idag och jag har försökt att utnyttja det til fullo.
Sjukgymnastik och invigning av lunch-balkongen. Jag hjärta sol + lunch + finfint sällskap. Därefter fortsatte balkonghänget i solen. Jag och en bok. Min plan är liksom (om hjärnan vill sammarbeta med mig här va) att jag från och med idag, eller igår egentligen men då gick det inte så bra så vi säger idag istället, ska jag läsa 10+5d minuter. För er som läst matte på högstadiet förstår ni alltså att det innebär att jag läser 10 minuter + 5 x hur många dagar sedan idag minuter, varje dag. Tills jag kommer upp i 480 minuter, alltså heltidsplugg! Fast, ja… vi får ju se hur det går med den saken…
Nu ska jag forstätta träna min sociala muskel med älskade älskade Sophie som kommit tillbaka från tre veckor i Thailand: mys like there’s no tomorrow!
Wohoo. Idag är det exakt tre månader sedan jag opererade min tappra lilla hjärna. Vid den här tiden för tre månader sedan låg jag alltså och tänkte typ att jag nog skulle dö vilken sekund som helst, för det var lite så det kändes, men HÄPP! Här är jag, liksom!
K to the alas!
Denna dag har jag firat genom att cykla till Hedvigs Trädgård, tagit mig en liten löptur, badat bubbelbad och ätit väääärldens godaste falafel som mamma hade gjort. Mums deluxe!
Fast ska jag vara helt ärlig så har dagen varit lite tung. Mestadels har jag legat och tittat upp i det där, för mig väldigt välkända taket, med mina fashonabla hörselkåpor över öronen. Men nu när jag kom på att det ju är en fira-dag blev jag genast gladare!
Fira det som firas kan!
Firar-dag = bra dag !
Imorgon ska jag försöka komma på något smart sätt att överlista min högra hand. Nu är det slut på lekandet för den’s del…
Assar, M och K sår frön, det är vår på Barnhems!
Jag kan efter denna underbart soliga dag hurrande konstatera:
Jag kan cykla!
”Har man en gång lärt sig cykla så kan man det sen” heter det ju så fint. Och jag tror det stämmer! Mina tvivel låg dock i luften, med tanke på hur bra det gick att försöka gå, simma och så vidare, igen för ett par månader sedan, men cykla! Banne mig, det går nog aldrig ur kroppen!!
Tur för mig som ÄLSKAR att cykla! Så hej och hå vad jag har cyklat runt idag! Till Lervik, till Engeltofta och sen hem igen.
Annars har mina guld-lungor feat. superben kvistat runt dryga 8 km på 40 minuter, i Hemlingby idag också så jag gissar att jag imorgon kanske kan få lite insikt i hur det känns att vada i potatismos.
Men vad gör det, liksom?
Jag känner världens bästa människa och det snurrar i mitt huvud inatt.
Lyssna bara.
Ibland är det så himla enkelt, det ena leder till det andra:
Dålig natt räddas av superfrukost på köksbordet och strålande sol utanför fönstret.
Barmark, paket, over cam. Valbo kyrka.
Frida, Erika och vackra Johanna. Tore Viggo Filip Karlsson. Smörgåstårta, toscakaka.
Plättlätta 6 km i lungorna, så racerskorna drog ett till varv av bara farten. Tack världen för att jag kan springa igen! Och tack pappa för sällen på gymmet efter 8 km gegga.
Middag, mello, mys och plötsligt blev klockan 02.00.
Imorgon ska jag plantera frön,
återkommer.
Moa ”pratar” med Danny: Schyyyy, tyst nu! Det är Danny i telefon…
Spring. Skriv. Träna. Lyssna. Vänta. Lek. Öva. Gråt. Bestäm! Skratta. Så. Spring lite längre. Pussla. Drick kaffe. Bestäm igen.
Krascha. Blunda. Lyssna på det här.
Upp igen. Lite högre.
Lev.
Imorgon ska jag på dop. Jag ska varva pappa i Hemlingby, middagsmysa med hjärtan, trösta mamma.
Fast det inte alltid syns, så är det faktiskt vår nu. -min vår.
Det händer att jag, när jag ligger och vilar om dagarna, lådsas.
Jag lådsas att allt är som vanligt. Ibland kan jag ligga och tänka att jag ligger på mage på surfingbrädan på det varma, turkosa havet utanför Nusa Lembongan. Jag känner hur ögonen svider av saltvattnet och hur kroppen kommer riktigt skrika av träningsvärk imorgon på grund av att mina allt för få armmuskler fått tagit smällen som uppkommer då envishet och dålig balans på surfingbräda, har kolliderat.
Ibland kan jag lådsas att det är lördag förmiddag och jag har precis kommit tillbaka från Iksu efter dubbla 55-minuters spinningpass och är i full färd med att laga kommande veckas alla matlådor, tvätta den gångna veckans tvätt, dammsuga och dammtorka mitt lilla kribb samtidigt som jag byter sängkläder, vädrar och över huvud taget laddar inför helgen.
Andra gånger lådsas jag att jag är tillbaka på hästryggen och ska precis hoppa fram, på en tävling. Jag kan lådsas att jag står i postrummet i Kvarnborgen och sjunger, att jag står i ridhuset i Lervik och gastar på mina elever, att jag ligger på stranden på Gilli och försöker förklara för strandförsäljarna att jag inte vill köpa några armband, att jag snorklar i Röda havet eller att jag springer runt på Heathrow för att jag, som så många gånger förr, är lite sen till mitt flyg…
Det blir liksom lite lättare då. Och många gånger när jag masar mig upp ur sängen, ut i köket, kan jag ta med mig känslan. Ibland hela dagen. Ibland springer jag inte längre varv på varv i Hemlingbys sandade 2 kilometersspår, utan istället i skogen på det höga berget, utanför Andrews stora hus och hoppas på att plötsligt få se en kängeru hoppa förbi.
Jag ligger i sängen och känner värmen i magen då det plötsligt ringer i telefonen. Utan att ens behöva titta vet jag vem det är som ringer. Det känns i hela kroppen, ända nere från tårna upp till titanplattan som jag har fastborrad i skallbenet.
Jag blundar. Försöker fortsätta lådsas. Det går inte längre, för det ringer: noll ett noll…
Det är verkligheten som ringer.
Ibland blir drömmar sanning,
på riktigt.
Kerstineurenius's Blog 