Arkiv för augusti, 2011
I will miss you.
Patrik är här, Lovisa är här, vilken tur att Josefin är häääär, tack och lov, och i vårt glada gäng har vi Andreas som gäst, vilken tur att Kerstin är hääär…
Fast jag är ju typ inte riktigt med. Medan de andra har en livlig diskussion om Libyen och han den där Gadaffi så är ju Sveriges lag på väg att vinna VM i MINIGOLF!!
Heja Sverige!!
Min vän Jonas har klippt Kalle-frisyr. Alltså Kalle, han på kaviartuben, ålderskategori ca 10 år yngre än Jonas själv. Vi har ägnat större delen av dagen, mellan lådor och luncher och upp-för-trappen och ner-för-trappen, åt att håna honom och hans vitgula, kortklippta pojk-kalufs.
”Ja, sannerligen, du klär i RANDIGT, Jonas”
”Vill du ha den med ÄGG till?”
”Jag ska bara dricka ett glas vatten, vill du ha något, kanske ett glas ROM?”
och. så. vidare.
Mellan lunch och middag, ett knorr i magen. Tar en macka. En med kaviar.
River sönder gommen av knäckebrödet innan jag lyckas tappa mackan upp och ned på det nybonade köksgolvet.
Karma.
I min lägenhet har det funnits tills bara nyss, en ny matta. Svart och lite långhårigt mjuk med fransar, helt ren och fin, just för att den är ny. Den har ikväll rullats ihop.
På mattan fanns precis innan ihop-rullandet fyra fötter. Tjugo tår trampade runt på mattan medan dess tillhörande kroppar beundrade och klämde på alla fina paket som någon hade haft turen att få av världens bästa rid-elever. Lyriska fingrar kände och gissade. Kropparnas munnar drack kola-te och diskuterade vart de skulle bege sig om mattan i lägenheten kunde flyga. Till något varmt ställe? Till Endra och det fantastiska huset på Nusa Lembongan? Skulle de kanske träffa Karen?
Nää, varför skulle de flyga ifrån den fina sensommaren, kom de fram till. Snarare skulle de väl i så fall flyga till ett ställe där de kunnat stannat upp, bara sitta bredvid varandra för att värma sina ansikten i den låga solen samtidigt som de kunde känna de första höstvindarna komma krypande upp i nacken.
De flög framåt och bakåt och hon fick höra om ett årsskifte på Västerbron för snart exakt 235 dygn sedan. Om ett nyårslöfte som sprack i en tågbiljett till ingenstans där ingen tog emot honom. Hon förklarade om sin fallskärmsteori och de skrattade och tystnade och lyssnade på Get on the road och drack mer te.
Någon sa att de skulle sakna varandra.
Den andre nickade.
Hon tittade ner på mattan. Tusan, den låg jäkligt bra där i läggan. Fast kanske det bästa var att den inte flög. För imorgon måste kartånger packas och vägas, ansökningar ska fyllas i, kläder ska tvättas och sorteras, det ska handlas och hälsas på nyfödda bäbisar och springas en mil. Typ.
Snart var vekarna så korta så att ljusen slocknade. Snart var det mörkt och varmt och natt. Mattan var ihoprullad.
Innan hon skulle somna smög hon upp igen, på fjäderfötter fram till matt-rullen. Tyst som en mus lyfte hon upp rullen, försökte höfta vad en såndär matta kan väga? Hur många skor måste hon plocka ut ur väskan för att få med sig ett hope svarta fransar?
Nä. Det fattar ju alla, man kan inte flytta till en ny plats, en plats där man nog ska bo på i förslagsvis tre år, och bara ha med sig en matta.
Känslan när man är lite halvlack över att man ska ut i skogen för att vinscha och rulla taggtråd på sin ledigaste lördag när man är trött för att man varit på kalas de tre senaste kvällarna och vet att man ska på grillfest ikväll (vilket iofs är sjukt trevligt) och man under en gran hittar ett HAV av kantareller och på en gång blir jävligt tillfreds med förmiddagen och skogen och att man tog sig i kragen.
Ni vet den känslan!?
Bara för att det är Justin V.
Kerstineurenius's Blog 