9 månader.

Enligt Krister Fuglesang tar det ca 9 månader att ta sig från Jorden till Mars. Det är ungefär lika länge som det tar för ett embryo att växa till en riktig, verklig människa. Det är också lite drygt den tid som det tar från det att jag vaknade upp en natt med afasi och förlamnig i min högra sida, tills det att jag försöker leva som de där verkliga, riktiga människorna gör. Igen. Som ett embryo som fick lära sig allt och nu ska födas haha.
Observera försöker. Det är ju lätt att ligga här och ha hybris liksom, innan man ens har börjat…

Dygnet

Ägnar nätterna åt att packa
och dagarna åt att låssas att jag egentligen inte ska åka någonstans alls.
Sova, det är högst upp på önskelistan, på rilly.

Kaffe kaffe och kaffe.

Hallå, vem var det som skrev?

Snart händer det. Tanken slog mig som en elchock igår när jag gick på de varma blöta gatorna hemåt. Jag gick förbi dagiset, dit jag kom den 29e december. Förbi den orangea brevlådan, 4e januari. Bara för att tog jag en sväng förbi Moas hus, dit var målet den 10e januari + upp för trapporna, pappa skulle komma och hämta mig med bilen sen.
      Jag satte mig på den blöta trottoarkanten och funderade, jag g¨ör liksom det då och då nu för tiden; vad är det som har hänt? Är det på riktigt? Tittar över axeln, var är kamerorna? Vem skrev manuset? För faktiskt så undar jag, är det en film? Kan jag i så fall få se en liten trailer över de närmaste 4 månaderna?
      För, som sagt, snart händer det.
Jag ska ta den vassaste nålen och sticka hål på bubblan. Min bubbla. Jag och min bästa lekkamrat jag ska ut i den riktiga verkligheten och tampas. Med verkliga människor, de som inte vet och inte ser, de som aldrig får veta och de som förmodligen inte heller bryr sig. De hundratals timmar jag förr ägnat åt att skära frukt i lika stora bitar, cykla så fort så man får tårar i ögonen och åt att drömma om bergstoppar ska nu ersättas med saker som riktiga människor gör. Viktiga, verkliga saker. Slutlekt. Allvar.
      Det är ju, när man tänker efter, helt fantastiskt.

leave it

Leave the world behind.

just sayin’

2 minuter och 57 sekunder av koma. Gåshud. Minnen, dofter, ögonblick och ganska så jävla många om-utifall-att.
En liten kvällspresent från mig.

James Blake – A Case Of You

Onsdagshänget

Jo men varför inte? Det var ju ganska länge sedan sist…

Så gick vi upp på grusvägen som ledde oss ut ut skogen, bort mot havet.
– Ja, alltså, jag hittar inte här, sa jag.
– Hur vet du att du har letat klart då? sa han.

to you, sir

Al Green – To Sir With Love

Komplimanger

För lite drygt ett år sedan låg jag bredvid ett av alla världens A’n och väntade på att John Blund skulle slå mig i skallen. Det var kväll. Mörkt och tyst. Plötsligt bröt han där bredvid tystnaden genom att fråga: Kerstin, vilken är den finaste komplimangen du fått?
Jag funderade väl inte mer på det, sa förmodligen något i stil med ”snygga mackor, tjejen”. Förmodligen skrattade vi, jag frågade dito och han sa väl något liknande. Förmodligen skrattade vi väl åt det med. Jag tänkte nog inte på det då, kanske visste jag inte.
Nu vet jag.

För bara ett par veckor sedan satt jag på en uteservering, bredvid några av alla de finaste jag vet. Och vi började också då prata om komplimanger. Tihi, bra, för nu fick jag svara ett riktigt svar. Lätt som en plätt! De finaste komplemangerna i hela vida världen är mina vänner.
Tänk er själva: varje dag så finns det de som väljer just en själv. Dig och mig, liksom. Det kan vara fysisk närvaro, ett samtal, ett meddelande eller helt enkelt bara en tanke.
Lika ofta som man själv tänker på andra, utan att man kanske meddelar det, så tänker andra på en själv, utan att de heller kanske meddelar det.
(Jag skulle dock våga påstå att jag nog är den som får finast komplimanger, för jag råkar ju ha världens bästa vänner, haha.)

Så, tänkte jag nyss, om jag blundar just nu, vem tänker jag på då?
Och så gjorde jag slag i saken:

 

Jo visst, man ska ju vara glad över att man har livet i behåll och såntdärnt ni vet,
men det där livet, som jag ju lyckligtvis har i behåll, skulle vara så mycket lättare om jag kunde sova på natten (i natt har jag sovit exakt INGA minuter) och om jag hade haft två hela fötter.
Haha, jag har liksom gått och blivit kräsen i livet, på äldre dagar.

All handträning är bra handträning.
Idag har det paddlats kanot, flätats hår och förberetts inför kvällens kräftskiva.
M-ums!

Man lägger ju ändå sällan de nätterna man sover, på minnet…

Min högerhand och jag lever liksom olika liv. Jag vill gärna göra pannkakor, den slänger alla de 28 äggen i golvet. Jag vill gärna kunna ställa fram julporslinet på julafton, den slänger det i golvet.
Jag vill gärna kunna ta mig upp för trappen och hämta dammsugaren som finns på övervåningen, högerhanden vill inte det och strejkar när jag ska hålla i kryckorna.
Men ändå hör vi ihop på något vis, jag och min högra hand
och tur är väl det.

Nä, idag hade jag gärna haft kvar min bruna, alltid lika glada, mjuka mule att borra in näsan i. Den svarta Joy-mulen eller den röda Marlijn-mulen hade också de suttit fint.
De som alltid blåste varmluft på mina kinder och lycka i min mage. De som alltid tröstade när man tjafsat med mamma eller pappa, eller när nån som man var van att sova bredvid inte låg där längre. Gång efter gång, tröst på tröst.
De där fantastiska underbara varelserna hade säkert hjälpt en att torka upp äggsmet från golvet i en timme, också.

Kerstin och det där himla berget.

Jag ville skrika. Och dansa och hoppa och gråta och slåss och sjunga och typ… svimma! Men det blev liksom inget av det.
Det var superlativet av lycka. På ett vis skulle jag vilja att alla världens människor skulle få känna den känslan och förstå. På ett annat vis är jag så oerhört tacksam och lycklig över att ni inte gör det. Att ni inte vet hur det är att leva mitt liv, som det sett ut det senaste halvåret, även om jag faktiskt på riktigt har totalt älskat många delar av det också.

Jag bara nöp mig i armen. Kisade genom mina tårfyllda ögon, försökte känna lukten. Spara tanken. Fatta. Vad i hela friden var det som hände? Hur hamnade jag där? Var det verkligen jag som stod där nu?
      Vi var ganska många på berget. Jag kunde liksom inte börja lipa där helt random, det var ju inte som om jag skulle klättrat upp på K1 eller nåt, inte världens bedrift. Inte kanske. Men för mig var det här stort.

Jag blundade och plötsligt satt jag i lampan, i taket, i ett rum på på ett sjukhus. Från lampan ser jag flickan på sängen. Hon sitter där i en vit, alldeles för stor sark, ihopkurad med hakan vilandes mot sina knän. Framför sägen står en stor och musklig man i rock och berättar något viktigt, något tråkigt. Det märks i luften, luften på sjukhus är liksom det; viktig och tråkig.
Mannen går ut och kvar sitter hon där, armarna kramar smalbenen och hakan vilar mot knäskålarna. Jag ser att hon funderar.
      Mest av allt funderar hon på hur i hela friden hon ska berätta vad den stora mannen har sagt för sina föräldrar. Vad händer då? Kommer de bli helt förtvivlade? Kommer de bli rädda? Hon önskar att de var där nu, hos henne så hon kunde krama om dem och säga att det absolut inte är någon fara, för hon vet ju att hon pallar det mesta och att de inte ska vara rädda. No need to worry, liksom.

Tiden där nere i rummet går långsamt. Sedan springer sköterskor plötsligt in och ut i en hejdundrande fart. Flickan i sängen ska in på någon ytterligare röntgen och äta mat och medicin och ta en massa prover, samtidigt. Mitt i allt ringer telefonen. Jag ser i flickans ansikte att hon blir ledsen, och det är då hon säger det. Mitt i all stress och hets, i den viktiga tråkiga luften:
– Men var inte rädd Karin, för vet du? I sommar då står jag på toppen av Sveriges högsta berg. Jo det är sant, jag lovar!

Det man lovar ska man hålla.

Jag tittar igen och jag står på berget. Jag och ryggan och vinden.
När jag kom ner frågade naturligtvis alla hur länge vi stretat, klättrat, vandrat.
Vi svarade ”det tog oss exakt 12 timmar”, men i min mage är svaret ett annat;
-jag skulle vilja påstå att jag stretat, klättrat, vandrat betydligt längre än så. Närmare bestämt sedan den 16e november 2011.
      Och visst har jag varit rädd. Räddare än räddast och det har varit viktigt och tråkigt, sömnlöst, smärtsamt, vidrigt.
Och jag är tyvärr inte ens klar ännu. Inte på långa vägar.

 

[I februari gick jag utan rullator, i mars knöt jag skorna själv. Så när jag nu står här, på toppen av Sveriges högsta berg skulle jag bara vilka skicka en liten hälsning till alla hjärntumörer i hela vida världen, särskilt till min egen:]

 

https://kerstineurenius.wordpress.com/2012/02/25/ni-har-val-inte-glomt/

 

Nu är det i alla fall sluttjatat om Kebbis. Mot nya mål. Nya strider. Nya berg. Ny lycka!