Spinningmorgon, linfrömorgon, pluggmorgon.
Affärslunch, japp, på en söndag.
Ett nytt projekt är på ingång och hela kroppen värms upp av hjärnan som går på högvarv. Mr J Johnson och jag är ett riktigt bra team; jag står för idéer och han för tålamod. (Och lite andra nödvändiga saker typ… cash.)
Idag ska vi investera i tid. Det ni!
En fallskärm?
Fågelvägen är den bästa vägen! tänkte jag tills jag insåg att det faktiskt finns en anledning till varför så många fåglar lämnar Sverige för att flyga över Atlanten INNAN all snö brakar ner på marken och kylan biter i. Under de dagar jag har legat sjuk har det hunnit fyllas på en rejäl portion.
Tåg ska ju också vara ett trevligt sätt att färdas på har jag hört, så det är bara för mig att köpa läget. Taxi, tåg, 2 byten, buss, färja, buss. Jag kommer få några anledningar att sträcka på benen emellanåt…
Nu ska jag dra ner mössan och drömma. Drömma om spökhjärtan, kartor och vågor på det stora salta havet vid Nusa Lembongan.
Dags att ställa sig på en ny våg. Den här gången till ön där jag ska fylla mungiporna med solsken och portföljen med framgång, som Alexander skulle ha sagt.
Idag är dagen då jag tror benhårt på att snö och kyla + järnvägar och spikade tågtidtabeller är de bästa vännerna.
Annars är jag rätt så stekt…
Håll höjd!
Nu är det jag och Momo och kampen om tiden.
Barnhemsgatan har blivit amfiteatern och febern är de gråa gubbarna som själ tiden. Väskor och kartånger. En tupplur i trappen. Upp igen, forsätta. Stjärnstopp på alla funderingar som fäktas.
Mitt i allt skulle jag vilja hitta mitt ICA-kort, mina bästa löparskor och en tablett mot bihåleinflammation SOM HJÄLPER. Gärna också sköldpaddan Kassiopeja och Mäster Hora.
Jag är sen nu, flera dagar. Fågelvägen sägs vara den kortaste vägen.
Imorgon tar jag fågelvägen.
”Och du heter alltså Momo, säger du?”
”Ja”
”Ett vackert namn, men ovanligt. Jag har då aldrig hört det förr. Vem gav dig det namnet?”
”Jag själv”, svarade Momo.
”Så du har hittat på ditt namn själv?”
”Ja”
”När är du född då?”
Momo såg fundersam ut och sade till slut: ”Så vitt jag kan minnas har jag alltid funnits”.
Michael Ende, 1973
Så minns jag. Och så blir det sant igen.
Till Emelie, skrivet på Nusa Lembongan den 8 juni 2010:
Igår tog Endra med oss ut på det varma, blåa havet. Med en varsinn surfingbräda fastsatt i höger ankel lade vi oss på magen på brädan och började paddla. När paddlingen blev för tung tog vi tag i ett balines-ben någonstans och på så vis fick lite skjuts. Vågorna var lika höga som undervattensströmmarna var hotfulla, hundra stora ögon iaktog vår färd ut på vattnet.
Sen kom vågorna! Grabbarna sköt iväg oss på vågorna, utan att egentligen förklara hur vi skulle göra. Eller det kanske de gjorde? Vad vet jag? Men i så fall var det på Balinesiska.
När de skjutit iväg oss på en stor våg skrek de bara ”Stand up! Stand up! Stand up!”
Och det var ju ett bra tips liksom, det är det som är grejen. Man ska stå på brädan, på vågen! Men hur lätt var det? Vi stod på knä fantastiskt bra. På fötterna var det svårare.
Varje gång man ramlat i vattnet, dragits med rekyleffekten av surfingbrädan i högerfoten och fått sig en rejäl kallsup av det varma saltvattnet måste man upp på brädan igen för att sedan paddla runt de höga vågorna tillbaka dit man började och sen vänta igen på en ny våg. OM man inte nu har oturen att flera stora vågor kommer efter varandra medan man ligger där i vattnet med salt i ögonen och försöker få rätt på brädan så man kan komma upp på den igen. Då är man liksom körd. Vilket hände 50 % av gångerna, till en början…
Vad var grejen liksom? HUR svårt kan det vara att stå? Det svåraste var nog egentligen att försöka våga stå.
Hur dum får man bli? Både jag och Moa. Om man har typ 30 sekunder på sig att försöka stå, varför gör man då inte det? Hur som helst ramlar man ju i vattnet tillslut. Hur som helst får man ju paddla hela vägen tillbaka igen. Hur som helst måste man dra i linan, fiska till sig brädan och börja om. Hur som helst får man salt i ögonen. Varför inte bara stå, eller iallafall försöka stå medan man har chansen?
Denna tanke blev min räddning! Och sen stod jag. Säkert bara tre sekunder i taget, men jag stod!
Hela havet visslade och applåderade. Om det var av den anledningen att vi var rätt bra en liten stund eller just av det faktum att både jag och Moa hade våra badkläder hängandes nere vid fotknölarna lämnar jag osagt, men vi var ganska stolta över våra prestationer när vi slutligen paddlade tillbaka in till stranden. Helt utmattade. Blåslagna.
Today’s lesson for life 1: Stå medan man har chansen. Lika bra att ta chansen är den kommer, för i vattnet hamnar man ändå förr eller senare. Och paddla tillbaka måste man också göra, med salt i ögonen.
Det värsta som hände under min lilla surfingdag var att jag skar mig ordentligt under fötterna, vilket garanterat inte hände medan jag stod på brädan. Nej nej nej, det var ju när jag hade ramlat ner i vattnet igen och åter igen; ramlar gör man ju tillslut ändå.
Today’s lesson for life 2: Kolla på alla vana surfare och använd någon slags tröja nästa gång.
STÅ UPP, Kerstin Eurenius!
För fan.
Och Emelie, din sommar kommer att bli fantastisk!
Hela tunnelbanan osade av rosor och romantik och var fylld av choklad och blombuketter och väskor i påsar märkta ”Louis Vuitton”. En rosa dimma låg över London där alla pussades och höll varma händer.
Det var Alla Hjärtans dag.
Jag gillar Alla Hjärtans dag! Alla Hjärtans betyder även att det är mitt hjärtas dag. Det är fint. Mitt lilla hjärta, en egen dag. Jag log en smula där jag satt, belåten över att jag i god tid skickat in en slant till Hjärt- och Lungfonden. Alltså, det är ju bra att bidra till den fonden alla dagar, men jag gjorde det just då.
Ibland slutar hjärtan fungera, går sönder. Utan hjärtslag dör man.
Det gick en dokumentär på BBC II här om kvällen. Den handlade om hur man kan tvätta rent och skapa nya hjärtan av de som inte fungerar längre. Man tömmer hjärtat så det bara blir kvar en blek struktur av bindväv, fyller det med nya, levande hjärtceller så har man plötsligt ett konstgjort hjärta; ett spökhjärta.
Mitt emot mig på tunnelbanan satt det en kvinna. Hon var då inte lika munter som resten av oss i hjärtliga London. Med en sjal uppdragen över halva ansiktet satt hon och läste något långt och förslagsvis mycket sorgligt på sin mobiltelefon. Stora salta tårar strömmade ut ur hennes ögon, ner in under sjalen där hon satt ihopkrypt och hulkade.
Lever man i en stor stor stad med flera miljoner människor blir man nog rätt så van vid att inte lådsas om att andra runt omkring en ens existerar. Man kliver på tunnelbanor och bussar, sköter sitt tills man kommer fram. Jag som är född och mestadels uppvuxen i den lilla staden Gävle kunde dock omöjligt låta bli. Det gjorde så ont i magen av att se henne sitta där så förtvivlad, så jag tog mod till mig och viskade ”Are you OK?”.
Kvinnan tittade förvånat upp. De stora våta ögonen var omgivna av smink som nu var utkletat i hela ansiktet. ”It’s Valentin’s day!” svarade hon med darr i rösten och gömde ansiktet under sjalen igen.
Jag kände mig som spjutkastaren som under en EM-final kastade spjutet åt fel håll så det landade i någon på läktaren. Hur kunde jag vara så klantig? Jag skulle ha tänkt!
Just där, just då skulle jag gjort nästan vad som helst för att kvinnan skulle sluta gråta. Låna ut mitt eget hjärta en stund, eller helt enkelt ringa till USA och beställa ett konstgjort, för den här kvinnans hjärta var definitift trasigt!
Som om hon kunnat läsa mina tankar tittade kvinnan upp igen och såg mig rakt i ögonen, för att sedan skicka iväg ett sylvasst Tina Turner-citat som träffade mig rakt i ansiktet: ”Who needs a heart when a heart can be broken?”
Jag tittade ner på mina skor. Jag skulle ändå vilja gett henne ett nytt. Det kanske är annorlunda om man har
ett spökhjärta.
Snart ska jag vara så himla vänlig så att jag ska berätta för er om spökhjärtan.
Och så kom det sig, någonstans över Atlanten/Nordsjön, att de två möttes. Det började med att den ene fick be om ursäkt på sin skrovlga 50-tals-engelska för att ha spillt vatten i den andres knä. Den andre svarade på någon slags svensk-amerikanska med en liten smula australiensisk touch att det absolut inte var någon fara ”no worries. it’s just weater… …öeeh, SIR”
Den ene frågade vart den andre var på väg. Den andre tänkte att det här flyget skulle väl ändå bara landa på ett ställe, men svarade artigt att hon skulle till London, vart skulle sir själv? Samtalet flöt på i en något sävlig och sporadisk fart, men kvicknade snabbt till när den andre nämnde något om hästförsäjning och en egen del av en fastighet ca 200 km norr om Stockholm med utsikt över korsningen där precis alla tutar. Delen av fastigheten ca 200 km norr om Stockholm som eventuellt kommer att vara till salu inom kort. Den ene blev intresserad, inte av någon häst. Inte heller av en del av en fastighet ca 200 km norr om Stockholm som eventuellt snart kommer att vara till salu. Men däremot om en röd tråd som tydligen den andre tycktes ha genom samtalet.
Den ene sa att han gillade entusiasmen och idéerna som hon som den andre besatt, han tyckte till och med att de var så kallat brillianta. Den andre klämde fram någonting som skulle kunna liknas med ett tack och tittade snabbt ner i sitt knä. Hon fick en plötslig förändring av kolör i ansiktet, något som skulle kunna liknas vid typ… ketchup. Den ene skrattade hjärtligt.
Och där, mellan fyra ögon, började det filas på en plan. Den enes regnmolnsgrå och den andres som hade letat sig upp igen från knäet. Ett projekt.
Vad det än kommer att bli av det här så kan både den ene och den andre minnas det som att
det hela började med ett vattenglas. Uppochner. På ett plan över Atlanten.
Och till er som känner den andre, hon vet vad ni tänker, och hon håller med; det här händer ju bara henne…
…är nog rätt så bökigt. Själv bor jag för tillfället i 15 bruna papplådor i olika storlekar och med olika små textrader på; ”strumpor”, ”koppar, glas, tallrikar”, ”lakan”…
Hela helgen var kalas och när jag var som snurrigast på jakt efter den kartong som jag möjligen kunde ha stoppat en deo i, kom jag att tänka på han som hade flyttat 5 gånger på 2 år eller vad det nu var.
Stackars honom.
Jag tror att SJ ställer in sina tåg för att fler ska handla godis, kaffe och tidningar i Pressbyrån. Tydligt samarbete!
Jag och ett fantastiskt A sågs igår för att åka lite oslipade hockeyrör och avklara diverse frågetecken gällande våra bådas närmsta framtider. Mina fötter hade sedan länge lämnat in en skiljsmässoansökan från min kropp när vi tillslut lämnade den annars tomma skridskoplanen. Kvällssolen hade börjat sega sig ner och kastade långa skuggor på gatan, kylan bet tag i örsnibbarna när jag tog grillorna i näven och började spatsera hemåt.
Jag tänkte,
allt man varit med om, har faktiskt hänt. Intervaller av lycka. Intervaller av framgång.
Prestationer, lånvariga som kortvariga. Relationer, långvariga som blixtsnabba.
Gärningar, insatser, resultat. Hur långt eller kortfattat någonting än har varit så har det ändå absolut funnits till.
Allting som hänt är alltid lika innerligt, lika faktiskt, lika sant.
Ibland känns det väldigt nödvändigt, att tänka lite så.
Plötsligt blev det februari!
Kerstineurenius's Blog 