vem är hon? vad gör hon? vart ska hon?

Springer runt. Yrar runt. Hinner med.
Missar. Packar. Skrattar.
Vilar. Rotar. Handlar. Ringer. Bokar biljetter.
Handlar lite till.
Avbokar. Bokar nytt.
Glömmer lite. Missar lite. Struntar i lite.

Garvar åt mig själv exakt varje kväll; KAN MAN FÖRSÖKA STRUKTURERA, hinna med lite till?!
”Du är så driftig”,  får jag allt som oftast höra.
Lat. Jag är så jävla lat. Tur för mig att jag tar mig i kragen ibland och inser att exakt ingenting kommer gratis. Och just ja, karman! Jag har ju karman. Annars hade det här aldrig funkat…

Det kommer bli fett!

skrämling

28 januari 10:40, tillbakablick.
Hade jag mött mig själv hade jag blivit livrädd.

Jag var ju galen.

Förlåt.

OBS!

Min favvo-Justin har släppt nytt album.
Jovars. Vi ger det en chans, det är ju trots allt tisdag!

Iron & Wine – Kiss Each Other Clean

De tre musketörerna

Historier från Vietnam. Trasiga motorcyklar, hemsnickrade kartor och framför allt, som vanligt, en rejäl portion tur.
Jag skulle kunna sitta och lyssna på historierna i timmar. Lyssna på hur det ena leder till det andra och plötsligt är man någonstans där man aldrig någonsin trodde att man skulle hamna.
Komma ihåg hur det var. Magpirret om vad som blir.
Man vet aldrig. Det enda vi vet, vi tre sittandes i soffan, skrattandes, är att det här med snart… vilken jävla grej!!

Snart ska även den minsta hoppa. Vi alla drömmer och fantiserar om vart hon ska landa. Jag älskar att se den orädda längtan som strålar i hennes ögon. Planer, det är inget hon gömmer den flickan och det älskar jag också. Hon kommer bli något stort!
Precis som den äldste, han som efter otaliga timmar på motorcykel tagit sig igenom hela Asien innan han kom hem från studier i Kina. Hem till Sverige. Hem till oss. (Eller ja, Uppsala är kanske en mer specifik lokalation.) Han som till våren inte bara ska fortsätta sina cevilingenjör i teknisk fysik-studier, utan också parallellt ska läsa ekonomi. Man blir ju trött bara av att höra om det.
Och sen är det hon den mellersta. Hon som snubblar ifrån stigen ibland och klantar till lite av varje nu och då och mest hela tiden, men allt som oftast hittar en finfin väg tillbaka.
De tre är alla uppvuxna med vetskapen om att snubbla inte är så himla farligt. Och det spelar heller inte så stor roll vart i världen man snubblar eller halkar eller bryter av växelspaken på motorcykeln.

 

 

Yellow Mountains, China.

Jul i Gävle.

Vietnam.

Vi kramas hej då innan jag stänger dörren bakom dem. Det blir tyst. Det är en ruggit fin känsla ändå. Jag har dem alltid.
Alltid, överallt, vart som helst.
Tack mamma och pappa för att det blev vi tre!

 

let’s hang.

15 feb spelar The naked and famous på Heaven, London.
Sicket sammanträffande att jag också råkar vara där då.

Kerstin vs. längdskidorna 0-1

Så. Nu har jag på riktigt skakat hand med mig själv att aldrig någonsin sätta på mig ett par längdskidor förrän jag har gått en vallningskurs alternativt låtit Larry Poromaa ta sig an mina röda blixtskidor. Idag var de nämligen bara blixtskidor nedför.
Men tack tack tack för vilja, bra underställ och för stavar. Hade jag haft lite mer muskler på armar och axlar hade jag tackat för det också. Hur i hela friden gjorde Gustav Vasa? Han hade ju bara en stav och jag råkar veta att det inte är varken plant eller nedförsbacke hela vägen från Sälen till Mora.

Jag ställde dessa frågor högt för mig själv när jag råkade träffa på Felicia (ons 15.50, yrkesskada), på parkeringen, som absolut uppmärksammade att jag nyligen hade… motionerat. Felicia kollade på mig med höjda ögonbryn och sa:
– Men Kerstin, du är ju inte som Gustav Vasa. Du har ju inget skägg.

Så arg som jag var idag har jag inte varit på länge, men den känslan blåstes nu på en gång bort.
Nä. Precis.
Skillnaden på mig, Kerstin Eurenius vs. Kung Gustav I, som regerat Sverige på 1520-talet och typ 40 år framåt, är ju liksom bara den att jag ju faktiskt inte har skägg.
Tror ni jag kommer sakna mina ridbarn?

+ – 0 ?

Jahopp. Så kan det här med konstateras; en liten grej jag förra året trodde bara var en större gradens tabbe visade sig vara mitt livs hittills sämsta beslut. Eller beslut och beslut, agerande kanske är en bättre formulering. Inte smart alls.
Ett alternativ nu skulle kunna vara att hämta första bästa spade och gräva ner mig i den djupaste snödriva jag kan hitta, men då det inte riktigt är min pryl så får jag helt enkelt ta smällen och bara hoppas att det här kommer att bestå som mitt livs sämsta upp-fuckning. Alltså, försöka att inte överträffa det.

Vad som också bör sägas är att jag förra året även gjorde en hel del bra grejer, dock kompenserar de kanske inte upp den här dundermissen…

Tur att jag har fin utsikt.

Kanske inte Lykke Li, men rätt så Lykk(e)li(g)!

Jag hade nästan glömt bort hur fantastiskt roligt det är att åka skidor! Lägger man till vääärldens bästa frukost, bastubad, åka stor gummiring i snön, våfflor och en massa spel så fattar ni ju själva!

Ninja Burger

Yes. Oavgjort tror jag. Karin snodde alla mina dollar, jag missade ett stuff meeting som jag och Mrs. Johnsson borde gått på så vi hade fått ett extra fortune card, istället blev det till att städa grillen.
Eftersom jag och min superninja ledde stort ett tag blev Karins ninja Kiseki Kun sur och gjorde allt för att ruinera mig. Vilket lyckades.
Klas hade något underbarn som visade upp sin sämsta sida och var därmed inte med i matchen över huvud taget.

Härdanefter ska jag nog hålla mig till bönspel och det som finns till Playstation 4. Om det ska spelas alls, alltså.

Jag vill gärna passa på att tacka för ett fantastiskt nyårsfirande. Tack tack tack alla som var med!

2010

Champagneskål, nyårspuss och det blev 2011.
Någon önskade årsresumé men jag vill inte. Orkar inte. Väl inne i värmen och dimman i den gemytliga källarlokalen där vi nyss avnjutit en superb supersupé frågade han med hängslen om musik. Vad är bra? Vad är värt? Och vad är fantastiskt? Jag funderade en stund och svarade sen minnen.
Så vi tar det så istället; ett litet axplock från 2010, utan någon som helst tidsmässig ordning,
ur det som är bra, värt och fantastiskt:

Twentwofourteen
Kina. Åsrskifte. Lost.
Jag åkte till Uppsala en helg och delade en varm vante. På vägen hem kom jag på att jag från och med då skulle vara grym på allt. På vägen hem från 2214, rakt fram.

To Build A Home
Jag var på Lycke en sväng i somras. Tankar gick på hur det skulle vara att på riktigt bo där. Hemma på Barnhemsgatan fick jag inte plats. Kasern var någon annans bostad. Kanske skulle jag bara packa ihop mina och Zappos prylar, åka dit och rida? Kanske skulle jag det?

Here It Begins
Jag fick egentligen den här låten av någon jag kände en stund där i somras, precis i börja av en spellista.
Jag tänker på den iskalla bänken i Peking där jag låg och sov, med allt jag hade i handbagage över och under mig. Det var svinkallt och svintrött och inte alls särskilt trevligt. Men jag hade iaf min fantastiska vän Moa. Och vi hade MiniMig.
I 6 jävla timmar hade vi varandra, blåa läppar och MiniMig.

Intro
Den 16 januari 2010 hade jag födelsedagskalas på Kasern. Närmare 30 personer trängdes här på 25,5 kvm i omgångar. Hela helgen var ett disco och min plan kändes galant. Jag skulle inte längre fly till andra sidan världen, jag skulle bara uppleva den.

No Surprise
Yames har varit en stund i Indonesien med Temper Trap. Jag var ungefär då i urskogen utanför Gympie med en massa höns, regn och inget lyse. Allt drevs på solenergi utom jag. Jag drevs av en längtan efter de jag saknade, bland annat Klas. Klas var också i Indonesien. De solade, badade, åkte motorcykel. Jag spelade Lawn Bouling och matade fåren, det sistnämnda i regn.

Falla Fritt
För att hänvisa till en insikt jag skrev om en tidig morgon i Cairns. I mp3n varje natt i Babylon Zoo. Moa lät skramlet, som hon som låg typ 10 cm ifrån mig då fick höra, hålla på och jag var bara tacksam.

25
Det var sommar och Sverige och jag ser visst det fram emot att bli 25. Tror jag.

Comin’ Home
Det blev inflytt på lilla Kasern där många planer smidits. Ett bra tänkarställe, särskilt för mig som äntligen slapp bo i en resväska. I alla fall en liten stund, alla flyttkartonger packades aldrig upp.

re:stacks
Vi drack svamp-milkshake på Gilli och såg ut som KatLi KatLår (som åkte med till Taisé, Frankrike för några år sedan). Jag trodde att jag var sågad mitt i tu och Moa att hon låg på Airlie Beach. Vi kom fram till att Justin är Bon Iver och sjöng den här låten som en glad melodi på nattbad med hockeyspelare från Canada. Vi sjöng den även dagen efter, inte lika glatt, när vi väntade på Speed Boat i för många timmar! Sandflugorna åt ordagrant upp mig.

Hazeltons
är för mig den absolut bästa låten i hela vida världen. Surfaren som jag mötte för flera år sedan spelade den för mig en kväll när jag inte längre hade Joy. Den sitter sedan dess och får vara med på alla ”Best of”-listor, så det så!

Hometown Glory
Säger inte Gävle. Den säger: Kör vänster i rondellen! (Vilket jag har gjort sedan juni).

Caesar – Miike Snow remix
Miike Snow har också följt mig ut i världen. Jag gillar Miike Snow bättre än Bloodshy Avant, ganska mycket av principskäl. Vem väljer att mixa för mycket Britney?

Blinding
Högt uppe på ett steeep berg i Beenleigh ligger ett stort hus med den vackraste utsikten man kan tänka sig. I huset bor en man vid namn Andrew tillsammans med sin hund Zappi. I huset på berget kommer man ihåg att man är fantastisk. Man kommer ihåg att man behöver hjälpas åt och man märker att man faktiskt kan älska alla. I huset på berget spelades Florence + The Machine i det tomma vardagsrummet exakt varje dag i två och en halv veckors tid, i april. På berget och runtomkring kan man också lära känna Mannie, Yoko, Brenda och Ken. Huset vill jag definera med lycka. Kanske är det för att det ligger ovanför molnen? Jag vet det. Jag har varit där.

Everytime We Touch
Vi blev vänner igen i mars innan vi sa hej då. På hejdå-kalaset poppade vi denna magiska beat. De första 61 sekunderna är förväntning, i musikform alltså.

Free
Klyschigt nog satt jag på taket av en husvagn en kolsvart natt i Australien och kollade på stjärnorna i samma stund som jag hade fångat tre eldflugor i en burk. Husvagnsägaren satt bredvid och sjöng den här. Han skulle till Nya Zeeland.

Ignorant Boy, Beautiful Girl
Nummer 2 på finaste-låt-listan.

Silvia
Säg en remix av den här låten som inte är bra!!?
Miike Snow kan mixa. Miike Snow kan mixas.

Pieces
Jag hjärta Efterklang @ Uppsala Konsert Kongress. Jag ännu mer hjärta Gary Lightbody @ samma ställe. Snow Patrol. Belle & Sebastian. Tired Pony.
Två mörka ögon bakom skygglapparna på Gilli. ”You klick!” sa han som körde. Det visste jag redan.

England
Får stå för hela de fantastiska The National samt mina framtida månader.

Missing You
Tusen och åter tusen frågor. En del tjejer vill verkligen ha koll på ALLT. I alla fall i 11-mannalag.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
I Imbil. I Helsingfors. I Gula bergen. I Norrköping. I Gävle. Det är alltid bra att bli påminnd ibland.

Soft Shock
Karen Willings såg Karen O & co tidigt i våras. Jag flyttpackade, drack rosa långpelle och fick hänga med på direktlänk. Kolsvart och en massa skrap bara men jag började längta efter att komma närmare. Ett dåligt beslut efter att ha druckit en flaska vin för mycket resulterade i 40 000 volter och ett av världens finaste ansikten var borta. Helt borta.
I säkert en vecka tänkte jag på tacksamheten över att få vara med på direktlänk och över att Sverige är ganska strikta med ”Dont Drink and Drive”.

Warning Sign
Det sista Izzy Boycott sa till mig på den bredaste brittiskan, innan hon skulle dyka med hajar mitt i natten var: ”J.T! Make sure this song will be played on my furneral, please.” Sen hoppade hon.
15 minuter senare satt hon och åt ost och kex, ganska stolt över sin prestation och över att hon fortfarande levde.

First Train Home
Det blev varmare.