Arkiv för maj, 2013
Det är studiebidrags- och löningshelg, solen skiner och det är sång, dans och fest överallt. Här gick större delen av tilldelad peng igår vidare till naprapaten som jag hoppas ska kunna hjälpa min fot att bli lite mer brukbar igen. Ni vet, det där fallet förra sommaren spökar ännu.
Något som också skulle behöva uppsöka läkare är min telefon. Ringer ni mig och jag ingte svarar så snälla, ta inte detta personligt. För min telefon ringer inte, sen får jag ett meddelande några timmar senare med info om att någon har ringt. Inatt tex väcktes jag av ett mobilssvarsmeddelande som mina klasskompisar, med Anton i spetsen, skrikit in redan vid 22-tiden. Av detta meddelande kunde jag göra följande bedömningar: 1, de hade roligt. 2, de saknade mig. 3, de mår förmodligen inte superbra deluxe idag. 4, min telefon behöver verkligen akut vård!
Ska lämna in den när jag är tät,
nu ska jag bara cykla superfort på Iksu.
För det behöver jag varken spring-fot eller pengar.
Frukost på uni och kvalitet-deluxe-plugg.
Fina vänner, skön prommis, varmt väder och årets första kvällsdopp!
Det är soligt och varmt och grönt överallt. Jag ligger i gräset och tittar på mina trasiga fötter. De mådde inte så strålande innan igår och inte blev det heller bättre av att dansa high heels tills vänsterfoten inte längre fick plats i skon och därefter barfota.
Det är nästan sommar här. Det vände på en dag och plötsligt spelas det beachvolley i varje kvarter och kring spelarna solar åskådarna sina vinterskinn. Jag med. Jag solar med. Och tittar och drömmer om allt som varit, allt som kommer att komma, om filten och stunden just nu men framförallt drömmer jag om hela fötter och fart i benen.
Alltså, synen utanför bästa träningsstället Iksu är verkligen min favvo, särskilt idag när det är supersoligt finväder!
Alla som är där är antingen glada och förväntansfulla, trötta och nöjda, i stretching-mode, uppvärmningsmode och studsar runt,
eller som jag var nyss: svettig, äcklig, på dödsbenen, trött och väldigt väldigt GLAD!
Såhär i skriva-tenta-tider behövs en hel del promenader. Inte bara på grund av all uttråkningsätning som försiggår utan också för att vädra ur hjärnan lite och fylla på med ny energi. Igår efter spinningen tänkte jag att nu minsann, nu ska det skrivas tenta! Men fötterna gick av någon oförklarlig anledning åt precis motsatt håll mot var mina böcker, anteckningar och dator befann sig. Fötterna gick och gick, längre och längre från hem. Efter ett tag hade fötterna gått till Dödsudden. Det duggregnade och jag tänkte ”även fast det är fint här vid vattnet och den där stenen ser oerhört bekväm ut, så regnar det och jag BORDE faktiskt gå hem och skriva tenta!”
Fötterna lät sig dock inte övertalas, de hade gått klart nu så jag satte mig helt enkelt på den tillsynes stensköna stenen (höhö). Lite längre bort på udden satt två äldre män med ett varsitt metspö i handen, på ett förmodligen medtaget sittföremål av den ihopfällbara sorten. De satt där och filosoferade:
”Vatten…” sa den ene. ”Vatten…” repeterade den andre. De satt tysta en stund innan de började ett samtal om och kring Regalskeppet Vasa. ”Vi hade en skolpjäs en gång” sa någon ”och jag hade huvudrollen… jag spelade vatten…” Det blev tyst igen. ”Blopp blopp” sa den ene. ”Blopp blopp blopp” fyllde den andre i. ”Schwooooooooo” sa den ene och sen var vattenimitationerna i full gång.
Jag satt där bredvid och fnissade åt de två herrarna som nu hade börjat imitera vågljud och ljudet som uppkommer då du spolar i en toalett.
Tänk vad fint egentligen. Att bli gammal och sitta på en udde med en vän. Ingen tenta att tänka på, där satt de bara och imiterade ljud av vatten.
Det blev tyst igen. De båda funderade lite till, jag kikade på dem och såg att de blundade båda två. Duggregnet föll på deras ansikten och de såg båda ut att fullkomligt supergilla det.
En av dem bröt plötsligt tystnaden igen: ”Hur klarar sig Ove nu, med så långt till jaktsäsongen? Börjar han magra ur?”
”Det är ingen fara Lenne, han lägger väl ut äpplen på spåret i vanlig ordning…”
”Ja, jo så är det väl. Regler ska följas”
”Jo men visst” sa den andre. ”Regler ska ju följas.”
Susanne Sundfør – White Foxes – Kleerup & Enochson Remix
(För er som inte fattade det så lägger alltså tydligen den där Ove ut äpplen på järnvägsrälsen för att han inte får skjuta älgarna, ja ni hajar…)
Precis som vilken hemlis som helst.
Är det något jag älskar så är det att köra bil. Innan jag började på Universitetet här så körde jag bil i princip varje dag. Lyckligtvis för min plånbok och för miljön så tycker jag också om att cykla, men bilkörning – det är något jag saknar!
Det kan ha något att göra med att jag ogillar att åka kollektivt. Supermycket ogillar jag det. Buss och tåg och sånt. Jämt när jag åker tåg så börjar jag fundera så mycket. Vilka är alla? Vart ska dom? Var kommer de ifrån och vad gör det här? Hur är deras respektive hisotoria och framför allt; vad har de för drömmar? Så mycket brukar jag fundera över det här så att jag har varit med både i en C-uppsats och i ett tidningsrepotage. Märkligt. Tåget med tusen drömmar och en Markus Krunegård.
Hur som helst, det här med att åka tåg, jag tänker på det ibland. Nu tillexempel. Sker och ting kan vara som att hoppa på ett tåg och så sitter man där, tills man kommer fram.
Vi skriver åter igen tenta och jag frågar mig om jag över huvud taget har läst den här kursen? Även då jag verkligen verkligen vill ge en eloge till mitt huvud som har stretat på oerhört bra i snart två hela terminer, trots avrådan från föräldrar och läkare, så börjar det bli trött nu. Koncentrationen sviker. Minnet sviker. Jag lägger viktiga prylar och pinaler på superbra ställen men glömmer var de superbra ställena är. Så nu är det som att åka tåg. Jag hoppade på i höstas, åkte med och nu börjar det klia i kroppen. Ni vet, träsmak i rumpan, man vill liksom sträcka på benen nu, kliva av en stund. För verkligen, bara en stund, en sommar, sen vill jag kliva på igen och åka vidare! Nästa hållplats är sommarlov och jag längtar! Små stationer på vägen som vårsittning, brännbollsyra och mina fina fina klasskompisar gör det mer uthärdligt. Egentligen är det bara den här tentastreckan som är dryg. Som när man hamnar i sätet bredvid en osmal och oduschad rökare och rälsen är krokig och guppig. Så typ känns det.
Jag saknar ett annat tåg. Zappo. För där snackar vi tåg! När man väl startade och började rulla, då var det bara att hålla i sig bäst man kunde. Eventuellt om man gjorde 25631415588741155885511000 halvhalter och sa mycket hoooooooow och ptrooooo och visslade lite, kunde man sakta ner och ibland fungerade styrningen om man hade tur.
Ja, ni hajjar. Framåt är Zappos bästa håll.
På Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm finns det en jourhavande biolog. Honom kan man fråga typ vad som helst gällande bilolgi. Om man exempelvis hittar ett djur vilket man vill veta vad det är för sort eller art, så kan man skicka en bild eller information om djuret. Svaret kommer på dirpan, mycket finurligt om man gillar skogen och vill veta mycket men kan väldigt lite. För ett litet tag sedan bläddrade jag i en bok skriven av just denne jourhavande biolog. Plötsligt stannade jag på kapitlet om fjärilar.
Det finns en histora som jag kan berätta både utantill, bakochfram, uppochner och spegelvänt. Den handlar om någon som har ett hem under täcket som ingen har ryckt, den har det varmt och tryggt, den har en lampa vid sängen. Där har någon annan varit på flykt från den svåra terrängen. Det skulle aldrig ha gått, eftersom de stått på så olika ställen i livet, men tiden gav dem lite grann ändå. De kallar sig vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner som vilka vänner som helst, vilka människor som helst ungefär.
Den här någon har ett hem borta i skogen, snårigt och svart, där har den andre aldrig vart, där faller löven om våren (alltså nu, superkonstigt). Där har denne någon gjort sig en kvart, i dom djupaste snåren. De skulle aldrig ha mötts, när de fötts på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan dem ibland. De kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, men ändå, de ses igen de två.
Och i fickan ligger en längtan som aldrig blir still för alla de som aldrig vet vad de vill. Det finns till och med en sång och en dröm om en lycka så öm för de som alltid ska till att fånga en fjäril.
Hur som helst så finns det en skugga bland träden där de kan ses, där kan det tas och ges, där har de någonting tillsammans. Där är skogen rätt gles och där finns ljus lite varstans. Det är en underlig plats, där de satts på så olika prov med varandra, två världar ska krocka varje gång de ses. Man kan inte kalla dem kära, det är svårt att säga, men de vill vara nära, som vilka kära som helst, vilka världar som helst. Eller hur, det måste va nåt strul? Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån. Någonting fladdrar i vinden.
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden.
Det skulle aldrig ha blåst om de låst, om de stängt om deras olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen. Små lätta vingar, som någon lätt skjuter undan, som denne lätt förringar, som vilka vingar som helst.
Det är som att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss alla ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst vilken kärlek som helst,
hur som helst.
Kerstineurenius's Blog 