Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden.

På Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm finns det en jourhavande biolog. Honom kan man fråga typ vad som helst gällande bilolgi. Om man exempelvis hittar ett djur vilket man vill veta vad det är för sort eller art, så kan man skicka en bild eller information om djuret. Svaret kommer på dirpan, mycket finurligt om man gillar skogen och vill veta mycket men kan väldigt lite. För ett litet tag sedan bläddrade jag i en bok skriven av just denne jourhavande biolog. Plötsligt stannade jag på kapitlet om fjärilar.

 

Det finns en histora som jag kan berätta både utantill, bakochfram, uppochner och spegelvänt. Den handlar om någon som har ett hem under täcket som ingen har ryckt, den har det varmt och tryggt, den har en lampa vid sängen. Där har någon annan varit på flykt från den svåra terrängen. Det skulle aldrig ha gått, eftersom de stått på så olika ställen i livet, men tiden gav dem lite grann ändå. De kallar sig vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner som vilka vänner som helst, vilka människor som helst ungefär.
Den här någon har ett hem borta i skogen, snårigt och svart, där har den andre aldrig vart, där faller löven om våren (alltså nu, superkonstigt). Där har denne någon gjort sig en kvart, i dom djupaste snåren. De skulle aldrig ha mötts, när de fötts på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan dem ibland. De kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, men ändå, de ses igen de två.
Och i fickan ligger en längtan som aldrig blir still för alla de som aldrig vet vad de vill. Det finns till och med en sång och en dröm om en lycka så öm för de som alltid ska till att fånga en fjäril.
Hur som helst så finns det en skugga bland träden där de kan ses, där kan det tas och ges, där har de någonting tillsammans. Där är skogen rätt gles och där finns ljus lite varstans. Det är en underlig plats, där de satts på så olika prov med varandra, två världar ska krocka varje gång de ses. Man kan inte kalla dem kära, det är svårt att säga, men de vill vara nära, som vilka kära som helst, vilka världar som helst. Eller hur, det måste va nåt strul? Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån. Någonting fladdrar i vinden.
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden.
Det skulle aldrig ha blåst om de låst, om de stängt om deras olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen. Små lätta vingar, som någon lätt skjuter undan, som denne lätt förringar, som vilka vingar som helst.
Det är som att fånga en fjäril som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss alla ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst vilken kärlek som helst,
hur som helst.