Jag har fått ett blandband! Weehoo, i den där skrothögen som ibland föreställer min bil har jag ju faktiskt en tape-spelare!
SOM jag kommer att åka bil den närmsta tiden!!
Tack tack tack Christian som mixat bandet och tack tack tack Arcade Fire som spelar!!
Måndag kväll och jag hade lagt mig mellan mina två varma duntäcken efter att Moa + hund hade lämnat läggan för att bege sig hem till sitt. Trött. Väldigt trött. Jag skulle just somna när jag fick ett meddelande i min ficklampstelefon (jo jag HAR köpt en ny telefon, bara inte börjat använda den ännu):
”Men hej! Råkar vara i G och råkar vara vid ditt hus. Är du hemma? Är du vaken? /xxxx”
Exakt vad som hände de följande sekunderna minns jag inte riktigt. Kanske skrattade jag till? Kanske drog jag en suck och bara ville ta en viss Mr Blund i handen så fort som bara möjligt, kanske snabbare? Visste jag ens vem det var? Var det kanske felsänt? Jag visste nog vem det var. Det senaste årets alla telefonbyten har liksom resulterat i att många av de telefonnummer som inte används längre är väldigt obefintliga i min telefonbok, men eniro.se berättade vänligen för mig att det här meddelandet kom från en person som jag en gång kännt. Ganska väl. En person som för ungefär ett och ett halft år sedan sagt adjöss till mitt liv för att bli kär i någon, som inte längre var jag, och följdaktligen lämnat hus och hem och packat väskorna fulla med förväntningar och flytta till Uppsala med henne, alltså inte längre jag.
Så. Nu var han i Gävle. Utanför mitt hus. Okej.
Han skulle med ett tåg till Göteborg den natten. I väntan på att tåget skulle avgå slog han sig nu ner i min svarta lilla soffa med kuddar från här och där och från förr. Jag hade sett bilden tidigare. Medan jag stod där och bredde limpmackor med kalkon och paprika sneglade jag mot soffan. Det är konstigt vad tid kan göra med människor, inställningar, tankar, tolerans. För 15 månader sedan hade jag nog minsann inte brett en endaste brödkant åt figuren i soffan, snarare knuffat honom ut från balkongen. Nu blev jag istället lite ledsen av att se honom sitta där med ett uttryck som liknade någon som väntar på att grabben i svart kåpa ska komma flygandes bakifrån och sätta klorna i hans rygg och sen äta upp hans familj och mackorna med kalkon och paprika och tågbiljetten till Göteborg. Allt i samma tugga. Det var liksom absolut inte samma glada, lite väl självsäkra grabb som suttit där då, för länge sen.
Jag förstod snart varför.
Tjejen, hon som inte längre var jag, hade fått ett jobb i London. Till London ville hon åka själv. Den här gången var det hon som packade förväntningar i väskan och han där i soffan fick inte plats.
”Hur kan det bli så, Kerstin? Hur lätt kan det vara att bara ändra sig?”
Jag kanske råkar vara den sista i världen att kunna svara på en sån sak, den frågan har för länge sen plivit portad från min hjärna. Inte längre välkommen. Jag bara stod tyst och beskådade den stackars kämpen som nu satt och käkade limpa, innan han där med huvan skulle komma och roffa åt sig.
Grabben i soffan bröt tystnaden. ”Berätta något roligt!” sa han. ”Något som piggar upp.”
Efter en stund visade jag honom något jag skrivit förra sommaren.
Han läste.
Han garvade.
Vi garvade.
”Fy fan vad skön du är Kerstin!”
Klockan närmade sig avgångstid och limpan var slut. Vi sa hej då och lycka till och det var roligt att ses det var ju så länge sen och rock on och allt det där. Sen gick han med tågbiljetten ner för trappen.
Jag skrattade. För tänk att jag faktiskt är det, i vetskap om att vi aldrig ses igen,
jävligt skön!
Det han läste hade jag skrivit om honom. Jag hade skrivit det här.
Söndagsfunderings-te i all enkelhet. Flos (11) hoppade duktigt i lördags och jag var minst lika duktig på att dricka vin på kvällen. Lördagen var helt enkelt mycket fullteckand och mycket fin, sådär fin så att man somnar med superflinet efter att ha kommit innanför dörren vid halv 5 på morgonen och möts av den rosa lampan. Lampan som varje sen kväll säger ”välkommen välkommen hem”.
Super-mamma fikade med Richard Sjöberg på något hotell igår medan jag fikade med Lisa vilket ju var exakt lika bra. Lisa och jag stämde som vanligt av lite planer, lite ”detta har hänt” och framför allt ”detta KOMMER att hända”.
Jag tror jag nämnde något om någon häst och någon tävling och snö. Om engelskstudier och kanske Brighton och vårblommor. New York, sa jag det? Beteendevetenskap, sa jag det? Norrland, Skåne, Visingsö, sa jag det?
Jag tror det var någon som skulle skriva för någon tidning?
Detta kan bli lika spektakulärt som Lade Gagas kotlettfrisyr, tro mig.
Guldstjärna till Fia idag, uppföljt av myslunch med tre riktigt bedårande brudar. Det boxas lite i huvudet överst på min trötta kropp då jag inser att jag ska jobba till halv fuckin’ elva ikväll! Gaah, TILLS jag bara strosar runt lite på Spotify och finner det här. Varharevarit tills nu?
Kerstineurenius's Blog 