Jag är så obeskrivligt tacksam för alla steg på mina ben. Lyllos alla oss med ben! Särskilt idag när jag har mjölksyra i hjärnan utan att den ens har ansträngt sig ett smack. Här försöker man vårda den kungligt, med bomullshandskar och fjäsk, och ändå sätter den sig på tvären. GAAAAH!!?
Tack tack tack tack för ben!
(Observera att mina vrister i alla fall ser lika stora ut i den här vinkeln! Jag hjärta min naprapat!!)
Genom alla dessa sjukhustimmar, de som blivit till dagar och månader, har många vackra människor kommit och erbjudit mig hjälp. Alltså, såna som jag inte känner, hjälp i form av samtal. Jag har fått förklarat för mig hur kemiska balanser rubbats vilket lätt kan leda till känslosvänglingar, hur ett trauma ofta orsakar en underlig oro och, som jag själv också fattar, hur tomt det kan vara att vara hemma om dagarna när man är van att fylla dem med äventyr och måsten. Liksom, när alla andra människor i hela världen gör det; fyller dem med äventyr och måsten.
”Vi finns här när du behöver prata”, rätt fantastiskt egentligen. Jag har aldrig riktigt nappat på erbjudandena, inte ännu iallafall. För jag har liksom hittat min egen terapiform, som är bra deluxe!
Det började på ett spinningpass, redan förra året. På Iksu. Jag som går på ca sex spinningpass i veckan hinner ju genomgå ganska många instruktörer då det liksom nästan varje pass i veckan är olika, men det är några pass, ett par gånger i veckan, som jag hör det. Uppmaningen, den där jag alltid följer. Och även när det är andra instruktörer, som inte säger det, så hör jag alltid uppmaningen i mitt huvud. När svetten ordagrannt sprutar som värst och jag kommer på mig själv att gnissla tänder för att jag tar i så mycket, då hör jag det:
”TA DEN!”
Vad hon instruktören syftar på tror jag är växeln. Alltså, att man ska vrida på lite mer, kräma ur lite mer ur benen, ”växel, växel, ta den, ta den…” säger hon, som om hon skulle kasta en pinne till en hund.
Jag blundar. Och bakom ögonlocken ser jag den: chansen. Min chans. Hjärtat känns i hela kroppen, smärtan i benen och upp i rumpan, klicket i skallbenet, känslan av att ”nää nu orkar jag egentligen inte längre”, svetten som bokstavligen rinner från mina underarmar, ner längs händerna, ner på golvet i en jämn ström. Då ser jag den, chansen. Det går liksom inte riktigt att beskriva hur den ser ut, den bara syns där och jag kommer närmare. Hon där framme, eller rösten i mitt huvud manar på att jag ska ta den och jag jagar lydaktigt efter. Fortare, närmre, hack i häl, tätt, tätt.
Och vet ni det finaste? Jo, det är att det spelar ingen roll om det är ett 40minuterspass en vardag 07.00 eller tre 55minuterspass i streck en lördag förmiddag,
– I mitt huvud, bakom mina ögonlock, i tävlingen som pågår där inne, där kommer jag alltid ikapp!
För när man känner hjärtslagen i hela kroppen, då vet man att man lever. Då behöver man inte vara rädd.
När jag och Moa skulle åka båt ut på Stora Barriärrevet fick vi dela hytt med två hyvens tjejer från England, Izzy och Millie.
Jag presenterade min naturligtvis som ”Kerstin” (brukar skippa efternamnet, Eurenius låter alltid som något med ”anus” på andra språk…) I vanlig ordning fick jag som respons ”Justin, isn’t that a boy’s name?”
Sedan dess har jag áv Izzy och Millie alltid blivit kallad J.T. Eller Justin Timberlake.
Moa, som presenterade sig som ”Mow the Hoe” blev liksom kallad just det…
Igår kom det här fina!
;
sina vänner och sin familj, finsittningar, maskerader, löpturer om inte foten är paj, att spinna, att leva, att dansa sönder sina skor, att orka vara med, grillkvällar, mattfika
och webb 2.0, även fast det inte riktigt syns på det där himla worddokumentet som ska vara inskickat imorgon…
Den här dagen har allting bara varit så kopiöst långt borta. Iksu ligger längre bort när man inte längre har någon cykel, särskilt klockan 06.30. Stan var långt bort och hem, från stan, var om möjligt ännu oändligt mycket längre bort när jag väl var på stan. Magen ekade tom och det är uppförsbacke hela vägen.
Framför allt var orken väldigt långt borta och disciplinen, den var spårlöst försvunnen! Precis lika som sömnen, tyyypiskt när det gått så bra de senaste nätterna.
Idag var dagen då jag blundade och önskade. Jag önskade att den 16e november förra året aldrig hade hänt. Att jag kunde fått mangla på, från där jag var, från dit jag hade kommit. kanske ännu lite snabbare, lite starkare, lite mer.
Men jag vet ju att gnälla inte hjälper någon, allra minst mig själv. Det enda som hjälper är att kriga på. Men stövlarna känns tunga nu
och svärdet och rustningen, de är båda långt långt långt borta…
Jag skulle vilja slå ett slag för givehope.se. I helgen gick jag själv bananer på sidan och skickade glassar, snöspadar och godispåsar till vänner och bekanta. Tänk dig själv att vakna upp en lördagsmorgon och se att du har fått ett glass-presentkort i mobilen och inte nog med det, du får den där värmekänslan i magen när du ser att just den där tanken som du fick av personen som beställt glassen till dig, också ledde till att barncanserfonden fick några kronor. Jag önskar verkligen att jag någon gång i framtiden kan komma på något så smart, typ som givehope.se, och kan få göra skillnad för en annan människa!
Fundera fundera, plantera frunderingsfrön!
Vattna.
Annars har jag precis haft grillmys med ett hyvens gäng. Fy satan vad lycklig jag kan vara över att jag har så fruktansvärt fina vänner. De som finns alldeles nära och de som är många mil ifrån och som jag saknar så att det knyter sig i magen, i princip varje dag. -Ja, ibland kan ont i magen vara en bra sak, om man funderar på det tillreckligt.
”You don’t have time to think up there. If you think, you’re dead.”
Igår hade jag nycklar till allt. De hängde där, runt min hals. Så vi passade på, tog en sväng förbi Nordea och fyllde blånböckerna, gick till operahuset och provade peruker. Vi besökte alla restauranger och godisaffärer och glasskioskar. Mätthet var ordet!
Nääääää, det gjorde vi ju inte, men man vi låssades.
Vi var på Läkarvillan. Liksom en lokal där man kan ha kalas, som främst nyttjas av läkarstudenter, den ligger alldeles bredvid sjukhuset. När jag jag cyklade hem stannade jag till utanför entrén. Entrén till sjukhuset. Där behöver man ingen nyckel, där får alla komma in. Det är så svårt att föreställa sig att det faktiskt ligger människor där inne. Någon ligger inne i mitt rum, på min säng, fastspänd så den inte ska hoppa ur om den studsar runt där för den har så ont. Halva jag ville bara springa därifrån. Söderut, till Gävle eller Skåne eller kanske till Australien? Halva jag ville springa upp för alla trapporna, in till den där människan i min säng som kanske ligger där förlamad i halva kroppen. Den som kanske inte kan prata, inte gå, inte skriva. Halva jag ville springa upp till den och säga att fast man kanske inte riktigt tror det så kan det bli bra. Det kan faktiskt bli så att man om några månader kan gå igen. Kanske kan man om några månader skära frukt i lika stora bitar, prova åka längdskidor, gå upp för ett berg, åka utomlands. Det kan bli bra, det skulle jag vilja säga.
Jag cyklade därifrån.
I asked the doctor who lives in me Why my heart’s been skipping beats, why I almost out of breath, what is this sickness that lives in health?
Oh my head, you’re gonna go places, you’re gonna win prizes. I don’t know how, but if you’ve got it in you, give me some peace of mind.
För ett tag sedan fick skrev en tjej som heter (i alla fall utgav sig för att heta) Stina Solberg ett hyvens fint litet meddelande här, där hon bland annat gav mig tips mot min struliga mage. Jag känner inte denna Stina, vilket är synd, för gjorde jag det skulle jag kunna tacka så mycket. Min mage är faktiskt lite gladare. Så om du ser det här: TACK SÅ MYCKET!
Alltså, borta är ju bra. Och hemma är ju också bra. Det är himla hyvens för då slipper man fundera över vilket som egentligen är vilket…
Kerstineurenius's Blog 