Det är himla mysigt att träffa familjen. Det är också väldigt sött. Sockrigt alltså, och mätt!
Som tur är tycker min fina familj också om att hitta på saker. Roliga saker och viktiga saker, sånt som man kommer ihåg. Typ leka i Högbos höjdbana en torsdagskväll.
Det finns ingenting som får mig att fundera så mycket som när jag tittar på himlen. Himlen, universum, oändligheten, världssvälten och min mage.
(För övrigt vill jag meddela att Eclipse var något av en besvikelse. Varken så mycket magpirr eller g-kraftssug. Insane däremot kan man åka i oändlighet, tycker jag)
Sommaren fortsätter att visa sig från sin absolut bästa sida. Väder och vänner!
Väder som sagt. Jag smörjer och smörjer och smörjer…
Karin är hemma och det är naturligtvis en enda show. Karin ÄR show. Superlativet av alla humör och allting är överallt.
Sitter på tåget på väg hem från Falsterbo, Skåne. Väldigt fina hästar och väldigt mycket sol.
Förra helgen dansades det, dracks drinkar och bubbel ända in på förmiddagskvisten följt av skaldjursbaluns och massa skratt. Skräckfilmkväll framför brasan och nattbad.
Sitter här nu, trött och bränd och ruggigt sunkig och ändå kan jag inte bara landa. Här i tågsätet. Här och nu. Hjärnan går på högvarv fast jag säger åt den att bara chilla.
Jag försöker förklara: ”ta det lugnt, va!” Hjärnan ba: ”mera mera, imorgon vill jag göra det här, nästa vecka ska jag göra det här… Volleykalas, Stockholm, åk hit, res dit. Ring den, stanna här, sov där. Boka, fixa, plugga. Glöm inte vila på det, snacka med den, köp det där…”
Tiden väntar inte på någon, i alla fall inte på mig.
Hörrni, vet ni hur underbart vi har det? Alla vi, vi som bor i Sverige.
När jag var ute och sprang i Brighton, gick i bergen i Kina, tittade ut över öknen i Egypten, låg under myggnäten på Gilli, satt på uteserveringen på Sicilien…. Ja ni fattar, när jag är någon annanstans än i Sverige eller Norge (lite extra när jag är i England) så tänker jag på hur fin den är,
allemansrätten .
Så, min trogne vapendragare och jag bestämde oss för att med kanot, tält och torra vedträn hylla denna ypperliga företeelse även denna vecka.
Vi gör mandelexperiment för att se skillnaden mellan de bruna och de vita salta mandlarna. Moa ollonhuvud ovan.
Käck kvällsutsikt har väl ingen dött av.
Anton och Johan har lärt mig mycket om skog, eld och skogsboende. Tallbarste i majsburk.
Nu får jag längta efter helgens alla härligheter och nästa veckas upptåg, utflykter och upplevelser. Lite grann känner jag att det är nog med friluftsliv för ett tag, jag vill dricka champagne.
Sommar hörrni: vilken jävla grej!
Här om kvällen satt jag på en bänk på Gävle strand och käkade Polly med någon jag inte sett till på länge. Inte sedan jag bodde i min lägenhet, hade hästar och allt därtill och då på den tiden som jag trodde att Gävle, det var ungefär bara min, hans och möjligen några andras stad. Vi kunde allt, visste allt, hade tillträde överallt. Så tänkte vi då.
Sedan dess har det hunnits med en hel del, inte minst om vi ser till geografi. Jag har bosatt mig lite var stans sedan de där åren och även han där som satt mitt emot mig på bänken med munnen full av Polly har så att säga left the hoods. Jag ser nog fortfarande på den här staden som min hemstad. Det brukar vara här jag landar mellan allt det andra. Endast 40 % av min famlij bor kvar här och för tillfället är det bara 20 %, nämligen jag. Och jag räknas egentligen inte ens in i de där 40. Han mitt emot mig sa att det är samma saker som är bekväma att komma tillbaka till som också gjorde att han flyttade. Jag förstår hur han menade. Man vet vad som finns.
Vi pratade om planer, varför de är så oviktiga för honom och så fruktansvärt viktiga för mig. ”Är det för att du är vilse eller bara väldigt hungrig?”
Sanningen är nog den att jag gärna vill ge mig av innan jag tröttnar, alltid resa till något och aldrig fly ifrån där man är. På så vis kan man känna sig trygg i att om man inte gillar det nya har man alltid något fantastiskt att återvända till.
Vi skrattade.
Igår när jag skulle somna låg jag och tänkte på fraktaler. Självlikformiga mönster med struktur i alla skalor. Som en ormbunke som upprepar samma bladsekvens men i olika storleksförhållanden. Allt är lika men på lite olika sätt. Som ett träd eller som en sierpinskitriangel, där samma algoritm upprepas oändligt många gånger. Den här staden är som en fraktal, och även något som jag ofta väljer bort. Så, funderade jag, vad är i så fall bättre?
Inom matematik snackar man ibland om fraktaler, som ovan beskrivet. Som en motsats till detta skulle man kunna sätta kaos. När något beter sig kaotiskt är det små skillnader i starttillståndet som leder till stora oförutsägbara skillnader i sluttillstånden. Ett sådant system beter sig som om det vore styrt av slumpen.
Det gör en ju minst sagt lite nervig, om något ska styra mitt liv så vill jag knappast att det ska vara slumpen, där välts ju hela mitt resonemang om planer omkull.
Det här tåls att fundera mer på, uppenbarligen. Tills dess håller jag mig till mina planer. Ibland kommer lite kaos in på vägen, typ att hästen man ska vinna allt med blir skadad, hjärnan som ska lära sig allt blir sjuk eller benen som är tränade för att löpa ett lopp går sönder. Planerna innefattar ju riskanalyser och åtgärdsplaner, SÅ ATT DETTA INTE SKA HÄNDA. Och så händer det ändå.
Fraktaler och kaos. Gävle och världen. Jag och Polly och alla runt ikring. Nu är jag ju hur som helst här, i staden där det självlikformiga mönstret upprepar sig i flera skalor. Ironiskt nog så är denna dagen ett ganska bra exempel på det. Jag ska ha ridlektion.
Hej så länge.
Kerstineurenius's Blog 