Ang. att vara modig.

I lördags natt gav jag någon två löften. Det ena var att jag lovade att jag ska lära mig att spela golf. GOLF?! Behöver man inte typ tålamod för att göra sånt? Eftersom jag räknar med att leva ett långt liv så känner jag att jag kan lägga det löftet på hyllan ett tag. Så vitt jag kommer ihåg gav jag aldrig något löfte om NÄR jag ska lära mig. Bara ATT jag NÅGON GÅNG ska lära mig. Så, ja, jag tar tag i det senare helt enkelt.
Det andra jag lovade var att berätta varför i hela friden jag ältar om att jag var så modig förra året. År 2009. Den enkla sanningen är den att jag inte gjorde något egentligen, så mycket som jag fattade många för mig väldigt stora beslut.
Som jag sagt (skrivit) förr: jag gick in i januari med ett liv och slutade december med ett väldigt mycket annat. Och det var modigt. Cred till mig.
För det är beslutet som är knepigt.
Hoppas jag…

Annars skulle jag också vilja reda ut följande:
I ”mitt” stall, på Gävle Ryttarsällskaps anläggning, Lerviksvägen 42, är alla ganska involverade i varandras liv. Vilket ju är fint egentligen.
Då jag inte fysiskt är där lika ofta som jag var förr (pga just dessa beslut som jag precis redogjort) så försöker mina stallkamrater involvera sig i mitt liv bäst det går ändå. Det är ju som sagt fint, men det kan sluta i följande frågor/påståenden:

– Kerstin, när flyttar du till Kina då?
– Kina? Jag var i Kina före jul…?
– Nej, men flyttar dit på riktigt. Jag har hört att du ska bo där i ett år, MINST..!?

– Men GUD vad roligt!
– Eh, vad?
– Att du köpt en unghäst! Vad är det för något? En 5-åring har jag hört?
– Eh, nä… Jag har sagt upp min boxplats.. Och verkligen inte köpt någon till häst…

– Och du ska flytta till Stockholm har jag hört? Alla flyttar visst dit nu för tiden!
– Oj, vad skulle jag göra där då?
– Ja, men jag har hört att du ska flytta till din kille i Stockholm!? Stämmer inte det? Det är väl därför du hyr ut lägenheten?
– Jag visste inte ens att jag har en kille i Stockholm…

 

Ja, ni hajar. Men det kan bli ganska komiskt.

Ihop för en helg

Tåget gick otroligt nog och jag landade på en röd hallmatta fyra trappor upp. Vi hade sagt där på trappen till Goya sådär runt 3-snåret någon natt att ”vi kan väl ses nångång”. Men vi alla vet ju att de där ”nån gång”-arna brukar kunna bli ganska få och plötsligt flyga bort som ökensand i storm om man inte bestämmer något definitivt. Spikar ett datum liksom. Set up a date.
Efter en himla massa virrvarr i både huvud och kropp under både vår och sommar och höst föregånede år, så kunde den där ”nångången” inte komma så himla mycket mer passande.

Redan på tåget hade jag ångrat mig. ”Vänd vänd vänd” hade jag tänkt säga till konduktören, men varje gång han gick förbi klistrades läpparna ihop och jag fick inte fram ett ljud. Och förresten, jag tror knappast jag hade fått höra någon ropa ur högtalarna:
”kära passagerare, resan är nu inställd på grund av en velig och lite väl inpulsiv flickas begäran och vi återvänder nu till Gävle. Trygga, lilla Gävle. Beräknad restid är lika länge som vi nyss åkt om vi inte lyckas krocka med något tåg på vägen DÅ VI HELT PLÖTSLIGT GÅTT FRÅN TIDTABELLEN…” även om jag hade lyckats yttra något till den kraftigt byggda konduktören. Nä.

Hur som helst så kom jag ju fram. Jag gick i trapporna och ställde väskan på den röda, redan nämda, mattan.
Men det blev inte så konstigt som jag hade trott. Tvärt om. Mexikansk middag och rödvin följdes av väldigt mycket folk som helt plötsligt kom på besök. Natten var precis stjärnklar när vi delade vante och diskuterade snöröjning och Australien. Vidare i den röda hallmattans hem lyssnade vi lite på Justin Vernon och Joshua Radin, men när Melissa Horn började sjunga om långa nätter och att hon vill ha någon där som hon hade förut kände jag att det började bli lite väl likt något annat jag kände igen, och jag bad honom stänga av.
Vi låg på golvet och åt lantchips hela morgonen tills tåget tog mig hem till lilla Gävle igen.
Vi hade träffats den där ”nångången” och det kändes bra där på tåget. Som att vara ihop fast bara över en helg. Lagom kanske.

Två dagar tog det innan jag till slut insåg att jag inte borde göra såna där lite väl inpulsiva saker, då jag råkar ha ungefär INGEN karaktär och fundera lite för mycket.
Igen.
Jag insåg det IGEN.

Vi snackar minnen. Vi snackar älta. Vi snackar K Eurenius.

 

Men jag tänkte bättra mig.

IMORGON TÄNKTE JAG VARA GRYM PÅ ALLT!