Jag hittade till Gävle strand imorse. Lika så gjorde solen. Mycket välkommet vårmys sådär halv nio på morgonen! Prommenader är bra, särskilt när man har träningsvärk x 1000.
Jag går ungefär såhär:
Arkiv för februari, 2012
Min pappa har skaffat sig en PT. Denna PT är ingen mindre än jag själv. Två gånger i veckan står jag och peppar på så snart är han biffig 😉
För detta ”slit” från min sida får jag fotmassage två gånger i veckan. Ganska bra deal tycker jag.
Så här sitter jag vid brasan med en kopp kaffe i näven och kollar på GP-hoppningen från Göteborg medan pappa masserar mina fossingar efter att de fått sig ett fotbad.
Ikväll är det middag och mys på Nygatan,
Hjärtsöndag!
Precis utanför dörren till mitt rum på sjukhuset hängde det en tavla. Den var gjord av korsstygn, ni vet en såndär som ens far- och mormödrar förmodligen har hemma. (Vi har också sådanna, dock skapade av undertäcknad någon gång på syslöjden…)
Stygnen utgjorde bokstäver som tillsammans bildade orden: Det är alltid för tidigt att ge upp!
Denna helg är Öppet spår-helgen. Människor i trikåer vallfärdar till Berga by med blåbärssoppa och målsnören i blicken.
Jag blev redan för några månader sedan varse att det inte spelar någon roll om man har haft skidorna stående brevid skrivbordet, i väntan på snön, sedan september och kört ca 6 kontitionspass i veckan under hösten. Det blir ingen Berga by för mig i alla fall.
Efter lite taktiksnack med min läkare inser jag att även Vättenrundan får klara sig utan mig. I alla fall det här året. jag väntar fortfarande spänt på att snön ska försvinna så jag kan upptäcka om jag ens kan cykla!
Men det går ingen nöd på mig. Jag tittar på tavlan och håller halft med. För ni har väl inte glömt?
Det är alltid för tidigt att ge upp!
Nästan alltid…
https://kerstineurenius.wordpress.com/2011/11/23/2277/
https://kerstineurenius.wordpress.com/2011/10/03/sa-manga-fragor/
Ja, men lite som humlorna, viskade han.
– Man borde liksom egentligen inte kunna flyga, men vi gör det ändå.
Hjärtdag.
Riddag.
Träningsdag.
Mysdag.
Eller, kanske framför allt, myskväll!
Alla världens hjärtans dag!
Yes! Det är måndag och jag är överlevandes. Ja, jo, jag klarar mig ganska så bra själv.
Inte kanske för att jag hunnit vara så mycket själv i helgen i och för sig. Taco + semla med Mickis, Sophie, Hanna och Madde, som alla utom sistnämnda nu grilljerar sig i Thailandet avlöstes av 5 joggade kilometer och ett träningspass på mammas och pappas köksgolv.
Christoffer överlevde utlandskravaller och landade på Norra Kungs, mitt helg-hem, för att insupa en kaffeskvätt.
Skådade mello med fina Maria och fruktsallad. De få gånger jag tittar inser jag varför jag så sällan gör det. Seriöst, What about the never ending atrocious performances?
Tom och Pata kom och myste med mig på söndagsförmiddagen och jag hann nästan få ihop middagen tills Mille kom hem från spalyx och fynd-shopping. Morgonpromme. Kvällspromme. Inget vägguttag funnet.
A glorious weekend helt enkelt!
Just för tillfället smider jag och trött-huvudet denna veckas uppdragsplaner.
Varje vecka, ny operation:
Denna vecka lutar det åt försök till bassängbesök, stanfika, alla hjärtans dag-mys och en ridtur på en fager fåle. Till helgen ska jag hejja på En påse skridskor till vinst och mysa med två (tre?) av mina bästaste E:n.
Och vila. Jag har ju lovat farbror doktorn!
Love it!
(Älska den som uppfann stödvila och powernap. Förmodligen samma snille…)
Det är tid att dra nu. Nu är det dags att klara sig på egen hand.
Ibland går inte båten exakt som man hade tänkt sig, men så länge det blåser och man håller seglet uppe så borde man ju i alla fall komma någonstans?
Vi spänner fast oss och lättar ankar.
Det är en ständig följetång det där med mig och mina flyttningar.
Den här gången skulle jag dock bara kalla det en mini-flytt. Jag ska helt enkelt prova att bo på egen hand igen. Ojojoj. Det kan verkilgen bli spännande. Jag och min hjärna i ett eget hushåll liksom.
Från att vara Kerstin Alltid-klara-sig-själv Eurenius till att bli beroende av andra människor för att bara komma upp ur sängen eller bara kunna att gå. Höger fot framför vänster fot framför höger fot…
Nu ska jag gå i trappor, komma ihåg att låsa dörren, laga mat, bädda sängen och. så. vidare. Spännande värre. Kom och hälsa på vettja!?
Först ska jag ha teamsamtal med läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast. Och ett bassängpass, thank god!
Topp 5:
1. The Deer Tracks – Ram Ram
2. Markus Krunegård – Samma nätter väntar alla
3. The National – Exile Vilify (From the Game Portal 2)
4. Afrojack – Replica – Original Mix
5. The Tallest Man On Earth – The Wild Hunt
Upp som enn sol och ner som en pannkaka. Tjoho vad o-samarbetsvillig mitt bihang (alltså kropp + huvud = hela jag) har varit idag!
Dagen ägnas alltså till att ligga i badkaret och tänka tillbaka på när jag och Moa råkade få i oss sissodär 4 liter rosévin före 11.00 på förmiddagen. vilket ledde till att vi kröp runt, runt fötterna på Håkan Hellströms band, under en Florence Valentin-konsert och lådsades att vi var två marsvin.
Det var en fin och väldigt varm dag. Jag lyckades stänga in mig på HM’s personaltoa så att dörren gick i baklås medan min kära väl Moa sysselsatte sig med att ”inte känna sig riktigt färdig” och tänkte övernatta en extra natt i ett främmande förtält.
Vi klädde oss som Lykke Li toppat med lite solsken, hade vingar av guld tills vi ramlade omkull och gnolade på den här:
Tid är medicin tydligen,
så jag ligger kvar här i badet.
Under den här, annars väldigt roliga och händelserika veckan, har jag fyra eftermiddagar suttit och väntat på taxin som tagit mig hem till varma Barnhems. Ja, exakt, jag bor inte längre på sjukhus, bara hänger där på dagtid. Brilljant, om ni frågar mig!
I alla fall så har jag två av dessa fyra eftermiddagar sett den mellanstora skåpbilen. Mannen och kvinnan. Det röda lakanet.
Det isar längs ryggraden för jag vet, att där på båren, under det röda lakanet ligger något. Det ligger alldeles stilla, alldeles kallt.
Det något har varit någon, bara för inte alls länge sedan.
Mannen och kvinnan gör alltid samma ritual: de kör varsamt in båren med fd. någon under det röda lakanet bak i bilen, sätter ihop handflatorna och bugar försiktigt, stänger bakdörrarna, hoppar själva in i förar- respektive framsäte och kör sakta iväg. Iväg med någon som blivit något och som nu kanske blir ingenting, förutom tusentals minnen och massvis med saknad. Förhoppningsvis.
Under det här livet som jag levt de senaste månaderna har jag hunnit lära känna väldigt många nya fantastiska människor som jag aldrig förr skulle kunnat gissa att jag skulle lära känna. Våra livsbanor har helt, för mig oväntat, korsat varandra.
Alla har vi en historia.
Flertalet av ovan angivna nya bekantskaper är män i rullstol. Just nu är det en av dessa fantatiska män i rullstol jag syftar på.
Han är expert på att manövrera denna rullstol med hjälp av en eldosa, de två fingrar han kan röra och en brinnande vilja. Han öppnar snusburken med tänderna, gillar inte direkt ordet gymnastik och har nu, efter sju månaders träning, börjat kunna prata igen. Sådär på riktigt. Sådär så han kan beställa pizza själv och driva med omgivningen, sådär så man kiknar av skratt.
När jag ser den mellanstora skåpbilen tänker jag bland annat på hans historia. På en bil som kör på en motorcykel en varm och vacker augustidag. På en väldigt berusad kvinna. En kvinna som får sitta ynkliga två år i fängelse och en man som får sitta kanske betydligt mycket längre i en elmanövrerad permobil.
Jag tänker på det röda lakanet och på hur mannen och kvinnan för ihop sina handflator. Jag tänker på hur de bugar mjukt.
I helgen ska jag laga mat med mitt hjärta. Jag ska grilla korv i vinterskogen. Jag ska mysa på Falltä och jag ska rida.
Det finns motorcykelolyckor,
hjärntumörer,
sjukdomar,
de som bryter nacken.
Det finns också hopp, längtan, läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kirurger, envishet, klarsynthet, grillkorv, ridtillfällen, de bästa vännerna, hjärtan, vinterskogar och drömmar.
”Och så finns det tur”, tänker jag med våta ögon ,kikandes på det röda lakanet.
Tur att få vara någon.
För det kanske känns svårt när ljusen har släckts, vi är mitt i vår mörkaste tid.
Det kanske känns hårt, men när minnerna väcks, kan jag fortfarande höra ditt liv.
Hunnit ätit yoghurt-frukost och tårtöverraska födelsedagshjärta innan taxin nu tar mig till bassängträning, logopedbesök, sjukgymnastik och arbetsterapeut.
Nej, ni behöver inte vara oroliga,
jag har inte tråkigt! : )
Kerstineurenius's Blog 