Hej och hallå, här ligger jag. I en hög. På ett golv.
Så trött så att det känns som att jag ska kräkas. Så glad så att det känns som att jag ska spricka.
Det finns mycket att vara glad över idag!
Arkiv för april, 2013
Jag läser om hur folk stör sig på alla som lägger ut träningsbilder på Insta. Så funderar jag på om jag gör det?
Sen läser jag om folk som stör sig på alla som lägger ut bilder på vad de äter, på Insta. Och så funderar jag på om jag gör det?
Sen funderar jag på hur många som verkligen tvingas följa någon annan på Insta och får ett akut sug efter att laga till en extra middag, trycka ner den i träningsdojorna och knäppa ett kort.
Ska nog skaffa mig ett twitter-konto också där jag kan skylta med bilden, som extra krydda.
sen tänker jag att det måste ju finnas NÅGON som är irri på vårpromme, backhoppningsbacke, igelkottsbäbisar, boardingpass, asfaltsvältar, Kerstin, såpbubblor, händer, blev, balkonger i solnedgångar, diskmaskiner och grävdans också.
men vad gör det liksom?
I påskas hittade jag en papplåda på vinden i mina föräldrars hus. I den fanns det teckningar och annat hemmasnickrat som tillverkats i mina, Klas och Karins yngre dagar. Framförallt mina, jag var pyssloman när jag var mini.
Bland annat så fanns där en bok. ”Kerstins drömbok” kan man på första sidan läsa, med fina och färgglada bokstäver. Längst ner på framsidan står även mitt namn och året 1995, det året då den tillverkades, året då jag fyllde 7 år.
Hittar man en sådan bok på en vind, där man förmodligen tecknat ner lite tankar om drömmar som man haft, kan man liksom inte bara refsa upp boken hur som helst och börja läsa. Jag packade ihop pappkartongen igen, men tog med mig boken ner till vardagsrummet, det med silvertapeter och de skönaste fotöljerna jag någonsinn suttit i. Kokade mig en kopp kaffe, satte mig till rätta och började försiktigt bläddra i boken med fingrar så lätta som om papperssidorna var gjorda av gladguld.
I boken fanns lite ditt och lite datt. Mycket smart och relevant faktiskt,
jag läste om drömmar om att starta en marsvinsuppfödning. Det kan man ju säga att jag undefär uppfyllde faktiskt. Det känns ju bra för det är inget jag behöver syssla med nu, för många marsvin som krypit in i dammsugarslangar, satt gurka i halsen och dött, fått förstoppning och kostat en massa pengar i veterinäravgifter för att sedan lite snöpligt blivit tagen av en rovfågel när den var ute på prommis. Både jag och Klas har varit hemma från skolan för att mata marsvin med nappflaska när deras mamma dog. Stackars mamma och pappa har genom åren varit tvugna att nalla från semesterdagarna då försäkringskassan ännu inte infört ”hemma för vård av sjukt marsvin” i deras stadgar.
Numera ligger marsvinsuppfödandet på hyllan, så att säga.
Andra drömmar handlade om att rida stora tävlingar, på snabba hästar som hoppar höga hinder. Jag ville resa till värme och till ktla, bota sjuka djur, klättra på höga höjder, simma i djupa vatten med fiskar i alla världens färger. Ta hand om barn utan föräldrar, uppfinna saker, lära mig allt om solsystemet och rymden, klappa pingviner, lära mig spela klarinett, piano och gitarr
och så var det den viktigaste punkten:
när jag var 20 år (med andra ord typ liggandes på dödsbädden) skulle jag ha byggt eller köpt en rymdraket. Med den skulle jag åka och se stjärnorna på närmre håll och sen åka två varv runt jordklotet,
ett supersnabbt, snabbare än ljuset och så ett långsamt varv, så att jag hann se allting noga.
Nu, år 2013, drömmer jag inte längre om att bygga en rymdraket. Men sedan den där dagen, då jag satt uppkrupen i den röda fotöljen och drack mitt kaffe, så har jag varje dag tänkt på det där, att hinna se saker noga.
Det är nog inte så himlans dumt att drömma så.
Hemma på barnhems finns en massa saker som vi gjort, den här stora tavlan tillexempel. Den är målad av mig när jag var 9 år och här kan man läsa om varför grävlingarna behöver sova på vintern. Sånivet.
Ibland behöver man bara titta lite extra noga, så den man ser verkligen vet att man ser den.
Ibland behöver man bara lyssna lite extra noga, så den man hör verkligen vet att man hör den.
Alla kan bli sjuka och så måste det nog vara. Världen har alltid fungerat så. Jag tänker inte ifrågasätta evolutionen, men jag önskar, stjärnstoppsmycket önskar jag, att ingen ska behöva vara rädd.
Kerstineurenius's Blog 