Går, ramlar, går, ramlar, går…
Jag lär mig gå för andra gången i livet här hemma på Barnhemsgatan. Mamma säger att det går ungefär lika snabbt…
Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.
Glöm aldrig det!
Arkiv för december, 2011
…så önskar jag mig allt mitt bruna hår tillbaka.
Doktorn: –Det är viktigt att du inte tänker så mycket…
Eh. Ja. ?
När det är lite tungt får man anstränga sig lite till.
Här är dagens tips från mig till er som råkar befinna sig i exakt min situation:
Alltså; dagens tre tips till er som för någon vecka sedan opererat bort delar av en hjärntumör och som väntar på att doktorn ska ringa och säga att den var godartad, nu kommer allt bli bra igen.
1: När ni vaknar upp mitt i natten för att ni får kramp i er högra arm så kan man absolut gråta en liten stund för det gör så ont.
Efter gråtstunden så kan det hjälpa att tänka att man i alla fall känner någonting i armen, som man inte kände förr.
2: När man tycker att det är jobbigt att ha bandage runt huvudet och hoppas att öronen ska sitta kvar och fasar över varje gång det ska bli omlindat så kan man tänka att det i alla fall är tur att man slipper se spåren efter dom 54 häftklamrar som suttit där, varje gång man tittar sig i spegeln.
Och dessutom så har man inte skitsnygg frisyr.
3: När man är lite ledsen över att man tappar precis alla muskler i kroppen och ens vader ser ut som en tanig fjortonårings, så kan man tänka att man kanske får på sig sina ridstövlar som man specialbeställt från Italien som man inte kunnat ha på två år.
Det är konstigt att man nästan kan stå och balansera på ett ben, men inte gå, läsa eller skriva,
men då är det tur att pappa och Klas finns som kan hjälpa en med det. Skriver gör jag aldrig själv.
Men tänka gör jag bäst själv.
Lycka kan vara att få vara HEMMA på självaste julafton. Med underbaraste familjen Eurenius.
Hej vad jag tycker om dom!
Fruktansvärt mycket tycker jag också om mina fantastiska vänner, så till er vill jag bara önska världens godaste jul!
Till min skitkropp som valt att sätta fram jordens längsta långfinger till mig vill jag meddela följande:
SKÄRPNING! Jag är fett missnöjd med vårt samarbete under de senaste månaderna.
Så du vet!
God jul!
Det är nog nu man ska brätta att man lever likskm
Published december 19, 2011 Uncategorized 11 CommentsDet är tur att man inte vet hur fruktansvärt ont det kommer att göra.
Det är tur att man inte vet hur rädd man kan bli.
Det är nog kanske tur att man inte vet hur lång tid det kan ta.
En himlans tur var det att jag inte såg några röntgenbilder före operationen.
Stor som en tennisboll. Trassligare och trängre.
Men tur har jag som har Perdam. Och en massa massa massa änglar. Och mamma och pappa. Och er.
Och när det där helvetes jävla Kebnekajsetoppen känns oändligast längst mirakulöst långt borta,
då är det tur, åter igen, att jag ju innerst inne vet att jag står där.
Om ett tag i alla fall…
Först får man krypa tills man kan gå igen.
Sen kan man springa tills man är stark nog att hoppa.
Därefter kan man flyga, tror jag.
så nu jävlar; här ska krypas!
Alltså, egentligen.
Tio och en halv timme senare är man liksom framme. Varför har inga lastbilar vinterdäck på vintern? Folk krockar ju! Tusen lastbilar på E4an, huller om buller och man är glad att just vi inte var med i någon krock.
Hörrni, vem är jag att gnälla egentligen? Tusan vad klagigt det har blivit här ibland.
Förlåt. På riktigt.
Nu är det tusan dags.
Det enda som nu finns att tillägga är att
önska Pedram och kirurgteamtet lycka till
och mig själv önskar jag en god dags sömn. Och lite tur och lite flyt, vilket jag kan tycka att jag är värd nu liksom.
Nu loggar jag ur livet ett tag så får vi se när jag kommer tillbaka.
Hej och lite heja heja heja!
Fantastiska Emelie och fantastiska Kerstin
Idag är det söndag. Trött och dimmig, kroppen under täcket.
Samma kropp som fick följa med till Hemlingby en sväng. Huvudet försvann någonstans på vägen. Huvudet som kan ha skrivit ett nytt hyreskontrakt, med en ny hyresgärst idag. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.
Imorgon är det måndag.
Sen är det skräck. Fast ändå en väldans längtan, längtan efter att kanske veta nåt mer. En längtan efter att bara få ut det som inte ska finnas i mitt huvud, det där som gör så himlans mycket med strul än nytta. Lite mera, varje dag.
Jag hoppas på mycket.
Jag hoppas på tålamod de närmsta månaderna, kanske året.
Jag hoppas på fint väglag imorgon.
Jag hoppas på att mitt minne och mina muskler någon gång vill leta sig tillbaka.
Framförallt hoppas jag att Pedram medvärldenslängtstadubbelefternamn har en bra dag på jobbet på onsadg.
På onsdag ska jag sova hela dagen. Hoppas jag.
Åter igen är jag ändå sjukt tacksam över att jag kommer ihåg en del saker.
Fina hästar. Bästa vänner. Australiens höga berg. Mitt älskade Kasern. Nusa Lembongan. Över de Ryska molnen och så landar man i Kina. Egypten. Fallskärmshopp. Frankrike. Tub-dyk. Resor till Norge. Grekland, Tyskland, England, Danmark, Italien och en massa andra fantastiska länder. Hajar. En sommar hos Irländaren. Marlijn. Mamma, pappa, Karin, Klas. Galna män som sväljer guldfiskar levande. Fotopass. Joy. Mil på mil på mil i dojorna. Zappo. Strömsholm. Flos (11). Helge. Lycke och Lillen de finaste av somrar. Smultronställen. De bästa av nyårsfester, midsomrar, juldagar, födelsedagar.
Champagne. Skoskav. Bilturer. Konserter och festivaler. Sjukt mycket tur med jobb.
Allt roligt och allt sorgligt och allt som försvunnit och allt som inte försvunnit. Kärlek lite här och lite där.
Mod. Tack för mod och tillit till bra magkänsla.
När det är lite tungt får man anstränga sig lite till.
Hörs snart igen
Årå. Min telefon har dött. Helt plötsligt stängde den av sig och nu vägrar den att vakna.
Det är konstigt hur beroende man kan vara av en liten sak. Allt finns ju liksom där; viktiga anteckningar, fina ord, kontaktuppgifter, planerade saker, minnen.
Det gör mig lite rädd.
Förra sommaren blev jag av med min telefon. Det fanns så himla mycket fint där som jag så många gånger önskar att jag kunde gå tillbaka och titta på. Läsa och minnas.
För det man inte kommer ihåg är inte lika sant.
För tillfället har jag inget minne alls. Jag kan fråga Karin 7 gånger om dagen vad hon ska göra en kväll. Koder och lösen och ord, inte mycket går ihop.
Dagens önskningar:
– Att min telefon återupplivas
och att min mage gör ett lite bättre jobb framöver gällande penicillin, jämförelsevis med för två år sedan. Då dog den liksom.
Förlåt kroppen.
Igen.
– Snälla Kerstin, ät nåt. Är det inte någonting som du är sugen på…?
– Alltså, nä. Eller, kanske en frukt. Eller avocado eller nåt…
5 min senare:
När det är lite tungt får man helt enkelt anstränga sig lite till
Published december 7, 2011 Uncategorized 1 CommentIbland kunde ju en helg bli ganska slirig liksom. Få sovna timmar – många goda drinkar – skoskav deluxe av inte helt superbekväma dansmackor och. så vidare.
Söndagen kom alltid ändå. Ibland var man inte superfräsch, men tävlingsfri söndag i min värld betydde, alltid och utan undantag, gymnastikhoppningsdag.
Det föll sig så, varje söndag, att ju sämre och risigare jag var efter helgens bravader, desto fler stöd och bommar, kuber och titt-prylar, släpade jag promt fram. ”Bara för att” liksom. En inre övertalning till mig själv att ingenting fick gå ut över min och min kära hästs träning.
Just det är ett måtto. Ett ganska bra måtto att ständigt ha i huvudet.
När det är lite tungt måste man anstränga sig lite till.
Sjukvården i Sverige är fantastisk. Jag tycker verkligen det! Alla är så fina och snälla och ingen önskar naturligtvis att någon annan är sjuk. Dock är det lite svårt när man själv måste ringa och styra och dona. Hälsocentralen, Sjukhus i Gävle, röntgen här, medicin där, sjukhus i Umeå, operation här, kirurgisnitt där…
Det blir ännu knöligare när ens hjärna knappt fattar att 1+1 är 2, men som sagt,
När det är lite tungt måste man anstränga sig lite till.
Dags att banka igång kroppen och huvudet. Idag ska det ätas kortisontabletter för glatta livet och jag ska bli tjock. Kontrastdrickning, röntgen och jag ber lite, till om det nu finns nåt att be till, att det inte finns nåt mer inne i mig som inte ska vara där.
Mellan alla koma-landningar i vardagsrumssängen blir det i alla fall aldrig tråkigt på Barnhemsgatan! Världens finaste blommor och paket och världsfint besök så fort jag orkar. Telefonsamtal. Meddelanden. Brev.
Igår kom det ett skönsjungande luciatåg genom min trädgård, in till mig, fullt av fina stämmor, bullar, ljus och kärlek och åt julbord. Det julstökas varje dag, som bara den och jag som inte ser så bra, kan ligga och lukta.
När det är lite tungt måste man anstränga sig lite till.
Lycklig är jag som har världens finaste och bästa människor omkring mig.
Nyp-i-armen-lycklig ska jag vara, mitt i allt det här, att jag är jag.
Det är liksom inte mer med det.
Om någon bara kan väcka mig
och så blir allt som vanligt?
De som känner mig vet att just utomhus är något jag verkligen älskar. Alltid efter ett somarlov, när man helt plötsligt måste sitta inne i en skola, eller efter en helg helt plötsligt behöver vara på ett kontor flera timmar om dagen, slår det hårt i mitt huvud. -Även då det inte finns någon hjärntumör där inne.
Förutom turerna till och från diverse läkarbesök har jag inte varit ute en endaste gång de senaste 2,5 veckorna. Karin och Klas kånkade runt mig i rullstol några gånger i Umeå, men det är svårt. Det blir liksom knas i huvudet när ögonen får så mycket att fokusera på så allt snurrar.
Inatt har jag dock slagit sömnrekord! Tre timmar i streck och jag känner mig som en superkvinna! Pulsen går upp i 200 av lycka när jag inser att om jag ligger och blundar typ hela förmiddagen så borde det pallas med att åka på juuuuulmarknad i eftermiddag!
I Furuvik. Världens bästa Emilia. Kanske kan jag pussa på en tjock jul-häst? Frisk luft. Julstämning och UTOMHUS!
Idag blir världens bästa dag, idag är jag gladare än gladast!!
Kom igen kroppen: Heja heja heja!
Det här gör mig också väldigt väldigt glad!
Kerstineurenius's Blog 