När jag var liten, uttråkad och gnällig, sa min mamma alltid att ”Kerstin, du måste lära dig att kunna ha tråkigt.” På riktigt. Så sa hon. Det måste vara världens sämsta säg.
Igår pratade jag och pappa om vardagslunket. Jag frågade honom om hur han mådde och han sa ”ja, duvet, vardagslunken… den ena dagen är som den andra…” som om det vore ett bra svar på min fråga. Och det var det också, för jag hörde det i hans röst.
Jag tycker att det är oacceptabelt oförlåtligt mot sig själv att skylla på vardagen. Att skylla en tråkig tillvaro på att det är höst, eller att det är tråkigt väder, eller att det är långt kvar till sommaren. Alla mina dagar är inte heller något äventyr, spännande och roliga allihopa. Men går det så långt att man börjar skylla på vardagen som en faktor missgynnande sin egen hälsa, då bör man fasen sätta ner foten! Att bara ha o-tråkigt två dagar i veckan eller bara på semestern, börjar vi räkna efter hur få de dagarna är under en livstid, kommer vi begå kollektivt självmord allihopa. Lägg in oss, liksom.
Om jag får några barn någon gång ska jag inte lära dem att man måste kunna ha tråkigt. Jag ska inte lära dem något om vardagslunken. Det kommer de att få finurla ut själv. Jag ska bara försöka lära dem äventyr. Att fira så mycket som man möjligen kan tänkas fira och att de flesta dagar är olika,
det är vad jag ska försöka lära dem.
För alla er som har idébrist gällande helgaktiviteter, tröttnat på bakissöndagarna och till er som har för lite frisk luft i lungorna kan jag tipsa om hajk. Det var vad vi pysslade med i helgen, vikingstyle.
Pulssnö. Skottning. Bäcker fällde sitt första träd och var med all rätt mäkta stolt. Granrishuggning i oändlighet, Bullens korv och minusgrader. Upp och hoppa, blåbärssoppa!
Kerstineurenius's Blog 