Na, nu har vi rockat klart har, jag och Moa.
Dags att lamna Beenleigh for att glassa i Brisbane nagra dagar. Sol, bad, discodans, smoothies och paraplydrinkar. Darefter far vi vidare mot Gympie, vilket vi trodde lag typ tva timmar med tag fran Brisbane. ”8 hours”, sa nagon. ”10 AT LEAST!”, sa nagon annan sa ja, inte vet val jag.
Dags att packa vaskan. Igen…
En onsdagsnatt, sissorar runt halv 5-snaret, i Brisbane rekommenderar jag er inte att ha vem-kan-kissa-langst-tavling over gatan. Da kan man bli tagen av polisen.
BLIR man tagen av polisen rekommenderar jag att inte fraga om man kan fa tillbaka sitt korkort som man blivit av med for att man kort full, lite tidigare an planerat. Det funkar liksom sallan.
OM man fragar en san dum fraga och far svaret att ”nej, det kan du verkligen inte!” sa rekommenderar jag inte att rycka upp en buske som mycket val ar planterat utanfor ett sjukhus och slanga den efter polisbilen.
Rakar man anda gora de har dumma grejorna, slang ut marijuanan som du har i fickan INNAN poliserna haffar dig! (Bara ett litet tips fran mig liksom…)
Och NEJ, det ar inte jag som gjort de dar dumma sakerna, bara askadat.
Uttrycket ”tiden gar fort nar man har roligt” existerar inte i det har landet. Jag kan uppriktigt saga att jag har det fantastiskt underbart precis hela tiden just nu, men det kanns som att jag har varit har for alltid. Minst.
Fran Sydney tankte vi flyga norrut. Det skulle vara det snabbaste och billigaste sattet hade vi hort. Jag hade dock flytet att, efter ganska manga glas goon ramla over en kille som skulle kora bil til Brisbane, 100 mil norrut. Srax soder om Brisbane ligger Surfers Paradise, dit vi skulle, sa jag lyckades deala till mig en mycket fin lift. Det var en win-win situation som hette duga, for killen blev trott och kunde sova medan jag korde. Bilder kommer sa fort jag lyckas kopa ett mobilt bredband sa jag kan anvanda min lilla lap top. Det var galet och en av de finaste dagarna i mitt liv.
Ett litet missode intraffade dock da jag blev invinkad i en blaskontroll av en polis. Jag fattade inte, av hans grotiga australienska dialekt, att jag skulle rakna fran 1 till 10 i en liten apparat sa jag forklarade for honom att ”in Sweden we blow”. Bra uttryckt Kerstin, TROR ni att han garvade?!
Fram kom vi iallafall och i tva dagar langa, satt jag och Moa och berattade hemlisar.
Nu bor jag i ett fantastiskt hus hogt uppe pa ett berg, langt utanfor varlden kanns det som, hos en man som ar underligare an de flesta. Han tror att han nagongang kommer skapa sig sjalv ett yogacenter i nagat av hans 10 hus, alla under renovering. Vi yogar, springer, ater valdigt mycket mat, hjalper till att renovera hus och framfor allt sa tar vi hand om varandra. Vi hjalper varandras hjarnor, mer an nagot annat har. Och plockar runt bland den dar mannens allt krafs ocksa saklart.
Vi tittar pa kangeruer, leker under fatenfall och ater frukost med varldens mest fargglada papegojor.
Det har ar en resa mycket langre an till andra sidan jordklotet! Lilla Kerstin pa Kasern blev plotsligt annu mindre Kerstin i stora stora varlden. Men jag vaxer ska ni veta! Jag lar mig sa fruktansvart mycket om mig sjalv och andra. Andras dumma beslut lamnar avtryck i min hjarna likval som mina betydligt battre beslut blir starka som stal.
Varje natt nar vi gar och lagger oss paminner vi varnadra om hur fantastiska vi ar. For det ar vi!
Nu ska jag ivag och slita upp golv och mala fonsterlister.
To night is it girls night out i Brisbane med paraplydrinkar och discobelysning. Akta er!
Det går liksom inte att komma förbi. Moa ligger däckad av lite för mycket vitt vin inne på våran ”lesbien bed”, fast det inte ens är en. Det är en ”best friends bed”, vilket alla egentligen fattar.
The swedish girls har blivit ett uttryck, ett fenomen.
Vi har gjort Sydney idag, min väska är framme!! Solat i bikini i världens vackraste park, Knäpt kort på gamla par vid Operahuset, ätit finfin mat vid operahuset (det är backpacking top notch!) Gått, left, skrattat, ätit bagels for free, åkt buss till helt fel ställen, Lyckats charma in oss så vi får lifta i bil istället för att flyga. Dyrt vs. billigt.
Men när de drar i mina kläder at the local pub, slänger fram drinkar och skämtar on my swedish accent, kan jag inte, klockan 04.00, låta bli att undra;
när duger jag till något mer? när duger jag helt?
eller
kan jag få sova snart?
Jag har lovat bilder, imorgon är jag in surfers paradice. Ni ska få bilder…
”Du ska lämna in den i specialbagaget” sa kvinnan vid in-checkningen till mig på Arlanda Airpoart tisdag kväll. Snäll och lydig som jag är så följde jag naturligtvis hennes instruktioner till punkt och pricka.
Efva Attling slog följe med oss till Peking. Hon vet nog inte att det var till mig som hon skrivit ”Good luck, Kerstin” på ett kort för några dagar sedan. Jag sa heller inget. Såklart.
I Kina var det kallt! Gosch, jag tror aldrig det blir varmt i det landet. Stone face-kineserna var få, liksom turister på flygplatsen. Vi sov på bänkar och hackade tänder en smula. Jag gillar inte Kina.
Sedan följdes en 12 timmar lång flygresa till landet Dawn Under (ja, på rätt sida nu då). Hörrni, det är ingen myt att Australien ligger långt bort från Sverige. 12 timmar och då körde ändå flygkaptenen det fortaste han kunde, tro mig, jag frågade. Väl framme i varma och sköna Sydney kommer jag fram till att skit-kineserna glömt att packa om min väska till planet som skulle till Australien, alternativt så ligger den på ett plan på väg någon annanstans. Nä, jag gillar inte Kina.
Dagen till ära spelas naturligtvis ”Gränsbevakarna” (kanal 7) in i just våran tull-kontroll. Jag hade ju ingen väska att rota igenom, bara mitt lilla handbagage, och då får man tydligen V.I.P. och slipper stå i kö. Det gillas mer!
Summan av kardemumman blir att jag bara bara bara vill ha min väska och.. eh.. skrev jag att jag inte riktigt gillar Kina..?
27 timmar och 10 minuter. Jag kan bara hoppas på medvind!
För är det något jag behöver nu så är det just det, medvind. Den 6e april i år blev en annan 6e april än förra året. Åter igen kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket som kan hända på ett år. 365 dagar.
365 dagar som har gått åt så mycket till förhoppningar och lycka, tvivel och olycka, jag har stundvis rockat.
Tack för alla meddelanden jag fått igår och idag! Min telefon har satt fram sitt längsta långfinger åt mig dagen till ära IGEN, men idag är dagen då jag inte gör något åt sådant. Den ska inte användas på några månader. Men tack i alla fall, alla ni fina underbara.
27 timmars flygning innebär att man måste ha med tig någon slags musikspelare. Jag hittade en gammal mp3 som jag fyllde på hos bästaste T igår. Idag passade jag på att lyssna lite medan jag borstade tänderna nu på morgonen, för att checka att den fungerar liksom.
De första tonerna som mötte mina öron
jag stannade såklart till
kanske grät jag plötsligt?
Tror ni?
Frågar någon vart jag är, så kan ni ju berätta,
jag är på väg in i horisonten.
8 udda örgängen, inga prylar kvar i läggan. Eller jo, allt för många men de ska ner i kartånger de med SNARAST! Vill inte. Orkar inte. Packa ska jag göra. Vill inte. Orkar inte. Tvätta ska jag göra. Vill inte. Orkar inte.
Igår dracks det rosa hej då-drinkar i porslinsmuggar från Ikeas flytta-hemifrån-kitt med Annawall på soliga balkongen. De satt fint och vi fick kisa för att se varandra. Hon är fin den där Annawall, lycklig kan jag vara som har henne.
Dags att flytta igen. Till en väska. Kopparna får inte följa med.
Vill inte. Orkar inte…
Kerstineurenius's Blog 