Hej och hallå, här sitter jag och äter blodpudding utan sylt samtidigt som jag lirkar lite med hemtentan. Just det, den där hemtentan. Det kommer en liten jag-vill-bara-krypa-ner-under-täcket-och-gråta-attack varje gång jag tittar på den och plötsligt blir Facebook sådär hiiimlans intressant. Facebook som inte ens är kul, egentligen. Och här hamnar jag också, tydligen.
Hemtentan.
Vi snicksnackade om den idag, att den är lite klurig och så och att det är min födelsedag imorgon.
”STAAAACKARS DIG KERSTIN. SOM MÅSTE SITTA OCH SKRIVA TENTA HELA DIN FÖDELSEDAG…!” löd åsikterna. Jag flinade bara.
Nu ska jag sätta på min klyschhatten igen. Eller, klyschsombreron kanske. Den där som är så stor så att hatthyllan skulle ramla ner om jag la den där.
Imorgon är min födelsedag, jag har då försökt carpe diema i typ 25 år. Även om jag förra året hade, enligt omständigheterna, en fruktansvärt finfin födelsedag i dagarna tre så hade jag nog inte gjort något hellre än suttit och skrivit en hemtenta. Just det, här sitter jag nu. Jag kan vara med. Jag ÄR med.
Imorgon ska jag inte bara skriva hemtenta, klockan 07.00 är det morgonspring. Sen föreläsning och SEN hemtentaskrivning. Och lycklig är jag för det.
Igen tack och tack och tack.
Tack för alla fina vänner som kom och gratulerade mig i förskott, igår och för megafina presenter. Tack för att jag nästa helg får fira födelsedag igen.
Tack för att jag måste masa mig upp klockan kvart över sex. Tack för att jag får förfrysa kinderna och ojja mig en gnutta över det. Tack för att jag får äta torra brända blodpuddingsskivor som jag själv lillagat. Tack för att jag får panikgråta över en tenta.
Igen och igen och igen.