K som i koll

19 bast och lägenhetsägarinna. Bilen står i garaget. Hästen i stallet. Kläderna i flyttkartonger på en vind på Kasern, porslin, tavlor, lakan och allt annat man har lika så. Skor som jag aldrig använt. Kläder jag aldrig kan minnas att jag köpt.
En gitarr. En klarinett, vem spelar klarinett liksom? Klockor, filmer, smycken, böcker, sadlar, hästtäcken, allt annat som man behöver till en häst. Transporten är morsans och farsans TACK OCH LOV.
Möbler. Möbler, möbler och möbler. Datorer, TV, sladdar och kablar. Vore ju dumt att inte kunna koppla datorn till TVn, dvd’n till stereon, mp3n till datorn till kameran till lamporna till brödrosten. I vilken låda ligger våffeljärnet? Var är min stavmixer? Dukarna från mormor. En 500-lapp i skon.
Jag har helt enkelt en massa prylar men ingen jävla koll.
Vet vart lägenheten ligger, hittar faktiskt till hästen. Tur. Mitt bästa bett är borta, följde det med den grå? Åkte mina bästa läderboots med när jag satte Marlijn på lastbilen för hundra år sedan? Lädergrimman någon råkade ta när hon/han köpte en häst av John och åkte till Norge. Joys (MIN!) lädergrimma.
Och jag rycker på axlarna. TÄNK!

Nog med prylar för min del! Inga fler grejer som ändå hamnar i kartonger eller i andras ägo för att jag inte har någon koll. Saker man måste hitta sköta-hant-om-människor till eller hyra/låna ut eller magasinera om man får för sig att packa en ryggsäck och så kallat dra.
Min mamma sa det så fint: ”Men Kerstin, du har koll på dina minnen. Du har koll på din kunskap. Och faktiskt dina räkningar och lite andra viktiga papper otroligt nog, och till och med din häst och ditt jobb.”
Så sant, jag har faktiskt aldrig slarvat bort en rid-unge eller en häst. Inget pantbrev eller delgivningskvitto, tror jag. Jobbtelefonen och inpasseringskortet lämnade jag ju faktiskt in innan jag åkte.

Härdanefter ska jag nog investera i minnen. Minnen och kunskap. Så får det bli, där har jag koll.

K som i Kärlek, Känsla, Kafferast och Krumsprång. 
K som i Kerstin och K som i KOLL!

K som i Kalas (och Knott)!

Kerstin McBeal med huvudet i fotändan

Midsommartröttheten skulle botas med två glas rött och en Emelie.
Efter vi diskuterat världsproblem i några timmar bar det av hemåt. Bara ben, halsduk och längtan efter sängen. Jag kom till korsningen där jag mött den välbekanta golfaren förra veckan och skrattade lite för mig själv. Gåendes där, genom korsningen, hörde jag plötsligt mitt namn. Jag tittade runt omkring mig men mötte inte ett endaste ansikte som kan ha ropat på mig. Jag fortsatte spatsera på i rask takt, hörde någon igen ”KERSTIN, här uppe!”.
Jag tittade upp.

Där uppe på en balkong tre våningar upp satt någon jag inte riktigt kände igen. Jag stod nere på marken och glodde när rösten sa till mig att komma upp. Min första impuls var att dra tag i portdörren som skulle leda mig till balkongen och den ropande människan, men jag hejdade mig. Gör Sverige mig fegare? På andra sidan jorden hade jag aldrig tvekat, på andra sidan jorden är man odödlig. På andra sidan jorden kan man allt!
”Jag kommer ner” sa rösten som om den kunnat läsa mina tankar.

Det var lustigt. Mycket lustigt. Ner kom en kille vid namn Fredrik.
Jag kände knappt igen honom. Sist vi sågs hade han skate-frisyr och keps, framför mig stod nu en välkammad, dock ganska berusad människa i shorta och kortklippt hår. Fredrik och jag lärde känna varandra genom gemensamma bekanta för hundra år sedan när livet var ponnytävlingar, skoldans och häxblanding i Bob’s saftflaskor. På den tiden då jag fortfarande tyckte det var okej att åka buss. Typ sju år sedan alltså.
Fredrik, Andreas, Sofia, Hilmen, Andersson och jag brukade göra guacamole och kolla på Ally McBeal ibland (alltså, bland massa andra saker, det var naturligtvis inte det enda vi gjorde). På den tiden var Fredrik (låt oss kalla honom Fredde, det gjorde man förr) ihop med Klara från Sandviken.
Hur som helst så sågs vi nu igen och satte oss tillrätta på närmsta parkbänk, precis över vägen. Fredde hade haft fest och någon kompis hade deckat på hans soffa, så Fredde stannade kvar och, som han uttryckte sig ”checka läget”.

Klara från Sandviken fanns inte längre med i bilden ”för tillfället”, han visste dock att de skulle gifta sig en vacker dag. ”Jag tror det kommer bli coolt”. Fredde frågade mig två frågor. Nummer 1 var: Är du fortfarande en rid-snobb? Nummer 2 var: Vad händer i ditt liv?
Nummer 1 var ju naturligtvis lite krånglig. Rider jag nu? Är jag en snobb? Nummer 2 var något enklare.
Och så där, för någon jag kännt en gång för hundra år sedan, berättade jag hela mitt liv sedan ett och ett halft år tillbaka. Bara sådär liksom.
Jag berättade om hur jag var för liten för någon. Jag berättade hur hela mitt liv fick diagnosen karpaltunnelsyndrom. Jag berättade hur den människan jag tyckte var så dryg och efterhängsen blev min tillflyktsort innan han sa hej då. Jag berättde om mig och om världen och om förändringar och planer.

När jag berättat och berättat och förklarat tittade han på mig och jag fick domen:
”Kerstin. Det är ju du som är Ally.”
Jag fattade först inte, men sen fattade jag. Ally McBeal. Hon som aldrig blir nöjd.

Jag väntade på ett nej-jag-skojade-bara, men det kom inget. Vi sa hej då och jag gick hemåt.
Igår kväll somnade jag med huvudet i fotändan.

   Jag ska visst det bli nöjd!

Guldstjärna

Alltså, idag är vill jag dela ut en STOR guldstjärna. Till någon som förtjänar det, som har varit himla bra hela dagen!

Jag ger den till…

MIG SJÄLV!

Ja.. idag förtjänar jag en guldstjärna! : )

Du där!

Ta bort! Byt bild! Ändra dig! Sakna! Tänk om! Inse! Sluta! Skärp dig!
 Fatta! Tröttna! Tänk till! Ångra! Leta! Koppla! Ersätt! Justera!

Lägg av!

life.

 

I love waking up to the sound of the ocean, I love digging my tanned toes in the warm sand.
I love closing my eyes and thinking about nothing, I love having nowhere to be, nothing to be responsible for other than my self.
I love learning other peoples stories, I love creating a friendship from nothing, just words and beautiful faces.
I love looking back on my travels and knowing there is only more to see.
It’s just so easy and even though I can’t be here right now, I can always return when ever I want to, because the choise I’ve made is my own choice and exactly what I want to do right now.

Someone told me about what it is like to be valiant. I know now and I’ll always remember.

 

Thank you Alex P, I’ve told them your beautiful words.

När ni inte vet någonting.

MEN! Det räcker.

Ballong-och-glass.

Viktiga funderingar i Indonesien

Moa är vegetarian. Det är inte jag.
Moa är det för att hon, som hon säger varje gång någon frågar: inte för att jag tycker att det är fel att äta djur, jag gillar inte hur de behandlas innan slakt…
Det gör nog inte jag heller, jag är ju en såndär kopiös djurvän så länge de lever, men sen gillar jag att äta dem. Ah, jag gillar att äta döda djur helt enkelt.

I indonesien har vi haft en hiskerlig tur med hotell (och hus-boende) ska ni veta! Inte ens 80 spänn/natten för ett hotell med egen terass, egen pool och fabulös frukost. Förmodligen ser vi lite sådär nyp-i-kindiga ut, jag och Moa, för vart vi än kommer så får vi en liten eller större lådsasmamma som vill ta hand om oss, typ ge oss mat. Det kan ju förstås vara så att vi ser helt förvirrade ut, därför får de vi möter föräldrarkänslor så fort vi träffat någons blickfång. Det spelar egentligen ingen större roll, ge oss mat och vi blir glada som två barn på tivoli med en varsin sockervadd i näven, the reason doesn’t matter!
Kvinnan som ville vara vår mamma för en stund på hotellet jag syftar på ovan, lagade i alla fall varje morgon Nasi Goreng till oss. Kanske den bästa Nasi Gorengen någonsin! Hon frågade såklart: ”do you want chicken and hen?”
Såklart ville jag, som gärna äter döda djur, ha det i min Nasi medan Moa tackade nej. ”No, no chicken, no hen!”
Överallt dit vi kom sa såklart Moa, som verkligen gillar Nasi Goreng ”No chicken, no hen”.

Jag bara undrar:
Alltså, först är det ett ägg. Vitt, runt (ok, äggformat), en vita en gula. Sen kläcks ägget och ut hoppar en kyckling, så långt är alla med? När kycklingen växt lite och får en annan färg, en kam på huvudet och börjar värpa egna ägg, då är det en höna.
Sen, när man dödar den blir det en kyckling igen, trodde jag.
Vad är då skillnaden? När är en död höna chicken och när är den hen? Hur skulle maten se ut om jag till exempel beställde: ”no chicken, please, but can I have hen?”

Såklart frågade jag en kock en gång. Dock så vet jag inte om det var det smartaste valet av sk ”profs” i denna vetenskapliga undersökning, han kollade på mig med stora frågvisa ögon och sa på exemplarisk indones-engelska: ”You like chicken?” Jag: ”Yes, but I wonder what  about the difference..?” Kocken: ”Yes, you will have chicken and hen?” Jag: ”I’ve already had dinner, so no thank you. I just wonder what the difference is…?”
Ja, ni hajar, så kan man ju hålla på en stund…

…..  ?

Vi säger så,
tills jag kommer på nåt mer smart.

Nusa Lembongan

Moa och Kerstin gillar Nusa Lembongan!

Hemma, vart ligger det nånstans?

Bangkoks flygplats:

M: Fy fan vad jag är trött!
K: Ja, inte så konstigt, klockan är egentligen kvart i ett.
M: Hmm.. va? I Australien eller Sverige?
K: Vilken del av Australien i så fall?
M: Senaste delen… fast vårat hem i Australien är ju…
K: Bodde vi i Darwin?
M: Östra Australien då? Eller, okej, i Darwin..?
K: Öh i västra Australien är den nog… fyra tror jag.. eller tre..? Annars är klockan nog fem?
M: Men vad menade du då?!
K: Nej, Bali. Vårt senaste hem… Där är den ett. TROR jag!
M: Åh, hur mycket är den här då? Om den är ett skulle vi ha boardat för en halvtimme sen…
K: Oj. Fuck…

 

http://www.youtube.com/watch?v=BZmuzpyVzbs

Jag ska vara en ängel

Ingen kommer någonsin att tro oss.

Inte ens när vi visar bilder, berättar, förklarar.

Kommer vi själva ens att tro det? Är det verkligen på sanning? Är det verkligen på riktigt som jag och Moa just nu bor i ett eget paradishus på en paradisö på Bali?  Varje morgon då de två killarna, Kecho och hans kompis, städar vårt hus, skurar vår pool, hänger fram nya handdukar och frågar vad vi vill göra idag, kanske snorkla? Är det på riktigt?

Det dagliga sms:et från Karen: Har ni det bra flickor? Kan jag göra något för er…? Är det kanske bara en dröm?

Det kan låta verkligt, men att allt detta finns i våra liv utan att vi behöver göra något, säga något, betala något, det kanske låter konstigare? Våra två passuppare hör våra mag-knorr innan vi ens hinner höra dem själva och så står de plötsligt där i dörren, med Mie Goreng i händerna, för oss att äta till lunch.

Båtturen med Speed boat till Gilli är bokad, utan att vi hann be om det. Från Gilli till Bali igen, kan vi få stanna här föralltid? Surfa, åka motorcykel runt ön, bada i poolen, bada i havet, glassa på altanen.

På Nusa Lembongan glöms framtid, tester och halta hästar bort. Fel glöms bort. ”Vad kunde jag gjort?” glöms bort. ”Vad hade hänt om, utifall att…” glöms bort, ”jag skulle ha sagt…” glöms bort.

Men nu är jag här! Fantastiska Kerstin och fantastiska Moa på fantastiska Nusa Lembongan i det fantastiska huset.

Idag är det Sveriges nationaldag och den ska firas med rundtur runt ön på motor bike, ljus och mys vid poolen, dopp i havet och drinkar och mat på Ware Ware.

Världens bästa, ingen vet någonting.

Vi råkade träffa en ängel i Imbil. I hela mitt liv ska jag vara en ängel.

Bilder kommer bilder kommer bilder kommer.

Jag kallar det karma

En gång i Australien, strax utanför det lilla samhället Gympie, annordnades en Lawn bouling-tävling i välgörenhetens anda. Fråga inte vad för slags välgörenhet det handlade om, för det uppfattade jag inte, men det var hur som helst bollar, mat, hattar och pensionärer överallt så långt ögat kunde nå.
Vi var där, väl iklädda pensionärskläder, hatt och lågskor, precis som man skulle tillsammans med två skogsbor som vi lärt känna. Hur det kommer sig att vi mötte dem är en helt annan historia, de var hur som helst världens bästa skogsbor!
Vi spelade och spelade. Jag hockade med anläggningens mest kraftigt byggda man och pratade grass och Wetabix. Med lite coolhet och tur slog jag sista vinnande bollen. Moa och jag fick mat och polisemblem, det var en fin dag!

Plötsligt kom en kvinna vid namn Karen fram till mig och hälsade artigt. Karen var en välherbergerad kvinna som sponsrade hela evntetet, bodde numera på Guldkusten men var uppvuxen i Gympie, Amamoor Creek, så hon hade passande nog tagit med maken för att socialisera och spela lite boul. Hur som helst så kom hon fram till mig i ett viktigt ärende. Hon undrade helt enkelt om inte vi skulle nedåt kusten igen, kanske till och med förbi Guldkusten? Jag svarade att jag inte var säker. Brisbane och Mike var nästa anhalt. Hajar, Cairns och fallskärmshopp var de enda utsatta målen just för tillfället, men vi tog kvinnans mail och lovade att höra av oss om vi begav oss nedåt igen.

Roadtrip. 60årsfest. Rotfruktsgratäng. Delfiner. Hajar. Babylon Zoo. Bensinbrist. Fantastiska människor. Pink salomon. Duchstöld.
Mycket hann vi med innan vi råkade boka oss en varsinn flygbiljett till Bali. Ingen kvinna på Guldkusten dock.

Väluppfostrade som vi är skrev vi dock ett tack-så-väldigt-mycket-ändå-det-var-extremt-snällt-mail till kvinnan dagen innan vi skulle bege oss till Darwin för att därifrån flyga till Denpasar, Bali.
Kvinnan svarade snabbt.
TROR NI INTE ATT HON HAR ETT HUS PÅ EN JET SET-Ö I BALI, ELLER??!
”I will offer you to stay there…”

Så här sitter vi nu. Gratis är gott. + att vi även fått vår egen resebyrå som bokar, fixar skjuts och donar.

Ni kan kalla det flyt. Ni kan kalla det tur.
Vi kallar det KARMA!

Världen är stor och fantastisk,

vi gillar Bali!