Som befarat.
När jag satt där, ensam på bussen sent på kvällen, så kunde jag inte annat än fälla en liten tår när jag passerade sjukhuset och universitetet och huset där jag bott. Eller, det blev lite fler än en kanske.
Det var så grått i luften. Och kallt på något vis. Precis som sist jag såg alla cykelbanor och trottoarer, då sittandes i en rullstol. Som på samma plats men i ett annat liv.
Ibland kan jag likna mig själv vid en katt. Den har ju 9 liv.
Kontrasterna blir så stora så jag själv har svårt att förstå hur i hela friden jag ska kunna sitta där, på min 100-årsdag, titta tillbaka på mitt liv och se det som en helhet. Jag har redan nu svårt att få ihop det. Det känns som ett liv som slutade med en skadad häst och en skadad dröm. Ett annat liv på andra sidan av jordklotet.
Ett liv var varmt och fulla med andra drömmar, ett annat liv med ännu andra.
Något liv här och något liv där. En hel livstid som mest bara spenderades åt att titta på en klocka, i ett väldigt mörkt rum på en sjukavdelning med de räddaste av alla rädda.
I ett annat liv har jag mest bara gått och gått och gått, och tänkt och tänkt och tänkt. Ett liv på Graham Ave också, ja. Och så ett… ja, ni hajar. Ska man börja räkna får jag kalla mig katt fast i plural.
Åter till tönt-jag som började lipa där på bussen. Det är liksom det här jag egentligen bara vill meddela alla oroliga gullhjärtan som har ringt och skickat sms och så:
I’m fine. Igen. Som för det mesta.
Möte med studievägledare, lunch och häng med gullhjärtanskompisar, en liten jogg och Jompalompa som hjälpt mig fylla luft i däcken på cykeln. En del saker är så ojävlamöjligt att göra med bara en hand.
Nu rullar den i alla fall kanonsnabbt.
Kerstineurenius's Blog 