Snälla snälla snälla plogförare i Lingbo och Ockelbo; SNÄLLA PLOGA VÄGEN NOGA. Jag är snart på väg!

Först mysfrukost med bästa! Loovely!! : )

Okej, förlåt…

.. jag har fått en viss påbackning från vissa kollegor och kamrater. Det där med månlandningen var väl en lätt overdrift. Ganska mycket lätt.

När vi tänker på kärlek passar jag på att välkomna Apollo 11.

Året skulle kunnat vara 1969 i mitt ansikte och jag skulle kunna vänta med spänning på en landning av Apollo 11. Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Det kanske beror på någon form av stress, att jag råkat förväxla mitt ansikte med en 15 årings som nyss hamnat i målbrottet eller också så kan det hänga ihop med min mage som konstant krånglar lite, vad vet jag?
Hur som helst så är det något knas.

 

Jag vet att jag sagt det förr, men jag råkar ha ett jobb där jag trivs fantastiskt bra.
Idag på mitt fantastiska jobb har vi dock avverkat en hel del, för oss ganska ovanliga, samtal. Vi har pratat död. Död och begravning. Tankar gick bakåt i tiden till Krumhornet och farfar som spelade piano medan farmor plockade blommor och fixade frukost. På Klas som dök på huvudet i en av vattentunnorna och hur vi gröpte ur sockerbitar och fyllde dem med Hermasetas. Jag ser det som på film, som på bild. Men jag var där själv. Faktiskt!
Vi har också pratat kulturer. Min hjärna började producera minnen från egyptsier som jobbade 23 timmar om dygnet. Hur vi blev helt fantastiskt omhändertagna och välkomnade i en lägenhet där de sov på golvet, knappt några möbler. Men färsk fisk kunde de allt tillreda! I våra egyptsiers värld var det inte konstigt alls att prioritera fina bilar framför hem. Båtmotorer framför kläder. Dykar- och snorkelturer framför sömn och vattenpipa och skratt framför tankar på militärvapen.

Kineserna på gatan med 0 % tänder i munnen och kläder av allt som man skulle kunna sy kläder av. Jag tänker på hur de skramlade med sina muggar för att locka till sig fler mynt. Skräddare och ”Lady Lolex” mötte mig i Shang hai samtidigt som en chaufför väntade i dygn på oss när vi ville gå i trappor. Det är lustigt hur olika vi är. Hur vi prioriterar och sorterar. Pensionssystem och handelsklass.

Galet.

Fast vad som egentligen slog mig, sittades på min trästol på Kvarnborgens högsta våning ätandes världens godaste morotssoppa, var ändå att vi egentligen är precis lika. Exakt lika.

Alla människor i världen strävar efter kärlek. Kanske från någon annan, kanske från sig själv. Vi skyddar våra barn och mäter hälsa i en känsla. Förhoppningsvis.
Det finns fler människor i världen som hungrar efter kärlek, än de som hungrar efter bröd.

Sug på den ni!

 

Jag finns inte längre i lådan

Min telefonoperatör sköter sig ganska bra vad gäller täckning på mobilen. Dock finns det hittills tre platser som jag hittat, där masten liksom inte når mig. Dessa ställen är hemma hos Josefins föräldrar i Vånga (låååångt ute i skogen), Skolgatan 27 i Strömsbro och i Zappos nya hem Slottlandet.
Idag var jag och red på underbara Zapp och därmed blev jag också o-nåbar för en stund. Om någon ringer mig kommer de alltså till min eurovoice ganska kvickt och får prata in ett meddelande.
Det var det som hände; jag fick ett eurovoicemeddelande.

Det var en röst som jag knappt längre känner igen som sa att hans mamma och pappa skulle flytta från villan. De ska köpa lägenhet. Hans mamma hade hittat en låda på vinden full med oss. Ville jag ha lådan? Annars, sa rösten, ”kommer jag nog kanske behöva slänga den” (för att upprepa orden exakt).

Jag skrev ett sms: Släng lådan. Om den nu inte kan få hedersplatsen i vardagsrummet, på hyllan där över eldstaden..?
Inget svar.

Jag visste inte ens att jag funnits i lådan på vinden.

Nära ögat!

Igår höll jag på att göra ett riktigt supermisstag!
Ojojoj oj vad jag är glad att det plötsligt kom en liten smart hjärncell och slog ner alla de andra, som jag trodde var goda hjärnceller, och helt enkelt tog över i huvudet på mig. Pjhu för det!!
Jag tror i alla fall att det hade varit korkat. Ríktigt riktigt korkat.

Idag har jag och pappa haft en supermysdag tillsammans med den vilda bruna. Efter att ha skottat fram transporten både fram och bak och under och framförallt över, blev det melodikrysset och 180 g choklad i 7 mil med start på 6 minusgrader i Gävle, för att se hur termometern kryper ner till 20 minus (!!!) när vi slutligen landade i Slottlandet.
Lurvig men glad att få komma ut och åka. Mitt Z skötte sig som en liten prins och travade över alla bommar utan att hoppa!
Lycka lycka lycka!
Sen lät han också nästan bli att hoppa skyhögt över de små små hindren som pappa gulligt nog släpade fram. Tusan, det skulle nog kunnat bli en riktig hästkarl av honom också tänkte jag när han på hemvägen plötsligt sa: ”Ja, det var riktigt skönt att komma ut och köra lite häst igen, Kerstin”.
Han är allt bra magnifik min pappa…

Alltså har helgen hittills varit kanon. Ett ruggit smart låt–bli-beslut igår, en mysdag idag och ikväll kommer den borttappade stockholmskan hit. Rödvinsglasen är putsade. Mjölkdrinksskakaren är diskad. Isen ligger i frysen. – Jag ska skaka rosa drinkar!!

 

Det enda jag nu måste intala mig själv är att sluta sakna!!

Jag ska åka.

Jag ska åka.