Kort rapport

Jag satt där på en flygplats i Helsingfors och kom fram till den enkla slutsaten att jag aldrig ska jobba som visiterare i tullen. Man kan få känna på både den ene och den andre om man har otur. En skackars man var tvungen att dra sina stackars händer över en man som nog inte hade duschat på de senaste 15 åren och dessutom hade finfina lp-plattor under armarna. Jag tyckte synd om honom, där när jag kikade försiktig.

Jag flög över de ryska molnen i ett flygplan där det hela tiden serverades mat, vin, öl, juice, kaffe osv, till ett magnifikt land med små men snälla människor. Min natt försvann för när jag landade här i Shanghai var klockan ungefär 01.00 i Sverige, men redan 08.00 här!
Söt-kineserna har redan hunnit med att hjälpa mig bära väskan i trappor och beställa biljetter till tunnelbanan, utan att man ens ber om det. Kanske ser de min halv-snurriga och trötta blick. Vad vet jag?

Jag har fullt sjå även här att välja dagens 60 000 tankar. Jag tänker för mycket på de jag redan tänkt. det är svårt men jag övar.
Övar på tankar och övar på kinesiska.

Kerstin i världen

Nu drar jag. Lika bra. Högt och långt.
Nu ger jag mig en klapp på axeln. Kan behövas.

När jag kommer tillbaka kommer jag nog skratta åt mig själv. Fnissa och peka, men vafan.

60 000 tankar.
– Idag är de bara nya!

Det som en gång var mitt huvud

Påfundet att dricka några glas av en enklare Billecart-Salmon champagne sådär runt tre-snåret på natten kändes som det absolut ultimata! Det var lördag på Kasern och ingen var ju trött. Lördagar gäller att fira! Innehavaren av bubblet hade dock haft ett redigt kalas tidigare på kvällen, vilket hade resulterat i att i princip alla glas, muggar, koppar och de djupare sortens skålar i dennes ägo redan hade använts. Förstå lyckan som spreds i rummet när någon upptäckte en påse oanvända pappmuggar från MAX!
– Champagne kan vi fan inte halsa! sa någon.

Låt mig säga att, när jag väcktes av telefonen och en röst som påminnde mig om att jag skulle vara på stan för en brunch klockan 11.00 och samtidigt informerade om att klockan var 10.30, kändes den där Billecart-Salomon champagne-idén inte fullt lika fantastisk…

Jag kanske glömde nämna att jag dock hade fabulöst roligt!

In Sweden we call it förvirring

Jag blir så matt på mig själv!

Ena sekunden vet jag varken ut eller in eller åt något annat håll, eller om det ens finns något annat håll.
Och plötsligt lyser allt igen. Allt flyter i superlativ och den där känslan av smutsig tösnö som smälter längs ryggraden ner i byxlinningen är som bortblåst av vargen (ni vet den där vargen i den där sagan om de tre grisarna. Han som ska huffa och puffa och det…)
Om någon undrar så tror jag att jag bara snubblade runt en stund som det blir när man hoppar hopprep i otakt.

Slut på snubbel!

10 ord

Jag har aldrig varit ett fan av hösten.

När vattenpölarna verkar vara konstanta förutom ibland, vissa mornar, när de förvandlas till luriga isfläckar och när handbromsarna på cykeln fryser, då vet jag att det är dags.
När 98 % av löven ligger på marken och är bruna och klibbiga så fylls jag av känslan.

Alltid alltid blir jag trött på hösten. Ni kan likna mig med den där ponnyn Felix som jag hade på ett ridläger för 100 år sedan som inte ens hade gått framåt om jag hade haft taggtråd virade runt stövlarna. Jag kunde sparka och smacka och piska. Ändå så tittade den bara på mig. ”Varför gå när man kan stå still?” och sen suckade den.
Den sov säkert när jag satt där och smackade tills mina läppar blev blå och sparkade med benen tills jag fick håll.
Ungefär så känner jag mig.
Nu är det ju så att man inte riktigt kan bete sig så som Felix, bara för att man är lite trött. Särskilt inte om man jobbar på mitt jobb. Särskilt inte om man ska ha reduceringsutbildning och vara ridlärare till framåt 22.00 på kvällen. Men ändock. Känslan är densamma.

Jag ramlade över en blaska här om dagen då jag väntade på att frisören skulle klippa klart tanten före mig och ge sig på min vilda troll-kalufs. Tidningen var från kanske januari typ.
Det stod om alla kändisar som skulle ha barn. Om alla kändisar som skulle skilja sig. Om alla kändisar som hade opererat in och ut en massa saker i sina kroppar på sista tiden och om inredning. Helt enkel inredning.
Då just det där med kändisarna råkar vara, för mig, totalt ointressant, så gav jag mig på inredningsbiten.
”Vårfint” kändes långt bort.
Däremot stod det helt plötsligt om en psykologisk undersökning mitt i alltihop.

Någon frän psykologi-forskare gav följande utlägg:
”Ibland är det lätt när det händer mycket omkring en att man blir nedstämd. När människor slits ifrån en/ändrar sig och vanor bryts är det lätt att man blir ovanligt trött…”
TADAA! Där har vi det, tänkte jag! För så är det. Mycket har hänt på sista tiden och vanor har brytits.
Den fräna psykologi-forskaren gav då följande råd:
”Gör en fundering på framtiden, glöm det gamla och beskriv din nutid in i din framtid med 10 ord. Bara 10 ord.”
En kvinna sa följande: ”Ta dagen som den kommer och skit i det gamla”
En annan sa: ”Rött var gårdagen, gult är just nu, grönt är framtiden”
En man sa: ”Försök att alltid se det ljusa i vardagen varje dag”

Klassiskt tänkte jag. Smart. Och så tänkte jag på mina 10 ord.

Jag kör om när du byter däck på din racerbil!

Zappo i spöregn

Nu bär det av. Lingbo har skyfall som väderlek idag.
Men vad gör man?

Hårda fingertoppar på vänster hand och glad min.
Efter jobbet åkte jag till Hemlingby där jag träffade Elvis med röd cykel. Jag blev ganska rädd att han skulle följa efter mig i mörkret och hoppa på mig mellan de glesa lyktstolparna. Men nej, Elvis såg nog mina super-biceps och bestämde sig för att avvakta. Rätt gjort! Fett rätt gjort!
Tom försöker lära sig själv och sen mig att spela hela Paparazzi-låten på el-piano. Jag är ganska duktig och han lite mer.

Väldigt mycket skulle vara väldigt bra
om jag bara kunde sova…

Vi var vimlet

En man med rutiner

Varje morgon, måndag – fredag, cyklar jag en hyfsat lagom lång Parkväg till jobbet. Alltid samma, alltid lika.
Inte så vidare värst konstigt -jag jobbar på samma jobb varje dag, liksom.
Där på cykelvägen/trottoaren möter jag alltid en man. Mannen jag möter har blivit min klocka. Mannen jag möter är blind.

Mannen går alltid samma tid. Lika fort.
Och jag har fått lära mig.
Möter jag honom utanför konserthuset är klockan 07.20.
Möter jag honom vid Solängsskolan är klockan mellan 07.25 – 07.30.
Möter jag honom vid min utfart från lilla Kaserngatan, då är jag sen!
Och möter jag honom inte alls, då är det bäst, för då är jag tidig!!

Om han hade kunnat se mig skulle jag kunnat vinka lite. Jag menar, jag ser honom oftare än mina egna föräldrar. Vi skulle näst intill bli bekanta.
Det är en man med rutiner det!
Jag börjar också få rutiner. De är att jag försover mig.

Jag kan inte låta bli att undra: vet han att han möter mig varje morgon. Också?

Jag är dålig på vardag men duktig på fest

Så sant som det var sagt. Den där Markus K vet minsann vad han talar om. Jag är precis så. Eller snarare kanske dålig på vardag och mycket duktig på helg!
Idag under en stillsam Bocken-luch fick jag åter igen en påminnelse om det. Och jag ska absolut bli bättre! Inte heller min kropp mår särskilt bra av att åka hemifrån före 7 på morgonen för att sedan fogda och klippa hästar och ha ridlektioner hela dagen, och åter inta min trygga lugna lägenhet runt halv 12-snåret på kvällen. Nä. Snart säger den ifrån och då är det jag som får skylla mig själv.

Och när jag tänker efter, var jag så himla duktig på varken helg eller fest den här helgen?
Det blev kolosalt rörigt och snurrigt och nostalgiskt i mitt huvud. Galet skulle jag säga. Men också galet roligt. Egentligen.
Galet få sov-timmar blev det dock. Men det gjorde ingenting alls. Och när jag skulle förklara något för någon där, lite för sent på natten och efter lite för många drinkar, så blev det en himla röra.
Tur då att mitt huvud sa ”sov nu Kerstin”. Och tur att jag lydde!

Nu är det i alla fall inte hyperlångt kvar tills jag ska åka till bästabror Klas och alla kineserna. Jag längtar! : )