Tåget med tusen drömmar och en Markus Krunegård

3 timmar och 23 minuter till ingenting annat än funderingar och förflyttning.
Jag åkte tåg idag.

Tjejen mitt emot mig kände jag igen. Vart ifrån har jag absolut ingen som helst aning, men hon var liksom bekant på något vis.
Paret bakom, hur träffades de?
Kvinnan med den gigantiska krukväxten, har den egen platsbiljett?
Det är något med mig och tåg. En viss förundran om att alla människor som sitter där ska någonstans och jag börjar undra.
Vilka är alla?
Varje gång jag åker tåg blir jag alltid lika fascinerad över tanken att alla har en egen historia. Där sitter jag, född i Gävle, statligt anställd, hästbiten, utbränd, flykting, hemkommen och kurerad, ridlärare med en stycken avbiten tand som jag ännu inte lagat. Hundra historier i huvudet.
Men de andra? De har minst lika många historier, lika många planer, lika många drömmar.

Jag delade vagn med Markus K och pratade med ett sällskap från Indien som kommit till Sverige för en konferens. De skulle stanna i tre dagar. Två män och två kvinnor. Den ena kvinnan, som jobbade som specialistlärare för dyslektiska barn, började prata med mig. Hon frågade vart jag skulle, var jag bor, vad jag gör och vem jag var. Hennes väninna som var hemmafru och inte så lysande på engelska, lyssnade på vår konversation och försökte hänga med medan hon skalde sina nötter.

I Uppsala steg en mamma med sitt barn på tåget. Barnet som gillade korvmackor bättre än ostmackor kom fram till mig och kände på min tröja. ”Fiiiiiin” sa han. ”Och mjuuuuuuk”. Mamman rodnade och ursäktade sonen, för vad?
Vad lyssnade killen på i sina gigantiska hörlurar, bakom mig? Varför hade mannen i rutig shorta ett märke efter en ring på vänster hand och bara inte ringen på sig?
Jag kommer aldrig få veta.
Aldrig få veta om historier eller planer.

I Gävle klev jag av. Tåget med drömmarna åkte vidare.
Någon kanske uppfylls just precis nu?

Laakso – Norrköping

Gammal kärlek möglar

Igår på mitt lådsasjobb gick jag igenom en hög med bråte som låg slängt i ett fönster. En massa gråa saker, blandat med damm och grus, som luktade konstigt.
Någon annan som hittar en liknande hög som jag gjorde igår skulle kanske tänkt att ”orka gå igenom den här röran” och slängt skiten, men vi som är lite bevandrade inom ämnet hästprylar vet att det nog kan ligga en mindre förmögenhet gömd i en såndär hög.

Lilla Wilma kom tidigt till ridskolan före sin lektion och hjälpte mig att sortera, vika och dona. En del saker skulle tvättas, andra lagas, ganska mycket skulle slängas.
Mitt i alltihop hittade vi en sadel. En sadel av märket Passier, en ganska fin sadel med andra ord. Wilma höll inte med: ”Den är väl inte fin heller, jätte äcklig ju!! Vad är det där?”
Vad Wilma syftade på var mögel. Kanske hur mycket mögel som helst!

Eftersom jag visste att en av ridskolans hästar använt sadeln bara förra hösten så sa jag till Wilma att det skulle bli lätt att få bort. Trasa, svamp, tvål och vatten. Vi började torka, Wilma med djupa rynkor i pannan.
Hon frågade hur det kan bli såhär? Jag fick förklara att läder, liksom det mesta som är organiskt möglar om man inte tar hand om det, sen blir det så förstört så det inte går att använda, tur att vi hittade sadeln!!
”När mina fiskar dog sa pappa att det var för att jag och min lillebror inte tog hand om dem ordentligt, de kanske möglade? Är fiskar organistiska?”

Sen satt vi där, med varsinn trasa i handen och pratade om hur oerhört viktigt det är att ta hand om allt man vill ha, allt man vill spara. Minnen, vänskap, kärlek, multiplikationstabellen, fiskar och sadlar. Att man aldrig ska ta något för givet, att man sällan kan ta hand om något för mycket om det är något man gärna vill ha kvar. Att det är viktigt att visa det.

”Fast när min mamma och pappa skiljde sig så sa mamma att det var för att pappa gick henne på nerverna, hon var tvungen att ta hand om honom jämt. Varför skiljer man sig då…?”
Och ja, vad svarar man när en 10åring frågar det?

När jag kom hem från stallet försökte jag ringa till T. Inget svar. Jag har kanske inte tagit hand om honom så himla bra.
Nu ska jag ta hand om alla! Alla jag vill spara, allt jag vill spara.
Det är ännu en plan!

 

Från någon som tyckte om mig lite, i alla fall just den morgonen.

 

Och en sista sak: jag behöver hjälp att fixa min bästa dator, nuuuuu!!?

Fint och fantastiskt, rakt in i bakåt-tiden.

I morse låg jag i sängen till kvart över tio. Det är ganska så tok-mycket tok-långt för att vara jag.
Jag låg där och funderade. Tittade upp i taket, en planka börjar tappa färgen lite. Funderade och andades som Mr. Miyagi. Breath in. Breath out. Borde jag kanske måla den innan jag flyttar och en vecka? Breath in. Varför känns det ganska ofta som att jag längtar tillbaka till förr? Breath out. Vad var det som var så himla fint och fantastiskt då? Breath in. Borde jag i alla fall vända på mig och sova åt andra hållet utifall färgflagorna ramlar ner under natten, så jag inte får dem i ansiktet? Breath out.

Det var då det slog mig.
Det gick upp för mig att jag egentligen vet exakt hur jag vill ha det! I alla fall hur jag vill ha det just nu. Kommer man till en sådan insikt tror jag att det är ganska viktigt att komma ihåg att förr också alltid varit en framtid någon gång, med andra ord kommer det bli minst lika bra eller dåligt som då, fast igen. Vi lär oss att plocka ut hemligheterna ur kudden.
Fint och fantastiskt, då och nyss och imorgon.

Imorgon ska jag vara megamodig, för då ska jag på läskigt uppdrag.
Breath in. Breath out…

Till E & K.

augusti

Kicken, var är den? Kicken, vart tog den vägen?

P3 Kultur och dammtrasan kom fram. Hål i ridbrallan efter all sadelnötning, tusan vad jag rider nu för tiden, -bra där K!
Någon sa här om dagen att jag har ett lådsasjobb, att det bara är på lek. Så kanske det är, vad vet jag, men pengarna kommer in på kontot, jag är mätt och nöjd, eleverna är glada, så jag struntar lite i hur ”riktigt” det är. (För övrigt har personen som hävdade ovanstående ett arbete där man kan hänga på facebook typ 50% av sin arbetstid, så jag tar påståendet med en nypa salt, sissodär ett kryddmått.)

Mina vuxna elever och kollegor är ganska duktiga på att berätta för mig vad jag ska göra i framtiden. De ”känner mig ganska bra” många av dem efter en lektion eller två. Antingen är det ridinstruktör, en sån som håller föredrag, coach, skribent, lärare och bla bla bla.
De vet ingenting. Tur att jag vet!

Mina yngre elever har sina egna funderingar. Det är ganska intressant att höra om dem också. Idag pratade jag med E, 14 bast. E hade varit ihop med en grabb, men var det inte längre. Hon frågade mig om jag har varit kär i någon som inte var kär i mig? Jag svarade att det har absolut hänt. För typ två år sedan, till exempel, hände det väldigt absolut. Men jag lärde mig då att man ändå inte vill umgås med de som inte vill vara med en själv, det spelar ingen roll om det är en man är kär i eller en kompis, man får ju liksom inget ut av att vara med den då. Det var precis vad jag sa till lilla E.
Det var då hon satte dit mig.
– Men Kerstin, hur vet man om någon vill vara med en då?
Jag skrattade lite. Vi skrattade lite.
– Det vet man liksom, svarade jag. Det lät ganska bra, där och då.

 

Oskar Linnros – 25

...på vägen hem lovar jag mig själv igen att nästa vecka bjuder jag
upp nån, vem som helst.

M. Krunegård

 

11 dagar kvar. Hejja mig!!

Borttappat!

Snälla alla, sluta försvinn!

Morgonens största problem bestod i att Karin verkligen inte kunde välja om hon skulle göra ett hjärta i filen eller en super-glad gubbe. Det blev gubben tillslut och vi kunde traska inåt farsans sovrum med blommorna jag plockade bakom garaget igår kväll, lite presenter, smörgåsar, kaffe och fil till tonerna av ”ja mår han leva”.
När vi satt där på sängkanten och fikade alla tre så frågade plötsligt Karin var Tom håller hus. Super-Tom som ibland försöker lära mig lite piano om jag är snäll, som inte tycker om kaffe, som älskar musik och jobbar på Posten. Super-Tom som skjutsar till jobbet när ens revben har pajat, piggar upp en med MAX när man blivit dumpad och tröstar en om man har en halt häst. ”Var är han?” frågade Karin.
Helt seriöst så har jag ingen aning. Det hände något i somras och vi har inte setts sedan dess.
”Men Karen då?” säger pappa. ”Har du hört nåt från Karen Scott..?” Att hitta henne blir ju som att försöka fånga en fjäril i ett volleyboll-nät.
Där någonstans kan det väl vara bra, kan jag tycka. Snälla alla, sluta försvinn!

Jag har också tappat bort lite av min tänk-vad-jag-är-fantastisk-känsla. En sak av alla som är bortsprungen nu för tiden! Jag försöker öva lite då och då, så fort jag får chansen, på att få tillbaka den igen.
I söndags jag gick upp längs Söderbacken och när jag gick över Södermalmstorg kom en kille fram till mig och sa ”vet du att du har jävligt snyggt ass?” Då, till exempel fick jag öva, försöka bortse från att killen var typ 15 bast med hormoner likt översvämningarna i Kina nu i sommar och att han förmodligen hade blivit skickad av sina buddies efter något slags vad eller nåt.
Om jag nästa vecka eller senare någonsinn kommer komma ihåg de 15 sekunderna jag såg pojken, ska jag då se till att komma ihåg det som att det var killen med den enorma väskan på Bali och att han egentligen frågade om jag ville gifta mig med honom.

Jag sitter här med plåster på vänster arm som nu är helt tömd på blod och ser fram emot att jag imorgon inte börjar förrän 10.30.
Innan det ska jag leta!

Society. Your crazy breath. I hope you’re not lonely, without me!

gotta get that

spara det som sparas kan.

Life is what happens while you’re waiting for a Sunday

Men durå veckan!!

Det kan hända att jag har cyklat ungefär 6 mil den här veckan. Det kan hända att jag ridit 10 ridpass, vilket för ett år sedan hade varit ett myggbett på en sten, men i dagsläget innebär förfärligt väldigt mycket träningsvärk.
Den här veckan har jag inte bara sålt en häst, fått en ny favoritlåt och skjutsat ett barn till akuten. Jag har även blivit utskälld efter noter av min pappa, varit chef samt lyckats kläcka det smartaste och mest pedagogiska citatet någonsinn till en 7-åring som börjar grina mitt ute i skogen för hennes häst tog en tugga av en gren: ”Jaha, hur ska du komma hem då hade du tänkt, ska jag ringa en taxi eller?”
Jag har fått ett extremt fint mail, avslutat något som egentligen borde varit klart för 9 månader sedan, gjort så två människor blivit kära i varandra och tagit ett viktigt blodprov.
Jag har ringt ett mycket viktiga och läskigt samtal och kanske varit fulast i världen (kanske på riktigt fulaste fulaste!!).
Jag har nog saknat min lägenhet 4 miljoner gånger och kryssat många kryss i min snart-flyttar-jag-hem-kalender. 13 teoriprov skrivna av barn 6-14 år är rättade, ett 7-årskalas är besökt, två till kalas är besökta, tequilashotsen ligger i magen och jag har brutit av två naglar på samma hand som dammsugit en bil och bakat chokladbollar, inte samtidigt.
Jag har funderat på det svåraste i världen, det som man inte kan träna på eller bestämma över och funderat på hur de som lyckas faktiskt gör!
Jag har tänkt på alla som varit med, alla som vet, alla som jag känner till som kan.
Jag har räckt upp handen och det är liksom bara lördag morgon ännu.

Hela veckan har jag kört vänster i rondellen.

Antingen har jag hål i alla mina strumpor eller så läcker mina fötter grus.
Jag är nu supersen till kalas. Sällan.

En plan!

Nu är det banne mig dags. Så mycket som snurrat i huvudet hela sommaren, eller egentligen sedan där i april när jag packade ihop läggan och begav mig bortåt för att vakna upp ur mitt apatiska lam-jag och öppna ögonen igen.
Imorgon, närmare bestämt, är det dags. Jag sitter här och funderar på hur det kommer kännas? Jag kan ju absolut behöva något att vila hjärna på om inte annat, den senaste veckan har varit ungefär lika roliga som det är att vänta på bussen, i genomsnitt.
Kan jag det här fortfarande? Borde jag ha övat, läst på? Vad förväntar de sig, de små liven? Leif ringde nyss och rapporterade att 08.00 är det uppställning. Borde jag inte veta det? Tror han inte att jag ställt klockan?
Tillbaka till verkligheten, 24 dagar kvar tills jag får flytta hem. Då ska jag glömma allt och tänka nytt, bara packa upp de bra grejorna. Nu ska jag ta tag i mitt liv, lista ut vad som ska hända, göra mina tester, prata med rätt personer. Nu ska jag bli stor.
När jag blir stor ska jag aldrig mer vara du i huvudet, aldrig mer vänta, aldrig mer kastas runt med. När jag blir stor ska jag bestämma och välja själv. Det är planen!

det är varmt i norrköping inatt

I get the creeps from all the people in here
I cannot breathe, it's too crowded in here
Don't look at me, I don't wanna be seen
Touched, heard, bothered by the fellas
who got a look in their eye

They wanna take me home
Without knowing my name
They wanna put me on
But do they not know is
that I'm not like the others

Lykke Li

 

Let’s call it an efterfest

Eftersom jag dumt nog glömde dra ner persiennerna innan jag intog sängen i morse, så vaknade jag och min garderobsbiljett av en supervarm supersol aldeles för tidigt! Den där biljetten hade jag gärna bytt mot en jacka ungefär klockan 02.00 inatt men så blev det inte riktigt.
Födelsedagsfest blev väldigt mycket dans i ett rött rum där jag plötsligt sjöng med i stroferna av Magnus Uggla. Mycket mycket märkligt.
En drink eller hundra och jag skulle plötsligt på efterfest med några som bodde ”på stan”. Fantastisk idé med tanke på mina äckliga skoskav som jag lyckats samla på mig under kvällens hoppande och steppande, mycket fantastisk tills jag kom på att jag är på tok för gammal för att dricka whiskey klockan fyra på morgonen.
Som tur är då så finns Karins kille Linus och framför allt Karins kille Linus bil så det var ganska snabbt löst. Är man gammal och trött så är man…

Under min morgonpromme hann jag tänka lite på Markus K, särskilt på lite smarta saker som han sagt/sjungit/nynnat.
För jag skulle springa efter men trampade snett, ibland gör man fel, ibland gör man rätt.

Nu dör jag nog snart av hunger.
Adjö.