Tåget med tusen drömmar och en Markus Krunegård

3 timmar och 23 minuter till ingenting annat än funderingar och förflyttning.
Jag åkte tåg idag.

Tjejen mitt emot mig kände jag igen. Vart ifrån har jag absolut ingen som helst aning, men hon var liksom bekant på något vis.
Paret bakom, hur träffades de?
Kvinnan med den gigantiska krukväxten, har den egen platsbiljett?
Det är något med mig och tåg. En viss förundran om att alla människor som sitter där ska någonstans och jag börjar undra.
Vilka är alla?
Varje gång jag åker tåg blir jag alltid lika fascinerad över tanken att alla har en egen historia. Där sitter jag, född i Gävle, statligt anställd, hästbiten, utbränd, flykting, hemkommen och kurerad, ridlärare med en stycken avbiten tand som jag ännu inte lagat. Hundra historier i huvudet.
Men de andra? De har minst lika många historier, lika många planer, lika många drömmar.

Jag delade vagn med Markus K och pratade med ett sällskap från Indien som kommit till Sverige för en konferens. De skulle stanna i tre dagar. Två män och två kvinnor. Den ena kvinnan, som jobbade som specialistlärare för dyslektiska barn, började prata med mig. Hon frågade vart jag skulle, var jag bor, vad jag gör och vem jag var. Hennes väninna som var hemmafru och inte så lysande på engelska, lyssnade på vår konversation och försökte hänga med medan hon skalde sina nötter.

I Uppsala steg en mamma med sitt barn på tåget. Barnet som gillade korvmackor bättre än ostmackor kom fram till mig och kände på min tröja. ”Fiiiiiin” sa han. ”Och mjuuuuuuk”. Mamman rodnade och ursäktade sonen, för vad?
Vad lyssnade killen på i sina gigantiska hörlurar, bakom mig? Varför hade mannen i rutig shorta ett märke efter en ring på vänster hand och bara inte ringen på sig?
Jag kommer aldrig få veta.
Aldrig få veta om historier eller planer.

I Gävle klev jag av. Tåget med drömmarna åkte vidare.
Någon kanske uppfylls just precis nu?

Laakso – Norrköping