Fru Ström.

Pappa frågade min idag vad min plan är.
Världens sämsta och fulaste fråga, särskilt när man är trött. Sedan jag slutade skolan har jag inte varit arbetslös en minut. Min vardag har varit fylld av arkivsuppbyggnad, klisterlappar och ridning. För att sedan fortsätta med biologilektioner, skogsexpiditioner, betalningsförelägganden, telefonsamtal och ridning. Sen blev det till att lära andra människor rida, väldigt många andra människor, jag skar sönder grislungor och kikade, skrev prov och red. Åter igen fogdade jag och red. Och red.

Det var det jag egentligen skulle svarat: ”Jag vill bara rida”. För så är det ju. Men det får vänta lite kanske. En dag snart, ska jag bli grym.

Min underbara vän Moa och jag har diskuterat det där en hel del. Vad gör vi? Vad händer? Vart vill vi?
Så läste jag tidningen idag.
En såndär frågeenkät där de frågar de vanliga hederliga stadsstosarna vad just de tycker och tänker.
Där var hon!

Kerstin Ström, 67, Gävle, studerande.

Min hjältinna!

Hon klär sig i frost, utanför din dörr.

Efter att ha skällt på och berömt mina elever, klappat och matat alla hästarna, stängt och låst i alla stall och alla andra dörrar begav jag mig hemåt.
Jag gnolade på samma låt som jag gnolat på hela dagen, den som väckt mig runt halv sex den morgonen. Himlen som hade varit så grå och regnig på dagen hade nu klarnat upp, vilket var tur då jag cyklade hem. Jag gnolade vidare mellan mina flåsande andetag. Fort fort fort ville jag hem, in i värmen, in från mörkret! Röken som vältades ut varje gång jag andades sa till mig att nu är det höst.

Efter att ha cyklat förbi polishuset och biblioteket såg jag en svart, ensam figur. Vem i hela friden är ute 23:45 en tisdagkväll och bara står där helt själv? (Förutom jag som i vanlig ordning insett hur få timmar det egentligen är på ett dygn, åter igen lite för sent.) Figuren hade två ögon som beskådade mig och min lila cykel. Jag saktade ner för en stund för att sedan komma på att det nog är bäst att hålla speeden uppe, tänk om man behöver fly liksom! Den svarta figuren log plötsligt och jag såg den bekanta vita, raka tandraden blänka till i mörkret.
Jag log också.

Det tog en stund för mig att trycka fram ett ”hej”. Gnolandet och trampandet hade gjort mig aningen anfådd. Jag förstod såklart att det här var musikvideon till min gnolande melodi där jag gnolat om att utan ett ord, ta ögon till hjälp. Det där med att klä sig i frost utanför hans dörr hade jag redan gjort och det var liksom inte läge att göra igen.
För att bryta isen lite frågade jag vad han gjorde ute så sent. Han drog den gamla dängan om att han inte kunde sova och så vidare, men jag visste att det var precis som i min melodi, som i min musikvideo; han var ute och åt hjärtan till sin kvällsmat.

Jag sa: Jag känner han som aldrig vågar vara ensam.
Han sa: Jag känner han som faktiskt ingen riktigt känner.

Vi skrattade båda två, han slog till mig på axeln så att jag skulle tappa balansen där jag sod och vägde på tramporna, vilket lyckades. Jag dunsade ner från cykeln. Utan att vi behövde säga något mer började jag trampa på hemåt igen, flinandes.

Det var knasigt, världen är liten.
Vi var i samma tankar den augustikvällen.

http://open.spotify.com/track/6qZpwx68L7WXr6NTFYzAyE

Jag har egentligen absolut ingen annan än mig själv att skylla på. Men jag är förjävligt trött. Så är det.
Min pondus sviker mig gång på gång och förra veckan jobbade jag närmare 65 timmar måndagen – fredagen. Jag tänkte naturligtvis ”ja ja, men det är ju bara den här veckan, sen ska jag skärpa till mig”. Lördagen bjöd på Zapporidning och en fantastisk kräftskiva. Jag glömde minnet i Gåsholma och den här veckan blev exakt som den förra!

Jag lär mig aldrig…

http://kerstin88.spaces.live.com/blog

Tillåt mig bara få utbrista i HAHAHAAAA.
Oj, dagen har givit mig fyrahundrafemtio nya myggbett (känns det som, kan vara en lätt överdrift), nackspärr efter lite badmintonspelande och ett stort gott skratt.

Vad fan pysslada jag med??

Och men plötsligt!

Ylletröjan hon hade träffat så många gånger stod i kön och väntade på en ledig dörr. Hon hade legat bredvid så många gånger så om hon ansträngde sig kunde hon känna hans händer mot sin hud, fast de inte ens var i samma stad.
Hon var alltid lite velig. Var det här bra? Spanade åt alla håll. Brydde sig inte så mycket om vad han gjorde. Tittade sig runt. Fortfarande. Det var tisdag och torsdag och måndag och så, men på lördagen sa hon nej tack. ”Det är ju lördag” sa hon som en förklaring till en stillsam promenad hemåt ensam för ylletröjan.
Han hade tröttnat på veligheten och när dörren han väntade på låstes upp så försvann han.
Hon har varken sett eller hört av honom sedan dess.

Förrän idag då det pep till i hennes telefon.
Ett sms.

Åkte förbi Sundsvall såg dej från tåget. Allt bra eller? 🙂

= Felsänt alltså.

I think I’m gonna kick it with your boy tomorrow.

För så är det.
Trots att jag knappt vågade gå utanför dörren här om dagen så har jag bestämt mig för att gaska upp mig lite, bli lite kaxigare. Jag kanske är, för att citera; storstadstjejen med vilt hår. Och det blev lite bråk på byn.

Men vafan. Lite rock, det behövs det här också!

011 – 026

Idag pratade jag i telefon med en man som jag känner så väl. Han har varit lite av min chef en gång i tiden och är sedan länge coach och lite av min husgud, vilket jag naturligtvis aldrig berättat för honom.
Det var ett typiskt sådant samtal. Typiskt på det viset att det började med att vi frågade hur vi mår. Fortsatte med ”du ringde?” för ett till ”ja, för du ringde mig för några dagar sedan…” ja, ni hajar.
Sen pratade vi om lite ditt och datt. Ganska alvarliga beslut, ganska mycket ”jag ville att du skulle få höra det på en gång”, ganska mycket tystnad.
Sen kom det. Det lite mer ovanliga.
Det blev tyst i andra änden (inte helt ovanligt) men sen kom det.
En vacker dag, då jag begrunnat det jag fick höra, som i sin tur fick mig att fälla en tår, så ska jag återberätta det här.

 
Efter att ha suttit ute och luktat på det nyslagna gräset och ätit enorma smultron, tills det blev mörkt så kom jag fram till att idag var inte dagen tillräckligt vacker för det.