Ni vet när man ligger bredvid någon och ska sova. Eller på en strand eller bara i solen på en filt. Och så ligger man där mot den där någons axel/nyckelben liksom, eller snarare gropen som finns där. Och så märker man att ens eget huvud passar sådär superperfekt, just i den där lilla gropen.
Precis just som ett pussel.
Samma sak så finns det en del händer som bara passar ihop. Till och med min hand, fast den inte ens känner att någon annan hand håller i den, så håller den liksom tillbaka ibland.
Det är nog för de där händerna, skulle kunna vara bitar i ett handpussel.
Kerstineurenius's Blog 
0 Svar to “Som ett pussel”