Citronerna sover nog precis just nu

Sent här om kvällen läste jag en krönika som egentligen skrevs för 14 månader sedan. Internet är ändå bra för sånt som man vill spara, det som finns där finns ofta där för typ ever and ever. På gott och på ont. Krönikan fanns på någon slags mest lästa-lista och handlade om att bli gammal. ”När jag blir gammal…” skrev skribenten, ”så ska jag resa till Portugal. Det har jag alltid velat göra. Jag ska ta ut min pensionspeng och packa en väska och dra innan citronerna hunnit vakna…” Hon fortsatte avslöja att hon ska umgås med sina vänner och äta lunch mitt i natten. En massa saker, ”bus” och ”äventyr”. Väldigt fint skrivet faktiskt. Orden var ihopsatta i en fängslande form och jag riktigt såg framför mig hur hon (som jag egentligen inte har en aning om hur hon ser ut) och hennes vänner (som jag inte heller har en aning om hur de ser ut) äter lunch på en gräsmatta mitt i natten och väntar på att citronerna ska vakna.
Efter krönikan följde en mängd kommentarer. Förtrollade läsare fyllde ohämmat i vad de ska göra när de blir gamla. Någon ska köpa en enkelbiljett till Australien, en annan ska umgås med sina syskon. En tredje ska äta gräddtårta till frukost varje dag och en fjärde ska kasta loss och segla över Atlanten med sin livs kärlek.
Naturligtvis började även jag fundera. När jag blir gammal, vad vill jag göra då? Vad är det jag längtar efter då? Vad är frihet för mig då? Kanske vill jag resa någonstans? Förmodligen. Kanske vill jag umgås mer med mina syskon? Förmodligen. Kanske vill jag sitta på en gräsmatta med mina vänner och vänta på att citronerna vaknar? Vad vet jag?

För det är precis det som är grejen; vad vet jag? Hur ska vi veta vad vi kommer längta efter att göra när vi är gamla? Den bild vi målar upp för oss om vår framtid är ju förmodligen snarlik den längtan vi känner nu. Jag knöt på mig skorna och gick ut i den fortfarande ljumna septemberkvällen; tänkmode. Efter 20 minuter kom jag tillbaka, tog av mig skorna och bokade en flygbiljett. Eller fyra stycken om man ska vara petnoga.
Jag vet inte och tänker nog inte heller gissa vad jag vill och inte vill göra, vad jag längtar efter eller inte längtar efter om 50 år. Och nu kan jag heller inte ta reda på det. Men vad jag kan göra är att ta reda på vad jag vill göra och vad jag längtar efter nu.

Utan att stressa upp någon (allra minst mig själv) skulle jag bara vilja påpeka en sanning, en som jag har lärt mig helt själv:

Tiden väntar inte på någon.

Linnéa och Bamse funderar på vad de drömmer om.

Den där lappen.

En bra sak som ofta medföljer en bostads- eller hyresrätt är ett så kallat förråd. I mitt fall finns det två sådanna. Ett på vinden och ett i källaren.  Då jag råkar bo på tredje våningen i ett hus med läganheter i just tre våningar, faller det sig ganska naturligt att jag har saker som jag behöver ibland till ganska ofta, i vindsförrådet.

När man left i 21 år, liksom jag, har man lyckats samla på sig en hel del prylar, liksom jag. Detta innebär att jag också använder källarförrådet. Där har jag slängt in alla mina bra-att-ha-senare-saker i olika lådor och kartonger. Jag har i veckor letat efter en sak. Den finns ingenstans. Idag var jag i mitt källarförråd och tog en sisat hoppfull kik. Nada.
Vad som däremot fanns där, inskrynlkad mellan Liftarens Guide Till Galaxen och en hel trave av serietidningen Wendy, var en lapp.

Jag kom på mig själv sittandes, helt stilla med lappen i mina händer. Även fast den var lite gulbrun och rätt skrynlkig, synligt urriven ur en matte-läxbok och dessutom ihopvikt visste jag vad som stod på.
Lappen var skriven av mig själv.
Lappen skulle ges till någon annan.
Innan detta skedde hann jag ångra mig. Och sen ångra mig tillbaka en fyra fem gånger för att sedan ångra mig igen.
Jag vecklade ut lappen och läste, knäppt nog för jag visste ju redan vad som stod. Ändå blev jag lite förvånad och ovilligt nostalgisk.
Det var ett par ganska fina, väl valda ord som stod på lappen:

Du får förlåta mig, men du kan inte alltid vara med.
Ibland är två en förmånga när man bara vill vara ifred.
Jag är ingen fågel som du kan hålla fast i din hand.
Man kan helt enkelt inte äga varann.

Den dåvarande situationen löste sig på ett, för en 16åring ganska smärtfullt sätt, men lappen fanns kvar.
Jag bestämde mig för att den hade legat länge nog och tog beslutet att slänga den.

Jag tänkter inte gå ner i källaren på ett tag. Det är knasigt det där med överraskande lappar.
Någon gång ska jag sortera där nere.
Typ när jag blir stor.